Bitterprälla

Vi behöver få in fler yrkesgrupper i samtalet, och tala om hur det är att vara man och kvinna i kyrkan (Katarina Wuopio i Kyrkans Tidning).

Hon sätter fingret på något som jag ofta tänker på, och som jag förut har bloggat om – nämligen att när det ska talas jämställdhet i kyrkliga sammanhang, så slirar samtalet ofta rakt in i ämbetsfrågan, och stannar där. Vilket är föga konstruktivt, men egentligen inte särskilt konstigt. Det är lättare att skylla på en liten grupp som man genom avståndstagande och osynliggörande ger närmast mytiska egenskaper, än att se om sitt eget hus och sin egen vardag och faktiskt göra något åt sånt som inte ens är svårt att åtgärda, utan bara jobbigt eftersom det kräver självrannsakan och en hel del ansträngning.

Som till exempel löner – varför tjänar vaktmästare inte sällan med än församlingsassistenter? Varför är en kvinnlig kamrer sämre betald än en manlig? Beror diakonatets låga löneläge bara på att deras utbildning (ibland) är kortare än prästerskapets – eller på något annat, som till exempel att diakonatet består övervägande av kvinnor?

Hur resonerar vi vid tillsättningar – anses ett arbetslag med ”för många” män som ett lika stort problem som ett med ”för många” kvinnor? Betraktar vi en gift kvinna i fertil ålder som lika attraktiva för en ledig tjänst som en gift man i samma ålder, eller tänker vi ”föräldraledighet” när vi ser henne och ”stadgad och påtlitlig” när vi ser honom?
Och så det mer subtila – hur möter vi varandra? Får kvinnor vara starka, brinnande och bestämda på Svenska Kyrkans arbetsplatser? Vilka ges mest utrymme på sammanträden? Vilkas idéer blir hörsammade och vilka får störst spelrum i gruppen? Talar vi om och till varandra på ett lika respektfullt sätt oavsett kön? Behandlar vi kyrktanterna på ett annat sätt en kyrkorådsfarbröderna?

Jag har varit präst i fem år. Jag har aldrig undvikit sammanhang där det finns människor som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster – snarare tvärtom. Men jag kan ärligt säga att jag aldrig upplevt mig diskriminerad, kränkt eller ifrågasatt av dessa människor, kollegor såväl som andra, för att jag är en prästvigd kvinna. I dessa sammanhang har jag blivit bemött till största delen med respekt, nyfikenhet och faktiskt kärlek, och i undantagsfall med stillsam likgiltighet.

Däremot sker det minst en gång i veckan att jag blir särbehandlad för att jag rätt och slätt är kvinna, och dessutom en (med kyrkliga mått mätt) ung sådan. Milt och omilt blir jag påmind om att min plats och min roll är att vara omvårdande, varm och inkännande. I olika sammanhang ser jag hur mitt kön liksom är en del i bemötandeekvationen, utan att det egentligen har någon betydelse i sammanhanget. Jag förväntas vara en motbild och ett alternativ till mina manliga kollegor – samtidigt som jag ofta inser att förväntningarna på mig är lägre ställda, eftersom jag ofta får höra att jag är så ”duktig” när jag gör helt vanliga saker som ingår i varje prästs tjänst.

Det här är inget angrepp på min arbetsplats eller min församling – precis samma saker äger rum oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig och jag är övertygad om att kvinnliga kollegor såväl som kvinnor i andra yrken delar min upplevelse. Oftast tänker jag inte ens på det, för jag är så van vid det. Men ibland blir det påtagligt – som nu, i kyrkovalstider - och då är det frustrerande att det att så många av dem som har makt och ansvar att faktiskt förändra sliter fram ämbetsfrågeskynket och viftar med det ett varv till istället för att ta itu med vardagsdiskrimineringen på allvar. För den är ett faktiskt problem för oändligt många fler, ett trovärdighetsproblem och en rejäl helgelseutmaning.

Purjolökens vänner

Maken kommer in i vardagsrummet med två juiceflaskor och frågar om det är pant på sådana, vilket det inte är.
Lycklig över denna information utbrister han beslutsamt:

- Bra. För de ska bli Purjolökens Vänner!

Det hela är en klok konstruktion - man skär bort nedre delen på flaskan och placerar den ovanpå sin nysatta lilla purjolök. Blir det kallt ute skruvar man på locket, så blir det varmt och skönt för löken, som en kuvös ungefär. Så här ser de ut just nu - deras vänskap med purjolöken är ännu inte så djup.

Vuxenpoäng

Idag har mitt vuxenblivande nått nya höjder. Jag har nämligen gjort något jag för bara fem, eller till och med tre år sedan, var fast besluten att undvika in i det längsta. Men nu är det gjort - jag har gått stavgång. Med egna, guldfärgade stavar med snygga små selar till händerna har jag stavat min vanliga runda och det var riktigt roligt. Nu är jag behagligt trött och nöjd med att det som jag misstänkte skulle kännas lätt förnedrande faktiskt kändes helt OK. Även om en farbror jag mötte milt påminde mig om att snön smälte för länge sedan...

Om kramar med mera

För ganska länge sedan skrev jag två inlägg om kroppslig integritet - det ena apropå graviditet och det andra apropå sexuella trakasserier. Bara häromdagen skrev Emelie om just detta, fast i vardagliga situationer där det inte handlar om att gå över gränsen, utan snarare om gränserna i sig. Hon beskrev målande hur olika det kan vara - att kroppens reaktioner speglar våra inre gränser, ibland utan att vi själva vet om det. Hur något kan räknas som fullständigt neutralt för en person, men som klart intimt för någon annan. Emelies inlägg fick mig att tänka på en massa saker: Vem väljer jag att krama? Vems hand vill jag hålla ?

Kroppskontakt, för det första, är inte alltid är ett tecken på relationens djup. Man kan vara själsligt nära någon utan att vara kroppsligt nära, och tvärtom. I en del av mina vänskapsrelationer, är kramar en naturlig del av umgänget - i andra förekommer det nästan inte alls. Jag har vänner som får dela innersidan av mitt liv på djupet, men som jag bokstavligen aldrig rör vid, och mer ytligt bekanta som jag kramar varje gång vi träffas. Det handlar inte om falskhet eller ytlighet - utan om att precis som varje människa är unik och har sina gränser för integritet och intimitet, så är varje mänsklig relation också unik. Det som är så fascinerande är att det här oftast fungerar av sig självt. Vi människor känner oftast instinktivt av varandras gränser, och råkar vi trampa över dem, blir det oftast väldigt tydligt och vi gör aldrig om det igen.

Det där med att hålla handen, för det andra, är ett laddat uttryck. När jag var tonåring, var handhållning tecknet på att man var tillsammans. Kramas, fåna sig och skojbråka kunde man göra hur mycket som helst, med lite vem som helst, men den man höll i handen, den var man tillsammans med. I alla fall i mitt kompisgäng, just då. Därför tyckte jag det kändes jättekonstigt att min grekiska kompis i Uppsala tyckte det var helt naturligt att hålla tjejkompisar i handen på stan - för det betydde för mig att man definitivt var mer än bara vänner... Även om jag har ett något mer avslappnad inställning till att hålla handen nu för tiden, så är det definitivt något som jag bara gör med dem som står mig allra närmast - min man, min mamma, min bästis. Sedan håller jag diverse gudbarn och andra barn i handen då och då, men det har ju mer praktiska skäl än känslomässiga.

Ännu en bloggande kollega!

Torbjörn Lindahl heter han och bloggen rekommenderas givetvis varmt!

Prästväljande

När vi gifte oss för ganska precis sju år sedan (milde tid...) valde vi vår vigselförrättare med yttersta omsorg. Vi ville vigas av en präst som skulle göra sin del av vår vigselgudstjänst högtidlig, rejäl och samtidigt glad, en präst som vi kände men som inte var en kompis i första hand, utan en präst. Vi ville vigas av en präst som delade och respekterade vår kyrkliga tradition och fromhetsinriktning, och av en person som vi kunde tänka oss att vända oss till senare, om vi någon gång skulle behöva hjälp och förbön för vår relation. Och Mikael, som vigde oss, uppfyllde alla dessa önskningar - även om han nu är minst lika mycket vår vän som han är präst - med den äran.

Sju år senare ställs jag då och då inför människor som har samma uttalade önskelista när det gäller dop- eller vigselförrättare som jag och maken hade den där våren för sju år sedan. Önskemålen är inte desamma, och de har sällan ett lika rikt utbud på välkända präster att välja på som vi hade - men principen är densamma. Till gudstjänsten som innehåller ett av livets största ögonblick, vill de ha en präst de känner sig trygga och bekväma med.

I ärlighetens namn händer det att jag suckar över önskemål som är svåra att förena med schemaläggning och rättvis arbetsfördelning, och tänker att " men kom igen, det blir ju samma effekt oavsett vem av oss som gör det, vi säger ju samma saker och gör likadant...!". Men då dyker minnet av vårt eget prästväljande ofta upp och knackar mig uppfodrande på axeln.

För är det, principiellt sett, någon större skillnad på att välja präst utifrån teologisk och liturgisk profil (som vi gjorde) och på att välja präst utifrån ålder, personlighet och åsikt i enskilda teologiska frågor (som många människor jag möter gör)? Valet är ju grundat på samma strävan efter en gudstjänst som är god och riktig i mina ögon. Gör det faktum att vi är bekännande kristna, och att vi valde utifrån en kyrklig måttstock vårt väljande bättre, eller i alla fall annorlunda? Det är en nyttig fråga att ställa sig, när människor ringer och gärna vill ha en "modern präst" eller så...

Både-och!!!!

Jag kanske är naiv. Men jag tror ändå att de allra flesta präster (även de som svarat på Elisabeth Arborelius avhandlingsfrågor) har både ett sändar- och ett mottagarperspektiv i sin syn på de kyrkliga handlingarna.

Självklart ska forskning som denna mana till eftertanke - hur möter vi som är kyrkotjänare människor, hur ser vi på dem som vi är satta att tjäna? Finns det kvalitet - både teologisk och social sådan - i de gudstjänster som samtidigt utgör livsavgörande ögonblick för de människor som deltar i dem? Men denna eftertanke måste ske med ett helhetsperspektiv. Svenska Kyrkan har på många plan problem med att se tillvaron i ett både-och-perspektiv - det är antingen-eller som gäller i många frågor. Forskning såsom Arborelius kan lätt som en plätt trigga igång denna svartvita inställning till kyrkans uppgifter och till vilka sorters präster det finns: Antingen bryr man sig om människor, eller så bryr man sig om dogmer. Antingen vill man ge människor en fin stund där deras liv bejakas, eller så vill man bara pracka på dem sina färdiga svar. Antingen vill man anpassa sig helt och hållet efter vad människor "vill ha" eller så vill man köra sitt eget Gud-race och ser ner på dem som inte fattar vad det innebär.

Så enkelt är det inte. Att vara engagerad i att lyssna på människors egna erfarenheter och reflektioner samtidigt som man vill föra ut evangelium om Jesus Kristus, tror jag inte är en speciellt unik inställning hos präster. Tvärtom, det är just dessa möten som gör prästvardagen så spännande, det har jag hört många kollegor vittna om. Inte heller tycker jag mig möta särskilt många dopfamiljer och vigselpar som enbart är intresserade av vacker lokal och passagerit. Tvärtom, det finns ett uppriktigt intresse hos de allra flesta för dop- och vigselordningens innehåll, innebörd och symbolik och framför allt finns det en djup respekt för den tro och teologi som förmedlas. "Vad fint", är en vanlig kommentar, eller "vad spännande, det visste jag inte". Och alla dessa tårar som rinner på dopföräldrar, brudpar och deras släktingar, det är inte bara sentimentalitet och livsglädje. Det är något mer, en upplevelse av att det eviga liksom kraschar in i det timliga. Även om man inte har ett religiöst språk för det, så tror jag att mycket få människor skulle förneka att de i gudstjänstens form upplevde något unikt och viktigt.

Vi som är församlingens tjänare - präster, musiker, vaktmästare, kyrkvärdar - har en komplex förebild i Jesus Kristus. Han möter varje människa där hon är och talar till henne med respekt och kärlek. Samtidigt kompromissar han aldrig med det budskap och den väg som är hans. I ödmjukhet och bön får vi som präster försöka göra så gott vi kan för att efterlikna detta gudomliga både-och. Och vi får aldrig glömma slutklämmen på missionsbefallningen - jag är med er alla dagar till tidens slut. Förlitar vi oss alltför mycket på vår egen charm och servicevilja, eller på våra teologiska utläggningar, så blir det ändå inte bra. Jesus måste vara med också.

Födelsedagsflicka!

Idag fyller Ebbas Mamma, även känd som min allra bästa vän, 30 år!
Ge henne era hyllningar!

Goda intentioner

Hela förmiddagen idag gick omkring och filade inombords på ett blogginlägg om uttrycket Våga Vara Kyrka, som dels är titeln på en bok av Fredrik Modeus, dels något som Annika Borg meddelar i en krönika i dagens Kyrkans Tidning att hon inte riktigt förstår.

Sedan gick dagen väldigt fort och blev väldigt lång och nu är klockan alldeles för mycket och jag alldeles för trött. Saken får bero tills vidare. Men ni får gärna kommentera och berätta hur ni resonerar, så blir det säkert ett bättre inlägg, när det omsider blir ett!

Behöver du ett lösenord för att läsa krönikan? Det står längst ned på sidan två i pappers-KT.

Fast duktiga flickor blir ju utbrända hela tiden...

Trots att gårdagens konspirationsteori (se nedan) bara framstår som mer och mer komplex ju mer jag tänker på den, kommer man ändå inte ifrån det faktum att stressrelaterade sjukdomar och utmattningsdepressioner är mycket vanligt, och att högpresterande kvinnor är överrepresenterade bland dessa patienter.

Och hur kommer det sig, om det nu är en myt att det är farligt att vara en Duktig Flicka och Prestationsprinsessa?


Jag tror det är viktigt att hålla isär vad som är vad här. Självklart har varje människa ansvar för sig själv och sin hälsa - men i arbetslivet finns vi i ett större sammanhang, som vi bara delvis kontrollerar. Det som stressar oss, är sällan enbart arbetsuppgifterna i sig, utan omständigheterna runt omkring. Arbetsplatsens organisation och struktur, ledarskapet och den psykosociala arbetsmiljön är tre viktiga faktorer, liksom omgivningen utanför arbetsplatsen. Om jag är osäker på vad som förväntas av mig är det lätt hänt att arbeta dubbelt för att täcka upp alla eventualiteter. Om jag får dubbla budskap ("vilken chef ska jag lyssna på och vem är förresten chef egentligen?") slits jag åt olika håll och får problem med både lojalitet och koncentration. Om kraven som ställs är antingen för höga eller för låga, skapar det också stress. Det är också oerhört stressande att arbeta i en grupp där man känner sig ifrågasatt, utfrusen eller helt enkelt bortglömd. Givetvis är vi olika känsliga för de här typerna av organisatorisk och social stress, men jag tror att de allra flesta far mer illa av sådan här stress än sådan som är helt relaterad till våra konkreta arbetsuppgifter som vi själva känner till och kan kontrollera.

Men runt-omkring-situationen är ofta komplex och kräver noggrann analys och hårt arbete för att förändra. Det är lättare för både arbetsgivare, företagshälsa och förståsigpåare i samhället att förlägga problemet hos den "duktiga flickorna" och deras förmodade överambitioner och gränslöshet, istället för att se över hur arbetsplatsen fungerar och vilka krav, uttalade såväl som outtalade som samhället ställer på yrkesarbetande män och kvinnor idag. Och på det viset kan både utmattningsdepressionerna och den hämmande, tveeggade omsorgen fortsätta att begränsa alla kompetenta, högpresterande medsystrar därute, som besitter både kraft, kreativitet och kompetens att utföra stordåd på alla möjliga områden.

Öppenhetsfundamentalism

Intressant ord. Intressant krönika av Anders Sjöberg i Dagen är det också!

En konspirationsteori från en stolt prestationsprinsessa

I snart när varenda tidning förekommer de - de förmanande artiklarna och reportagen om faran med att vara en duktig flicka, en prestationsprinsessa eller vad man nu väljer att kalla en högpresterande kvinna. Man kan bli sjuk av det, man glömmer bort det som verkligen är viktigt och man riskerar att tappa bort sig själv. Så därför bör man prioritera om, skifta ned, släppa kraven - idel muntra tillrop som alla går ut på samma sak: Prestera mindre, var lagom, sätt inte målen för högt.

Självklart är stress och osunda krav inte nyttigt. Det kan till och med vara riktigt farligt, både fysiskt och psykiskt. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite konspirationsteoretisk när jag läser den säkert femtionde moraliserande artikeln på temat på bara några månader.

För inte går det att förtiga det faktum att för varje kvinna som väljer att jobba mindre, satsa mjukare, prioritera annat - så finns det en man som är redo att köra om henne. Eller en annan kvinna som känner sig lite mindre hotad. Inte heller går det att förtiga att den påstådda kvinnliga svagheten alltid varit ett argument när man velat begränsa kvinnor. Eller att vissa egenskaper som används neutralt om en man, används negativt om en kvinna. För hur ofta använder man till exempel ordet överambitiös om en man? Hur ofta suckar man över en man som har svårt att säga nej? När hörde du senast någon uppmana en ung man i karriären att prioritera egentid och vara rädd om sig?

Genom att ständigt påpeka farorna med stress och kravfyllda arbetssituationer problematiserar man den enskilda kvinnans inställning och självbild, snarare än det faktum att samhället inte riktigt tycks klara av att förhålla sig till kompetenta yrkeskvinnor. Plötsligt ska man inte bara skämmas för sin ambition och sin prestationsförmåga, man ska se den som en sjukdom också. Kanske att all denna omtanke om våra små stresskänsliga kvinnosjälar ska analyseras ett varv till innan vi sväljer den? För det är faktiskt ingenting farligt i sig att arbeta mycket, prestera högt och ha höga ambitioner. Ganska många av oss är fullt kapabla både till det, och till att hålla reda på vad som är mitt värde och vad som är min prestation. Trots att vi är kvinnor.

Kusin Vitamin

Makens kusin Mai har hälsat på oss idag och vi har haft det mycket trevligt. Här nedan tittar vi på hästar och lammungar - eller, rättare sagt, jag kollar lammungar, Mai är mer intresserad av min Hello-Kitty-klocka...

Ödmjukhet och annat som är lättare sagt än gjort

Sveriges Radio berättar nu på morgonen att en majoritet av kyrkopolitikerna i stiftsstyrelserna vill att Svenska Kyrkan ska behålla vigselrätten - alla stiftsstyrelser säger ja utom Växjö och Visby som säger nej, och Strängnäs och Stockholm som så att säga "röstar blankt" tills vidare.

Det är ingen direkt överraskning och det är högst troligt att det blir så. Med andra ord misstänker jag att det är lika bra att samtliga, både de som av olika skäl skulle föredra att vigselrätten förbehölls staten, och de som vill att Svenska Kyrkan ska behålla den, funderar över vilka förhållningssätt som kan tänkas bli fruktbara i framtiden.

En väg att gå är konfrontationens, med kategoriska omdömen om andra människor och deras uppfattningar. Det är en ganska lätt väg och den har sina fördelar. Ingen behöver tvivla på vilka som företräder respektive ståndpunkt, till exempel. Och för den som är ett fan av "survival-of-the-fittest"-tanken, så är konfrontation praktisk - den starkaste vinner, den svagaste får anpassa sig eller försvinna. Oklarhet och dubbeltydighet i de här frågorna kommer på sikt att försvinna och ingen behöver fundera på vad Svenska Kyrkan egentligen tycker. Konfrontationens väg innebär också på sikt god kontroll över de människor som hör till kyrkan och på olika sätt vill tjäna den - alla kan lita på att de följer den sida som vinner, och att de som till äventyrs inte gör det, effektivt förflyttas, förändras eller själva väljer att försvinna i ett moln av hätsk bitterhet. Konfrontationens väg leder också oundvikligen till att människor förgår sig mot varandra i Guds namn, till att människor förlorar sin tro på kyrkan (vilket inte är hela världen) och på Gud (vilket kan få fatala konsekvenser).


En annan väg är ödmjukhetens väg. Och missförstå mig inte nu - man kan vara ödmjuk samtidigt som man står stenhårt fast vid sin åsikt. Det handlar inte om undfallenhet utan om att försöka se hela bilden, inklusive sin egen felbarhet och om att lyssna på vad den andre faktiskt säger istället för vad vi tror oss veta att de egentligen tycker. Det handlar också om att inse att lika viktigt som detta är för mig, lika viktigt är det för den som tycker annorlunda. Den handlar också om att våga se människorna bakom principen - bredvid den bibeltolkning man inte delar, finns människor som älskar varandra OCH Gud och bredvid den äktenskapsuppfattning man anser som föråldrad och diskriminerande står en människa som uppriktigt vill lyda Gud mer än människor. Ödmjukhetens väg handlar också om att klamra sig fast vid fokus och att inse att innan vi börjar karva i Kristi kropp, oavsett om vi försöker skära bort oss själva eller de andra, kanske vi i alla fall ska ha stannat upp och konstaterat att det är just det vi håller på med?

Jag menar inte att slå mig för bröstet och påstå att jag själv skulle vara en fantastisk ödmjukhetsapostel. Jag menar inte heller att enbart kritisera dem som är är för vigselrätt och för könsoberoende äktenskap - konfrontationslinjen är lika vanlig bland dem som tror att äktenskapet är ämnat för man och kvinna och/eller att Svenska Kyrkan bör frånsäga sig vigselrätten.
Det här handlar inte om konfliktfrågorna, utan om hur vi ser på kyrkan, på varandra och - faktiskt - på Jesus. Det handlar kanske inte ens om att till varje pris undvika splittring, utan om att undvika att förgå oss alltför mycket mot varandra på vägen dit.

Ont, det gör ont...

Varning. Detta inlägg består till 100% av gnäll.

Imorse drabbades jag av nackspärr deluxe - det gör inte ont bara i nacken, utan i skuldran och ena armen också.

Först tänkte jag att hoppsan, nu vred jag till, bäst jag vrider tillbaka så det går över - för det är ju så det brukar fungera. Det gjorde det inte. Det blev värre. Mycket värre

Nu har jag lyckats både köra bil, fira högmässa och gå en promenad, men det gör fortfarande ont. Jätteont faktiskt. På ett lömskt, slumpartat sätt - hänga tvätt går bra, men att luta huvudet fem centimeter framåt när jag sitter på knä gör så ont att jag bokstavligen ser stjärnor dansa.

Nu ska jag leta reda på vetevärmaren och tycka synd om mig själv ännu mer aktivt en stund.

Min mormors historia

Så heter en nyutkommen bok där kända och okända kvinnor berättar om sina mormödrar. Den har fått fin kritik, och eftersom det är ett kärt ämne, tänker jag absolut läsa den framöver.

Min mormors historia är inte särskilt dramatisk. Hon föddes i Borås (tror jag) men växte upp i Karlstad på sin pappas handelträdgård, tillsammans med sin ängsliga mamma, sin väna storasyster och sin lillebror samt en och annan hund. I tjugoårsåldern flyttade hon till Eksjö för att arbeta i Johanssons blomsterhandel, och där träffade hon omsider min morfar, gifte sig med honom och flyttade till Kårarp, där de bodde med min morfars föräldrar, min moster och sedermera också min mamma. Mormor bodde sedan på Kårarp till 1999, då hon flyttade till Nybrogatan och sedan dog hon, i september 2005.

Min mormor var en vanlig tant på utsidan, men inte på insidan. Hon kallade sig själv för ett stridbart fruntimmer, och när jag ibland blir tvungen att vara modigare än jag egentligen är, brukar jag låtsas att jag är hon. Det funkar ganska bra faktiskt.

Samtidigt som mormor kunde vara barsk och bestämd, så var hon snäll och omtänksamt på ett osentimentalt och okomplicerat sätt. Jag visste alltid, redan som treåring, att mormor tyckte om mig för att jag var jag och inte bara för att jag var hennes barnbarn. Hon lyssnade lika intresserat på mina utläggningar när jag var fem år som när jag var tjugofem, och hon hade alltid tid att svara i telefonen, läsa en saga eller, när jag var lite äldre, dela på en champis i skuggan under körsbärsträden och tala om livet, kärleken och så förstås böckerna. Mormor lärde mig magin med bibliotek - gå in i ett rum fullt med böcker, ta med dig allt du vill ut, liksom - och hon lärde mig också att inte vara en kräsen läsare. För hur ska man kunna veta vad som är bra, om man inte läst sånt som är dåligt? Och hon läste jämt. Medan potatisen kokade, medan degen jäste, medan morfar sov middag, innan hon gick och lade sig.

Utvecklas jag till ett hälften så rekorderligt fruntimmer som hon (och gärna lika stridbart också) så blir jag nöjd. Tacksam över att ha haft en sådan mormor i 26 år, det är jag redan.

Här är mormor gammal - så här såg hon egentligen bara ut se sista två, tre åren av sitt liv. Men det är det enda kort jag har i digitalt format.

Predikan, 2:a i påsktiden

Om någon tycker att Kalin-influenserna är tydliga, så tycker ni helt rätt. Detta beror på att jag inte tycker man behöver uppfinna hjulet på nytt, när någon annan redan gjort ett så fint hjul.


Predikan, 2:a i påsktiden 2009
Familjemässa, S:ta Ragnhild

Ibland säger vi att något är ”alldeles för bra för att vara sant”. Ganska ofta har vi tyvärr rätt också – de allra bästa, finaste och roligaste sakerna som vi kan tänka ut eller önska oss, de är ganska ofta svåra att få att finnas och hända på riktigt

Om lärjungarna, som hade fiskat hela natten och var trötta och besvikna, tänkte ungefär så, när de såg Jesus där på stranden, så var det ingenting konstigt. De hade sett när han dog och vågade inte riktigt hoppas på att det verkligen var han som satt där vid elden. Visst, de hade hört Maria berätta att hon sett honom vid graven, de hade hört Kleopas berätta om mötet på vägen och han hade visat sig – men kunde det verkligen vara sant att han var tillbaka, att han levde? Efter allt som hänt, korsfästelsen och allt det där hemska, så verkade det verkligen alldeles för bra för att vara sant.

153 fiskar i ett nät, det låter också lite för bra för att vara sant. Men fiskar i ett nät, de sprattlar och glittrar och luktar och är helt enkelt svåra att missa. Och det där med mat till dem som behöver, och ingenting som blir till massor – det kände lärjungarna igen, det var precis sånt som Jesus brukade göra. NU kände de igen honom, Petrus hoppade i vattnet och de andra skyndade sig efter med båten. Och Jesus satt där på stranden vid elden, med bröd och grillad fisk till dem och var precis som vanligt.

Men riktigt som vanligt var det inte ändå. Lärjungarna vågade inte fråga Jesus om det verkligen var han. Kanske mindes de allt som de gjort de sista dagarna – hur de hade sprungit sin väg, de hade lämnat honom ensam när han blev slagen, hånad och dödad. Petrus kanske var den som skämdes allra värst – han som hade sagt tre gånger samma natt att han inte alls var Jesus vän, att han inte ens kände honom.

Men Jesus, han skällde inte på lärjungarna. Han hade inte kommit för att tala om hur dumma de hade varit, eller för att tala om att de inte dög som vänner längre. Tvärtom. Han kom för att vara tillsammans med dem, för att ge dem det de behövde – mat, värmde, vänskap, framtidshopp och det viktigaste av allt – tro.

Det är samma sak för oss, fastän det gått så lång tid. Jesus kommer till oss också. Han vill ge oss mat och dryck, han vill ge oss värme och kärlek och han vill hjälpa oss att tro. Även om vi har svikit honom och skäms, så vill han vara med oss, förlåta oss och hjälpa oss att gå vidare. Nu för tiden kommer han på ett annat sätt – istället för att träffa honom på stranden, får vi träffa honom när vi läser Bibeln och ber. Istället för fisk får vi ta emot det bröd och vin som är Jesu kropp och blod. Men allt det där andra, det är exakt likadant. Jesus HAR faktiskt uppstått, han lever här och han vill alltid vara med oss!

Påskdagspredikan

...kanske kan passa även så här en bit in i påskoktaven!

Han har uppstått – han är inte här. Den unge mannens ord till Maria, Maria och Salome genljuder genom två tusen år av mänskligt liv och når oss, som är samlade till högmässa i Sankta Ragnhild idag, bärande samma världsomvälvande sanning som den gjorde då.

Kristus har uppstått. Något nytt har börjat. Premisserna är förändrade, gränserna utsuddade, makten omfördelad. Det var sant i gryningen i Jerusalem, fastän de som först hörde budskapet blev livrädda och sprang sin väg. Det var sant när lärjungarna inte trodde på Maria Magdalenas vittnesbörd, det var sant när han mötte lärjungarna på vägen, i huset där de gömde sig, vid elden på stranden. Kristus var sannerligen uppstånden när de första kristna förföljdes och dödades för sin tro, han var uppstånden då Paulus skrev till församlingen i Korinth och genom kyrkans långa historia av nederlag och triumfer, misslyckanden och framgångar, misstag och botgöring så har det varit lika sant som då. Kristus är uppstånden, döden är besegrad – och budskapet om detta är sant idag, här och nu, liksom imorgon och alla dagar vad som än händer.

Från den första påskdagens morgon har budskapet om livets seger räckts mot oss. Sanningen har uppenbarats för oss, på oändligt många sätt. Nya människor har kommit till tro. Nya tankar och ny kunskap har hjälpt oss att djupare förstå evangeliets mysterium. Världen har förändrats och evangeliet har stått fast – mitt i världens omvälvningar har orden stått kvar där, lika självklara som när den unge mannen sa dem till kvinnorna: Han har uppstått. Han är inte här.
Utmaningen för kvinnorna var att ta orden till sig och våga tro dem. Evangelisterna är ärliga med att det inte var enkelt. Inte någon av dem som först mötte Jesus efter uppståndelsen trodde sina ögon vid första anblicken. Kvinnorna teg och när de lärjungarna fick höra talas om vad de sett, avfärdade de det som tomt prat. Det är en mänsklig reaktion och så reagerar de flesta av oss när vi hör någon berätta om något som går på tvären emot allt vad vår erfarenhet och vetenskapen säger oss.

Men det stannade inte där. Inte då och inte nu. Kraften i uppståndelsen, Guds Andes kraft och livets seger var och är för stark att stå emot. Därför kände Maria Magdalena igen Jesus i trädgården, därför hoppade Petrus i vattnet med kläderna på och därför blev Paulus omvänd på vägen till Damaskus. Därför kan det mest förhärdade och motspänstiga hjärta komma till tro, och därför firas påsken över hela världen, av miljoner och åter miljoner människor, och därför är vi här, idag, och hör orden sägas om och om igen: Han har uppstått! Kristus ÄR uppstånden!

I uppståndelsen ligger hela trovärdigheten, precis som Paulus skriver – utan den vore förkunnelsen och tron tom. Det är Jesu uppståndelse – att han var död, på riktigt, och blev levande igen, på riktigt, som är hela grejen. Det är detta som gör den kristna tron till något som håller att leva och dö på. Det är tron på Kristi Uppståndelse som gör oss till kristna, och det är tron på hans uppståndelse som ger oss det eviga livets hopp på att själva få uppstå med honom.

Därför är uppståndelsen hela tiden påtagligt närvarande i kyrkans liv. Den uppståndne talar till sina barn i Bibelordet. Vi möter honom i bönen, i lovsången och i vår gemenskap. Vid nattvardsbordet är det inte bara Kristi kropp och blod som räcks oss – utan också den uppståndnes eviga liv. När vi drabbas av lidande och prövningar, påminner den uppståndne Kristus oss om att världens ondska är besegrad, att hur förfärligt det än kan vara att utsättas för ondskans dödsryckningar, så är det livet, kärleken och godheten som kommer få sista ordet, också för oss.

Och varje gång en ny människa, stor eller liten, fogas in i kyrkan, som är Kristi kropp, så är uppståndelsen och den uppståndne verkligt närvarande. I dopet både dör vi och uppstår med honom, det kosmiska dramat kommer ned på jorden och genom vattnet och Guds ord och löfte tar det plats i den som döps. På det viset är vår dopdag vår egen uppståndelses dag, och varje dag som vi lever i medvetenhet om våra dop och vänder tillbaka till det som gavs oss där, en påskdag mitt i livet och vardagen.

Därför ska vi idag, på påskdagen, få påminnas om vad som sker i dopet, och bekräfta våra dop- och konfirmationslöften inför den uppståndne Herre som tog emot oss i dopet och varje dag vill ge oss liv av sitt liv. Högt och tydligt får vi säga ja till den levande tro som bekänner att Jesus Kristus sannerligen är uppstånden!

Kindered spirits?

Finns det några besläktade själar bland min läsare, så kanske vi ses i Uppsala på den första vetenskapliga internationella konferensen om L.M Montgomery utanför Kanada?

Högmässa äger!!!

"Vad är det för fel på en vanlig, tråkig högmässa enligt handboken?" var en av frågorna vid påskdagsmiddagen hos goda vänner.

Svaret är givetvis - ingenting alls. Högmässan är den ultimata gudstjänstformen, som innehåller allt man behöver och som, rätt genomförd, inte tar mer än en dryg timme av ens söndag. Tråkig är det klart att kan den vara ibland, jag tycker inte heller att det alltid är en skrattfest att gå i kyrkan sjunde efter trefaldighet när det regnar och alla mina kollegor kan inte behålla min uppmärksamhet utan att jag behöver anstränga mig - men högmässan är inte avsedd som underhållning och ren behovsuppfyllelse. Däremot är den avsedd till att ge oss tillfälle att från Gud ta emot det vi behöver för att leva som kristna i världen. Den ger oss tillfälle att lovsjunga och tacka Gud för allt Han ger oss och den påminner oss också om att kristen tro inte är ett personligt projekt. När vi sätter oss i bänken, så får vi inte glömma att vår närvaro faktiskt betyder något för den som som sitter tre rader framför. Vår gemenskap, våra röster som blandas i psalmsången och bönen, är ett tecken på att kristenheten hör samman, i ett folk på vandring och i en kropp, förenad med Kristus.

Självklart är handbokens söndagsmässa, olika temamässor, specialgudstjänster och sånt inte helt av ondo. Inte så länge de kommer sig av att att man verkligen vill fokusera på ett visst tema, att man vill ha en riktig festmässa vid ett speciellt tillfälle, eller att en viss del av församlingen ska få ta tillvara sina gåvor. Men temagudstjänster som ett uttryck för man betraktar att högmässan är en hopplös, tråkig och otidsenlig gudstjänstform, det kan jag faktiskt inte förstå.

Men, invänder nu vän av statistik och ordning, det är ju så få som firar högmässa nuförtiden, det kommer ju ingen, dagens människor känner inte igen sig i den formen. Förvisso är det så på många håll. Men det kommer faktiskt inte så där rasande många fler på söndagsmässor, temamässor och hemsnickrade ordningar heller. Sekulariseringen är en bra mycket mer komplicerad företeelse än så.

Däremot är det så, att många av de församlingar där den gudstjänstfirande församlingen är stor, varierad och växande, där firas det just högmässa. Högmässan är dessa församlingars självklara centrum, en gudstjänst man vågar satsa på och glädjas åt och som de beslutande och tjänstgörande betraktar som en tillgång, istället för ett problem. Människor i alla åldrar tycker definitivt att de känner sig hemma i formen - annars skulle de ju knappast komma dit, söndag efter söndag. Självklart finns det många fler, men vill ni se några goda exempel, klicka här och här och här.

Idag har vi firat vår högmässa i Frustuna Kyrka. Den var alldeles vanlig. Kanske lite tråkig - texterna på Annandag Påsk är väldigt långa - men likväl en gudstjänst till Herrens ära och till människors tjänst. Vad mer kan man behöva och begära?

Halleluja!

NU ÄR DET PÅSK!

Påskafton so far

Riset är på plats, äggen är målade och mufflonlammet uppätet. Vi har promenerat i vårsolen, druckit kaffe under äppelträden och förstås klätt fläderbusken med gula fjädrar. Allt är klart för påskens ankomst!

O huvud blodigt, sårat...

... av hån och smälek höljt

Musikminnen

Flicka från Backafall, framförd av Sven-Bertil Taube på en inspelning från någon gång på 70-talet, är en låtarna högst upp på min längsta Spotifylista. Jag lyssnar på den minst en gång varje dag och känner mig lika tillfreds och trygg varje gång.

Varför i hela friden då? Jo, för att när jag var liten och inte kunde somna, så brukade pappa sjunga den för mig. Och dessutom hade vi just Sven-Bertils inspelning och den brukade jag lyssna på, bevämt uppkrupen i ena hörnet av vår bruna lädersoffa.

Det känns inte som så länge sedan när jag hör sången. Men det är det faktiskt. När jag satt och funderade över hur en ollonborr egentligen ser ut, så kan jag inte ha varit mer än tre år - det är 27 år sedan. Men den låter och känns precis lika bra fortfarande, och det är ju tur!

Lily levererar

Den här tjejen är verkligen begåvad! Lily for president. Lily och vaktmästare T som lånade mig sina nycklar så jag kunde komma in och hämta predikan, aspergilen och lite annat plock man kan behöva en palmsöndag!

Predikan (en timme i förskott, bara för er!)

Predikan, Palmsöndagen 2009
Sankta Ragnhilds Kyrka


Jesus ser sig omkring innan han går tillbaka den knappa kilometern till Betania för att sova där. I Jerusalem, i templet, i folkvimlet. Han ser de människor som just hyllat honom med sin Hosiannarop – men som snart kommer skrika ”korsfäst” istället. Han ser sig omkring – och han vet.

Jesus vet vad som rör sig i varje människas hjärta. Han vet vilka bevekelsegrunder, vilka förutsättningar och möjligheter varje människa, sammanhang och plats har. Han vet att i varje människa finns en röst som ropar Hosianna! och en som ropar Korsfäst! Han vet att vår inre kompass kan gå hela varvet runt och han vet, att vi allt som oftast låter den peka bort från Gud och mot oss själva, bort från kärleken och rakt mot ondskan. Trots att vi är så rädda för döden att vi blivit förslavade av vår egen rädsla, så springer vi rakt i famnen på den. Jesus vet också vad som ska ske med honom. Han vet att han ska dö och han vet hur det kommer gå till. Han vet om sveket, han vet om lidandet, förnedringen, ensamheten och döden. Det finns ingenting som inte är känt för honom. Han är Guds son, och Han vet allt.

Det är viktigt, så här på palmsöndagen, att minnas just det. Jesus visste. Han gick inte mot Golgata på måfå eller i blindo. Han gick inte dit för att rädda bara sina vänner, de som älskade honom mest och stod honom närmast. Han gick inte dit för att rädda bara de oskyldiga, renhjärtade och mest rättfärdiga – nej, han gick för att alla människor, folket, sina bröder och systrar. Oss alla. Och han visste allting om oss. Varenda liten obehaglig, skitig detalj visste han, precis hur högt vårt hjärta ibland skriker sitt korsfäst! Och han gick ändå.

Det är lätt att få för sig att Jesus inte hade kunnat veta hur vi har det, inte kunnat känna med oss, om han inte blivit människa. Som om inkarnationen var för hans skull, som om han inte skulle klara av frälsningen annars. Men i själva verket är det tvärtom – han blev människa endast och enbart för vår skull. För att vi skulle fatta. För att vi skulle kunna se vem Jesus är, för att våra bristfulla hjärtan och hjärnor skulle kunna ha en chans att ta emot honom, blev han en av oss. Trots att han visste precis vilka vi är och trots att han visste vad vi skulle göra med honom, blev han, med Hebreerbrevets ord ”i allt lik sina bröder och systrar”. Därför kunde Petrus säga : Herre du vet allt, du vet att jag har dig kär. Och därför kan vi, när vi nu går in i Stilla Veckan, ha bilden av Jesus som ser sig omkring i Jerusalem och ser på allt, på näthinnan. Vi får minnas att han ser och vet allt också om oss – våra styrkor och våra svagheter, det lidande vi bär och det lidande vi utsätter andra för. De var kända för honom då, och de är kända nu. På det viset är vi med på vandringen till Golgata, ända till slutet, och kan ta emot försoningens underbara hemlighet – att den väg som Jesus gick är vägen till livet också för den som tror på honom. Att det som skedde med Jesus på korset på skedde för vår skull, för att vi ska leva. Vi får ställa oss vid korsets fot och låta Jesus, som vet allt, se på oss, älska oss och vända vårt hjärtas Korsfäst! till ett jublande Hosianna.

Lyssna till ditt hjärta.

Lyssna till ditt hjärta. Gå på magkänslan. Lyd din inre röst.

Jo tjena. Som om det skulle hjälpa, liksom. Det är ju inte så att de är samstämmiga. Inte heller är det så att de alltid har rätt. Och ibland vet jag faktiskt inte vem det är som talar och vems ärenden de går. Pierre uttryckte det lysande i kommentatorsfältet häromdagen:

"(...)och hur vet man vilken röst som är min egna inre, Guds röst eller världens/samtidkulturens?"

Jag skulle vilja ha ett facit

I barndomens matteböcker fanns det ett facit längst bak. När inga andra utvägar kvarstod, kunde man kika där, och sedan liksom räkna baklänges - hur ska jag göra för att det ska bli 346, liksom.

Verkligheten har inget facit. Man får klara sig med Bibeln. Men den är ju liksom inte skriven på det sättet att det bara går att slå upp och kolla: I händelse av x, gör y men undvik z.


*Jag tror fortfarande på Gud, ingen är sjuk och mitt äktenskap mår hur bra som helst. Ingen anledning till oro för det som faktiskt är viktigast