Min mormors historia

Så heter en nyutkommen bok där kända och okända kvinnor berättar om sina mormödrar. Den har fått fin kritik, och eftersom det är ett kärt ämne, tänker jag absolut läsa den framöver.

Min mormors historia är inte särskilt dramatisk. Hon föddes i Borås (tror jag) men växte upp i Karlstad på sin pappas handelträdgård, tillsammans med sin ängsliga mamma, sin väna storasyster och sin lillebror samt en och annan hund. I tjugoårsåldern flyttade hon till Eksjö för att arbeta i Johanssons blomsterhandel, och där träffade hon omsider min morfar, gifte sig med honom och flyttade till Kårarp, där de bodde med min morfars föräldrar, min moster och sedermera också min mamma. Mormor bodde sedan på Kårarp till 1999, då hon flyttade till Nybrogatan och sedan dog hon, i september 2005.

Min mormor var en vanlig tant på utsidan, men inte på insidan. Hon kallade sig själv för ett stridbart fruntimmer, och när jag ibland blir tvungen att vara modigare än jag egentligen är, brukar jag låtsas att jag är hon. Det funkar ganska bra faktiskt.

Samtidigt som mormor kunde vara barsk och bestämd, så var hon snäll och omtänksamt på ett osentimentalt och okomplicerat sätt. Jag visste alltid, redan som treåring, att mormor tyckte om mig för att jag var jag och inte bara för att jag var hennes barnbarn. Hon lyssnade lika intresserat på mina utläggningar när jag var fem år som när jag var tjugofem, och hon hade alltid tid att svara i telefonen, läsa en saga eller, när jag var lite äldre, dela på en champis i skuggan under körsbärsträden och tala om livet, kärleken och så förstås böckerna. Mormor lärde mig magin med bibliotek - gå in i ett rum fullt med böcker, ta med dig allt du vill ut, liksom - och hon lärde mig också att inte vara en kräsen läsare. För hur ska man kunna veta vad som är bra, om man inte läst sånt som är dåligt? Och hon läste jämt. Medan potatisen kokade, medan degen jäste, medan morfar sov middag, innan hon gick och lade sig.

Utvecklas jag till ett hälften så rekorderligt fruntimmer som hon (och gärna lika stridbart också) så blir jag nöjd. Tacksam över att ha haft en sådan mormor i 26 år, det är jag redan.

Här är mormor gammal - så här såg hon egentligen bara ut se sista två, tre åren av sitt liv. Men det är det enda kort jag har i digitalt format.