Jag kanske är naiv. Men jag tror ändå att de allra flesta präster (även de som svarat på Elisabeth Arborelius avhandlingsfrågor) har både ett sändar- och ett mottagarperspektiv i sin syn på de kyrkliga handlingarna.
Självklart ska forskning som denna mana till eftertanke - hur möter vi som är kyrkotjänare människor, hur ser vi på dem som vi är satta att tjäna? Finns det kvalitet - både teologisk och social sådan - i de gudstjänster som samtidigt utgör livsavgörande ögonblick för de människor som deltar i dem? Men denna eftertanke måste ske med ett helhetsperspektiv. Svenska Kyrkan har på många plan problem med att se tillvaron i ett både-och-perspektiv - det är antingen-eller som gäller i många frågor. Forskning såsom Arborelius kan lätt som en plätt trigga igång denna svartvita inställning till kyrkans uppgifter och till vilka sorters präster det finns: Antingen bryr man sig om människor, eller så bryr man sig om dogmer. Antingen vill man ge människor en fin stund där deras liv bejakas, eller så vill man bara pracka på dem sina färdiga svar. Antingen vill man anpassa sig helt och hållet efter vad människor "vill ha" eller så vill man köra sitt eget Gud-race och ser ner på dem som inte fattar vad det innebär.
Så enkelt är det inte. Att vara engagerad i att lyssna på människors egna erfarenheter och reflektioner samtidigt som man vill föra ut evangelium om Jesus Kristus, tror jag inte är en speciellt unik inställning hos präster. Tvärtom, det är just dessa möten som gör prästvardagen så spännande, det har jag hört många kollegor vittna om. Inte heller tycker jag mig möta särskilt många dopfamiljer och vigselpar som enbart är intresserade av vacker lokal och passagerit. Tvärtom, det finns ett uppriktigt intresse hos de allra flesta för dop- och vigselordningens innehåll, innebörd och symbolik och framför allt finns det en djup respekt för den tro och teologi som förmedlas. "Vad fint", är en vanlig kommentar, eller "vad spännande, det visste jag inte". Och alla dessa tårar som rinner på dopföräldrar, brudpar och deras släktingar, det är inte bara sentimentalitet och livsglädje. Det är något mer, en upplevelse av att det eviga liksom kraschar in i det timliga. Även om man inte har ett religiöst språk för det, så tror jag att mycket få människor skulle förneka att de i gudstjänstens form upplevde något unikt och viktigt.
Vi som är församlingens tjänare - präster, musiker, vaktmästare, kyrkvärdar - har en komplex förebild i Jesus Kristus. Han möter varje människa där hon är och talar till henne med respekt och kärlek. Samtidigt kompromissar han aldrig med det budskap och den väg som är hans. I ödmjukhet och bön får vi som präster försöka göra så gott vi kan för att efterlikna detta gudomliga både-och. Och vi får aldrig glömma slutklämmen på missionsbefallningen - jag är med er alla dagar till tidens slut. Förlitar vi oss alltför mycket på vår egen charm och servicevilja, eller på våra teologiska utläggningar, så blir det ändå inte bra. Jesus måste vara med också.
5 kommentarer:
Idag tycker jag du är klok som en bok :)
(och ja, du är fortfarande lite min idol)
Åh, sånt värmer!!!
Gillar din slutkläm: Jesus måste vara med också. Exakt så kände jag också när jag läste om avhandlingen i DN. Kyrkan har en sån mycket större roll än att bara en serviceinrättning för allmänhetens önskemål.
Tack för värdefulla synpunkter (också i uppföljande inlägg)! Här handlar det inte om ett antingen-eller utan om något helt annat. För egen del har jag haft som princip att så gott som aldrig säga nej till ett önskemål om upplägg om jag inser att jag inte kan förklara varför jag gör det, så att de berörda förstår. På landsbygden har detta fungerat - i de flesta fall har vi kunnat prata oss samman. Att storstadsmiljön har sin speciella problematik inser jag och är inte säker på att jag skulle kunna hantera den.
Ett förtydligande: Jag syftade inte på avvikelser från handboken utan på musikval el dyl.
Skicka en kommentar