Stillsam och Jonatan har redan skrivit om detta med att Englas begravning sänds av SVT, och jag är lika tveksam som de.
Först: Jag vill inte omyndigförklara någon människa, allra minst någon jag inte känner och som varit med om något så gräsligt att jag inte ens kan föreställa mig det. Men jag frågar mig ändå om inte allt deltagande som svenska folket visat genom ljuständning, brev, gåvor m.m. haft inte bara en stödjande, utan också en uppfodrande effekt på Englas familj. Media lät allmänheten dela sökandet, dödsbeskedet, sorgen, polisarbetet. Och när responsen blev så enorm, kan det kanske kännas som en plikt att ge ytterligare lite av det som hela tiden först och främst är en tragedi för en familj, en släkt och ett grannskap. Som om man måste ge någonting i gengäld, låta allmänheten få följa med hela vägen ut som tack för visad omtanke, oavsett vad man själv känner och behöver.
Englas försvinnande och död blev massmedial från dag ett och även om hennes begravning inte TV-sändes så skulle de bevakas av mer och mindre seriösa medier med mer och mindre respekt för gudstjänsten, de sörjande och Englas familj. När begravningen sänds i TV så kommer alla som vill få se den med egna ögon istället för att få den beskriven av journalister som vill sälja lösnummer. Men frågan kvarstår. Har vi som inte kände Engla eller arbetade för att hitta henne, verkligen på hennes begravning att göra? Deltar vi genom TV-rutan, eller tittar vi bara på?
Engla var ingen kunglighet, ingen minister, ingen rikskändis. Hon var en vanlig liten tjej från Dalarna, som inte går att jämföra med Olof Palme, prins Bertil eller Anna Lindh. Svenska folket känner Engla enbart genom hennes tragiska död såsom den skildrats i pressen. Hur mycket vi än berördes av hennes öde och känner med hennes familj, så är känslorna primärt våra egna och handlar om oss. Vår egen rädsla, vår egen oro för våra barn, vår egen vrede. För de känslorna är Engla en triggerpunkt, en utlösande faktor, men vi har dem latent, oberoende av henne. De är en del av livet och försvinner inte för att vi får se ett oskyldigt barn begravas. Och inte heller ger de oss rätt att utnyttja ett oskyldigt barns begravning för att bearbeta dem.
Först: Jag vill inte omyndigförklara någon människa, allra minst någon jag inte känner och som varit med om något så gräsligt att jag inte ens kan föreställa mig det. Men jag frågar mig ändå om inte allt deltagande som svenska folket visat genom ljuständning, brev, gåvor m.m. haft inte bara en stödjande, utan också en uppfodrande effekt på Englas familj. Media lät allmänheten dela sökandet, dödsbeskedet, sorgen, polisarbetet. Och när responsen blev så enorm, kan det kanske kännas som en plikt att ge ytterligare lite av det som hela tiden först och främst är en tragedi för en familj, en släkt och ett grannskap. Som om man måste ge någonting i gengäld, låta allmänheten få följa med hela vägen ut som tack för visad omtanke, oavsett vad man själv känner och behöver.
Englas försvinnande och död blev massmedial från dag ett och även om hennes begravning inte TV-sändes så skulle de bevakas av mer och mindre seriösa medier med mer och mindre respekt för gudstjänsten, de sörjande och Englas familj. När begravningen sänds i TV så kommer alla som vill få se den med egna ögon istället för att få den beskriven av journalister som vill sälja lösnummer. Men frågan kvarstår. Har vi som inte kände Engla eller arbetade för att hitta henne, verkligen på hennes begravning att göra? Deltar vi genom TV-rutan, eller tittar vi bara på?
Engla var ingen kunglighet, ingen minister, ingen rikskändis. Hon var en vanlig liten tjej från Dalarna, som inte går att jämföra med Olof Palme, prins Bertil eller Anna Lindh. Svenska folket känner Engla enbart genom hennes tragiska död såsom den skildrats i pressen. Hur mycket vi än berördes av hennes öde och känner med hennes familj, så är känslorna primärt våra egna och handlar om oss. Vår egen rädsla, vår egen oro för våra barn, vår egen vrede. För de känslorna är Engla en triggerpunkt, en utlösande faktor, men vi har dem latent, oberoende av henne. De är en del av livet och försvinner inte för att vi får se ett oskyldigt barn begravas. Och inte heller ger de oss rätt att utnyttja ett oskyldigt barns begravning för att bearbeta dem.
1 kommentar:
Du har väldigt rätt!
Skicka en kommentar