Om kramar med mera

För ganska länge sedan skrev jag två inlägg om kroppslig integritet - det ena apropå graviditet och det andra apropå sexuella trakasserier. Bara häromdagen skrev Emelie om just detta, fast i vardagliga situationer där det inte handlar om att gå över gränsen, utan snarare om gränserna i sig. Hon beskrev målande hur olika det kan vara - att kroppens reaktioner speglar våra inre gränser, ibland utan att vi själva vet om det. Hur något kan räknas som fullständigt neutralt för en person, men som klart intimt för någon annan. Emelies inlägg fick mig att tänka på en massa saker: Vem väljer jag att krama? Vems hand vill jag hålla ?

Kroppskontakt, för det första, är inte alltid är ett tecken på relationens djup. Man kan vara själsligt nära någon utan att vara kroppsligt nära, och tvärtom. I en del av mina vänskapsrelationer, är kramar en naturlig del av umgänget - i andra förekommer det nästan inte alls. Jag har vänner som får dela innersidan av mitt liv på djupet, men som jag bokstavligen aldrig rör vid, och mer ytligt bekanta som jag kramar varje gång vi träffas. Det handlar inte om falskhet eller ytlighet - utan om att precis som varje människa är unik och har sina gränser för integritet och intimitet, så är varje mänsklig relation också unik. Det som är så fascinerande är att det här oftast fungerar av sig självt. Vi människor känner oftast instinktivt av varandras gränser, och råkar vi trampa över dem, blir det oftast väldigt tydligt och vi gör aldrig om det igen.

Det där med att hålla handen, för det andra, är ett laddat uttryck. När jag var tonåring, var handhållning tecknet på att man var tillsammans. Kramas, fåna sig och skojbråka kunde man göra hur mycket som helst, med lite vem som helst, men den man höll i handen, den var man tillsammans med. I alla fall i mitt kompisgäng, just då. Därför tyckte jag det kändes jättekonstigt att min grekiska kompis i Uppsala tyckte det var helt naturligt att hålla tjejkompisar i handen på stan - för det betydde för mig att man definitivt var mer än bara vänner... Även om jag har ett något mer avslappnad inställning till att hålla handen nu för tiden, så är det definitivt något som jag bara gör med dem som står mig allra närmast - min man, min mamma, min bästis. Sedan håller jag diverse gudbarn och andra barn i handen då och då, men det har ju mer praktiska skäl än känslomässiga.