Trots att gårdagens konspirationsteori (se nedan) bara framstår som mer och mer komplex ju mer jag tänker på den, kommer man ändå inte ifrån det faktum att stressrelaterade sjukdomar och utmattningsdepressioner är mycket vanligt, och att högpresterande kvinnor är överrepresenterade bland dessa patienter.
Och hur kommer det sig, om det nu är en myt att det är farligt att vara en Duktig Flicka och Prestationsprinsessa?
Jag tror det är viktigt att hålla isär vad som är vad här. Självklart har varje människa ansvar för sig själv och sin hälsa - men i arbetslivet finns vi i ett större sammanhang, som vi bara delvis kontrollerar. Det som stressar oss, är sällan enbart arbetsuppgifterna i sig, utan omständigheterna runt omkring. Arbetsplatsens organisation och struktur, ledarskapet och den psykosociala arbetsmiljön är tre viktiga faktorer, liksom omgivningen utanför arbetsplatsen. Om jag är osäker på vad som förväntas av mig är det lätt hänt att arbeta dubbelt för att täcka upp alla eventualiteter. Om jag får dubbla budskap ("vilken chef ska jag lyssna på och vem är förresten chef egentligen?") slits jag åt olika håll och får problem med både lojalitet och koncentration. Om kraven som ställs är antingen för höga eller för låga, skapar det också stress. Det är också oerhört stressande att arbeta i en grupp där man känner sig ifrågasatt, utfrusen eller helt enkelt bortglömd. Givetvis är vi olika känsliga för de här typerna av organisatorisk och social stress, men jag tror att de allra flesta far mer illa av sådan här stress än sådan som är helt relaterad till våra konkreta arbetsuppgifter som vi själva känner till och kan kontrollera.
Men runt-omkring-situationen är ofta komplex och kräver noggrann analys och hårt arbete för att förändra. Det är lättare för både arbetsgivare, företagshälsa och förståsigpåare i samhället att förlägga problemet hos den "duktiga flickorna" och deras förmodade överambitioner och gränslöshet, istället för att se över hur arbetsplatsen fungerar och vilka krav, uttalade såväl som outtalade som samhället ställer på yrkesarbetande män och kvinnor idag. Och på det viset kan både utmattningsdepressionerna och den hämmande, tveeggade omsorgen fortsätta att begränsa alla kompetenta, högpresterande medsystrar därute, som besitter både kraft, kreativitet och kompetens att utföra stordåd på alla möjliga områden.
5 kommentarer:
Jag är en av de sjukskrivna duktiga flickorna, och jag tror att du är något på spåren där. Även om jag själv inte drabbades på det sättet, utan mitt eget problem handlar nog mest om att jag alldeles för gärna ville vara till lags.
Det kan stämma - men vem är det som lärt oss att vi bara duger när vi är till lags? Jo, samma omvärld som sedan lägger skulden på oss. Skolan, som hela tiden kräver prestation samtidigt som den psykosociala miljön inte sällan är under all kritik. Idrotten, som alltför ofta ställer obarmhärtiga krav på närvaro, engagemang och lojalitet på mycket unga människor. Och vänskapsrelationer, där man måste anpassa sig för att vara med.
Jag menar inte att vi ska frita oss sjävla från ansvar - men när man sitter där och kämpar för att förändra sin personlighet och de beteenden som man faktiskt egentligen vill ha - då kan det vara en tröst att se hela bilden och se att det är inte bara mitt fel, och ska vi förändra det här, måste vi våga förändra från grunden och bryta alla de mönster vi själva är en del av.
Jag har också varit en sjukskriven, ledsen och överansträngd flicka. Det lärde mig alla de här läxorna om att säga nej, att jag inte behöver vara bäst och perfekt - men det lärde mig också att det faktiskt inte bara var jag som ställde de kraven på mig, och det lärde mig att vare sig svaghet eller styrka hos kvinnor egentligen är så accepterat som det sägs. För när man börjar säga nej och framför allt när man börjar ifrågasätta de mönster som gör en så stressad - då är det inte så fint att vara rädd om sig längre.
Vad jag vill säga är egentligen: Klart man ska vara rädd om sig, så man orkar vara en duktig flicka hela livet. Men hur, när och varför man ska vara rädd om sig, det måste man faktiskt få bestämma själv!
Nu när ni har avatarbilder på samma sida så måste jag få säga det jag tyckt länge, utifrån dessa bilder: ni ser så lika ut! Är ni släkt?
För övrigt har jag inte tänkt vidare på själva sakfrågan än.
Nej, vi är inte släkt, har aldrig ens träffats - men vi är påtagligt lika i ansiktet, det har jag tänkt på många gånger!
Skicka en kommentar