I snart när varenda tidning förekommer de - de förmanande artiklarna och reportagen om faran med att vara en duktig flicka, en prestationsprinsessa eller vad man nu väljer att kalla en högpresterande kvinna. Man kan bli sjuk av det, man glömmer bort det som verkligen är viktigt och man riskerar att tappa bort sig själv. Så därför bör man prioritera om, skifta ned, släppa kraven - idel muntra tillrop som alla går ut på samma sak: Prestera mindre, var lagom, sätt inte målen för högt.
Självklart är stress och osunda krav inte nyttigt. Det kan till och med vara riktigt farligt, både fysiskt och psykiskt. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite konspirationsteoretisk när jag läser den säkert femtionde moraliserande artikeln på temat på bara några månader.
För inte går det att förtiga det faktum att för varje kvinna som väljer att jobba mindre, satsa mjukare, prioritera annat - så finns det en man som är redo att köra om henne. Eller en annan kvinna som känner sig lite mindre hotad. Inte heller går det att förtiga att den påstådda kvinnliga svagheten alltid varit ett argument när man velat begränsa kvinnor. Eller att vissa egenskaper som används neutralt om en man, används negativt om en kvinna. För hur ofta använder man till exempel ordet överambitiös om en man? Hur ofta suckar man över en man som har svårt att säga nej? När hörde du senast någon uppmana en ung man i karriären att prioritera egentid och vara rädd om sig?
Genom att ständigt påpeka farorna med stress och kravfyllda arbetssituationer problematiserar man den enskilda kvinnans inställning och självbild, snarare än det faktum att samhället inte riktigt tycks klara av att förhålla sig till kompetenta yrkeskvinnor. Plötsligt ska man inte bara skämmas för sin ambition och sin prestationsförmåga, man ska se den som en sjukdom också. Kanske att all denna omtanke om våra små stresskänsliga kvinnosjälar ska analyseras ett varv till innan vi sväljer den? För det är faktiskt ingenting farligt i sig att arbeta mycket, prestera högt och ha höga ambitioner. Ganska många av oss är fullt kapabla både till det, och till att hålla reda på vad som är mitt värde och vad som är min prestation. Trots att vi är kvinnor.
8 kommentarer:
Tror du är en sanning på spåret
Amen
Jag skrev innan jag riktigt tänkt klart, i ett sånt där "aha-rus" som man kan få ibland. Återkommer kanske med fler infallsvinklar - jag tror det finns allt möjligt som ligger och bubblar under den mysiga down-shiftingytan. Lite jantelag, lite misogyni, lite vanlig missunnsamhet och lite lättja på det.
absolut en riktigt iakttagelse, tror jag. Jag vidarebefordrar länken till min fru!
Så länge vi själva väljer det och vill och trivs med det så tror jag att man mår bra av det! När det går åt andra hållet så är det skillnad, då kan man må dåligt med tiden...vare sig man är man eller kvinna.
Amen
Jag finner inget fel i det du skriver. Men jag vet att det finns gott om människor, bl a jag, som gått i väggen.
Och det är banne mig inte någon sinekur. Även om sinnet fått sig en kur.
Riktigt hur dessa två (eventuella) motsatser möts kan jag spontant inte komma på.
Vi får fundera ett varv till.
Skicka en kommentar