Predikan (en timme i förskott, bara för er!)

Predikan, Palmsöndagen 2009
Sankta Ragnhilds Kyrka


Jesus ser sig omkring innan han går tillbaka den knappa kilometern till Betania för att sova där. I Jerusalem, i templet, i folkvimlet. Han ser de människor som just hyllat honom med sin Hosiannarop – men som snart kommer skrika ”korsfäst” istället. Han ser sig omkring – och han vet.

Jesus vet vad som rör sig i varje människas hjärta. Han vet vilka bevekelsegrunder, vilka förutsättningar och möjligheter varje människa, sammanhang och plats har. Han vet att i varje människa finns en röst som ropar Hosianna! och en som ropar Korsfäst! Han vet att vår inre kompass kan gå hela varvet runt och han vet, att vi allt som oftast låter den peka bort från Gud och mot oss själva, bort från kärleken och rakt mot ondskan. Trots att vi är så rädda för döden att vi blivit förslavade av vår egen rädsla, så springer vi rakt i famnen på den. Jesus vet också vad som ska ske med honom. Han vet att han ska dö och han vet hur det kommer gå till. Han vet om sveket, han vet om lidandet, förnedringen, ensamheten och döden. Det finns ingenting som inte är känt för honom. Han är Guds son, och Han vet allt.

Det är viktigt, så här på palmsöndagen, att minnas just det. Jesus visste. Han gick inte mot Golgata på måfå eller i blindo. Han gick inte dit för att rädda bara sina vänner, de som älskade honom mest och stod honom närmast. Han gick inte dit för att rädda bara de oskyldiga, renhjärtade och mest rättfärdiga – nej, han gick för att alla människor, folket, sina bröder och systrar. Oss alla. Och han visste allting om oss. Varenda liten obehaglig, skitig detalj visste han, precis hur högt vårt hjärta ibland skriker sitt korsfäst! Och han gick ändå.

Det är lätt att få för sig att Jesus inte hade kunnat veta hur vi har det, inte kunnat känna med oss, om han inte blivit människa. Som om inkarnationen var för hans skull, som om han inte skulle klara av frälsningen annars. Men i själva verket är det tvärtom – han blev människa endast och enbart för vår skull. För att vi skulle fatta. För att vi skulle kunna se vem Jesus är, för att våra bristfulla hjärtan och hjärnor skulle kunna ha en chans att ta emot honom, blev han en av oss. Trots att han visste precis vilka vi är och trots att han visste vad vi skulle göra med honom, blev han, med Hebreerbrevets ord ”i allt lik sina bröder och systrar”. Därför kunde Petrus säga : Herre du vet allt, du vet att jag har dig kär. Och därför kan vi, när vi nu går in i Stilla Veckan, ha bilden av Jesus som ser sig omkring i Jerusalem och ser på allt, på näthinnan. Vi får minnas att han ser och vet allt också om oss – våra styrkor och våra svagheter, det lidande vi bär och det lidande vi utsätter andra för. De var kända för honom då, och de är kända nu. På det viset är vi med på vandringen till Golgata, ända till slutet, och kan ta emot försoningens underbara hemlighet – att den väg som Jesus gick är vägen till livet också för den som tror på honom. Att det som skedde med Jesus på korset på skedde för vår skull, för att vi ska leva. Vi får ställa oss vid korsets fot och låta Jesus, som vet allt, se på oss, älska oss och vända vårt hjärtas Korsfäst! till ett jublande Hosianna.