Påskdagspredikan

...kanske kan passa även så här en bit in i påskoktaven!

Han har uppstått – han är inte här. Den unge mannens ord till Maria, Maria och Salome genljuder genom två tusen år av mänskligt liv och når oss, som är samlade till högmässa i Sankta Ragnhild idag, bärande samma världsomvälvande sanning som den gjorde då.

Kristus har uppstått. Något nytt har börjat. Premisserna är förändrade, gränserna utsuddade, makten omfördelad. Det var sant i gryningen i Jerusalem, fastän de som först hörde budskapet blev livrädda och sprang sin väg. Det var sant när lärjungarna inte trodde på Maria Magdalenas vittnesbörd, det var sant när han mötte lärjungarna på vägen, i huset där de gömde sig, vid elden på stranden. Kristus var sannerligen uppstånden när de första kristna förföljdes och dödades för sin tro, han var uppstånden då Paulus skrev till församlingen i Korinth och genom kyrkans långa historia av nederlag och triumfer, misslyckanden och framgångar, misstag och botgöring så har det varit lika sant som då. Kristus är uppstånden, döden är besegrad – och budskapet om detta är sant idag, här och nu, liksom imorgon och alla dagar vad som än händer.

Från den första påskdagens morgon har budskapet om livets seger räckts mot oss. Sanningen har uppenbarats för oss, på oändligt många sätt. Nya människor har kommit till tro. Nya tankar och ny kunskap har hjälpt oss att djupare förstå evangeliets mysterium. Världen har förändrats och evangeliet har stått fast – mitt i världens omvälvningar har orden stått kvar där, lika självklara som när den unge mannen sa dem till kvinnorna: Han har uppstått. Han är inte här.
Utmaningen för kvinnorna var att ta orden till sig och våga tro dem. Evangelisterna är ärliga med att det inte var enkelt. Inte någon av dem som först mötte Jesus efter uppståndelsen trodde sina ögon vid första anblicken. Kvinnorna teg och när de lärjungarna fick höra talas om vad de sett, avfärdade de det som tomt prat. Det är en mänsklig reaktion och så reagerar de flesta av oss när vi hör någon berätta om något som går på tvären emot allt vad vår erfarenhet och vetenskapen säger oss.

Men det stannade inte där. Inte då och inte nu. Kraften i uppståndelsen, Guds Andes kraft och livets seger var och är för stark att stå emot. Därför kände Maria Magdalena igen Jesus i trädgården, därför hoppade Petrus i vattnet med kläderna på och därför blev Paulus omvänd på vägen till Damaskus. Därför kan det mest förhärdade och motspänstiga hjärta komma till tro, och därför firas påsken över hela världen, av miljoner och åter miljoner människor, och därför är vi här, idag, och hör orden sägas om och om igen: Han har uppstått! Kristus ÄR uppstånden!

I uppståndelsen ligger hela trovärdigheten, precis som Paulus skriver – utan den vore förkunnelsen och tron tom. Det är Jesu uppståndelse – att han var död, på riktigt, och blev levande igen, på riktigt, som är hela grejen. Det är detta som gör den kristna tron till något som håller att leva och dö på. Det är tron på Kristi Uppståndelse som gör oss till kristna, och det är tron på hans uppståndelse som ger oss det eviga livets hopp på att själva få uppstå med honom.

Därför är uppståndelsen hela tiden påtagligt närvarande i kyrkans liv. Den uppståndne talar till sina barn i Bibelordet. Vi möter honom i bönen, i lovsången och i vår gemenskap. Vid nattvardsbordet är det inte bara Kristi kropp och blod som räcks oss – utan också den uppståndnes eviga liv. När vi drabbas av lidande och prövningar, påminner den uppståndne Kristus oss om att världens ondska är besegrad, att hur förfärligt det än kan vara att utsättas för ondskans dödsryckningar, så är det livet, kärleken och godheten som kommer få sista ordet, också för oss.

Och varje gång en ny människa, stor eller liten, fogas in i kyrkan, som är Kristi kropp, så är uppståndelsen och den uppståndne verkligt närvarande. I dopet både dör vi och uppstår med honom, det kosmiska dramat kommer ned på jorden och genom vattnet och Guds ord och löfte tar det plats i den som döps. På det viset är vår dopdag vår egen uppståndelses dag, och varje dag som vi lever i medvetenhet om våra dop och vänder tillbaka till det som gavs oss där, en påskdag mitt i livet och vardagen.

Därför ska vi idag, på påskdagen, få påminnas om vad som sker i dopet, och bekräfta våra dop- och konfirmationslöften inför den uppståndne Herre som tog emot oss i dopet och varje dag vill ge oss liv av sitt liv. Högt och tydligt får vi säga ja till den levande tro som bekänner att Jesus Kristus sannerligen är uppstånden!