Om en badboll och plötsligt drabbande kärlek

Idag fick jag en badboll på posten. En dyr, fin badboll, utformad som en jordglob, mycket detaljerad. Den ska vi använda på konfirmationen på lördag, men redan idag har den berett mycket nöjde på pastorsexpeditionen. Till exempel har vi bollat med den i korridoren, letat reda på alla nya östeuropeiska länder samt diskuterat hur den teologiska symboliken förändras beroende på hur själva uppblåsandet sker. Badbollen ska nämligen illustrera första trosartikeln - flickan som spelar Gud ska blåsa upp den. Problemet är bara att det är en ganska stor badboll. Det tog mig flera minuter att blåsa upp den och jag blev alldeles snurrig efteråt. Och det är dåligt om första trosartikeln illustreras av att Gud skapar jorden och sedan sjunker ihop i en hög medan jorden rullar iväg. Förslaget att någon annan ska blåsa upp den lite grand först avslogs såsom gnostiskt - har Gud bara färdigställd skapelsen, inte gjort hela? Har Gud bara skapat halva världen? Vem ska spela demiurgen? Slutsatsen blev att bollen får blåsas upp lite grand i smyg (av samma konfirmand som ska blåsa upp den sedan, eftersom det anses lite äckligt att dela blåsventil med andra när man är 14) och sedan blåser hon den färdigt i dramat. Rätt självklart egentligen, men vi hade väldigt roligt medan vi dividerade om detta...

Senare på dagen var jag på väg från ett dopsamtal, blev jag av kärlek överfallen, för att travestera c.S Lewis. Det slog mig plötsligt hur jättemycket jag tycker om Södertälje. Helt oförhappandes blev jag alldeles varm inuti där jag gick förbi Cederströmska gården, Frälsis och ner på Nygatan. Det var så fint och luktade så gott av syrener och prydnadskörsbär, massor med folk ute och just då sken dessutom solen. Och Södertälje är en fantastisk plats, det går inte att komma ifrån. Helt vild och inte bara enkel, men ändå fantastisk. Ingen annanstans möter man så många olika människor på gågatan eller torget - olika nationaliteter, olika förutsättningar, olika språk, olika världar - eftersom stadskärnan är så liten så blandas man ofrånkomligen i centrum, även om boendet är sorgligt segregerat. Det är en blandning på flera plan - storföretagskulturerna på Scania och Astra, kolonistugekulturen, SSK-kulturen, den assyrier/syrianska kulturen, den kaldeiska, den svenskfinlänska, den svenska och allt annat blandas ihop så att det inte helt går att särskilja dem. Och även om det givetvis är problematisk och komplicerat allt som oftast, så är det samtidigt en rikedom som är väldigt spännande. Jag är glad och tacksam över att Guds försyn gav mig möjligheten att vara präst just här, och skulle inte vilja vara någon annanstans. I alla fall inte just nu. Tänk, vilket kärleksrus man kan få till en stad, bara för att syrenerna blommar vid ett ålderdomshem....