Solskenslördag

Jag har faktiskt inte ägnat hela lördagen åt att analysera psalmöversättningar. Tvärtom, jag har ohämmat njutit av det vackra vädret, både hemma under äppelträden med en god bok, i båten på Långsjön och så vid Bergabadet, dit vi promenerade för årets första dopp. Härligt från början till slut. Trots att båtmotorn började hacka och tramsa och trots att jag bränt mig lite på låren...

Här är utsikten från min plats i fören

Och så har jag tvättat också. Det är den enda hushållssyssla som jag tycker är odelat trevlig. Speciellt förtjust är jag i att hänga tvätt utomhus. Av någon anleding känner jag mig fin och tillfreds och liksom...kvinnlig när jag hänger tvätt. Det skulle kunna vara ett tecken på att jag försöker normalisera en förlegad kvinnoroll, men jag tror inte det. När jag diskar, dammsuger, lagar mat eller bara plockar i allmänhet känner jag mig i allmänhet bara uttråkad och reflekterar över huvud taget inte över min könstillhörighet. Jag gillar att hänga tvätt helt enkelt, det är nog inte konstigare än så.

Platsen där jag förstärker min könsidentitet, just nu med kaftanskjortor och badkläder på tork

Originalet är alltid bäst

Jag har upptäckt en serie av mycket trevliga klipp på Youtube. Det är psalmsång i god anglikansk stil, illustrerad med bilder från olika engelska städer och landskap. God´s Country heter TV-programmet de är hämtade från och detta tycks vara något så underbart som en hybrid mellan Landet Runt och Hela Kyrkan Sjunger...

Hur som helst, bland dessa vackra klipp har jag hittat en av mina absoluta favoritpsalmer, närmligen nummer 15 i Den Svenska Psalmboken. Texten till Alleluia, Sing to Jesus skrevs av W.C Dix 1866 och översattes till svenska av Anders Frostensson drygt 100 år senare. Och jag måste säga att originalet på något sätt känns fullödigare. Här är den fjärde versen, i de två sista stroferna skiljer de sig ganska mycket åt:

Alleluia! King eternal, Thee the Lord of lords we own;

Alleluia! born of Mary, Earth Thy footstool, Heav’n Thy throne:

Thou within the veil hast entered, robed in flesh our great High Priest;

Thou on earth both priest and victim in the Eucharistic feast.

Halleluja! Konungarnas konung är du och förblir.
Halleluja! Född av kvinna är du och du blev som vi.
Stor din härlighet i himlen speglad över hav och jord
störst när ned bland oss du stiger och oss mättar vid ditt bord.

Och så var det sommar

Fast det varit sol och varm många dagar i sträck och jag haft 3/4-byxor hela veckan, var det inte förrän i eftermiddags jag verkligen greps av insikten att nu, nu ÄR det faktiskt sommar. Den välbekanta känslan av värmerelaterad klåda spred sig nämligen över ryggen, där jag stod i solgasset på kyrkogården i min Margit-Sahlin-klänning och svarta nylonstrumpor och försökte att inte tänka på hur varm och törstig jag var.

Just den delen av sommaren, kombinationen sol+värme+ämbetskläder för begravning är kanske inte den jag gillar bäst, men den hör ändå till på något sätt. Syrenerna som blommade runt omkring begravningsföljet, doften av nyklippt gräs och midsommarblomster kompenserade för obehaget att vara klibbig, kliig och mosig i ansiktet. Precis som allt fågelkvitter vi hörde under kvällspromenaden nyss, grilloset i byn om kvällarna, pionerna som håller på att slå ut, doften av tvätt som hängt ute...

Imorgon är jag ledig och kan ohejdat njuta av försommaren i trädgården och i båten och kanske vid Bergabadet också. Vi får se.

Gamla Favoriter (igen)

Youtube är Guds gåva till nostaliker som jag. Vad det än är för gammal obskyr låt från 90-talet man söker, så nog dyker den upp. Som den här. Hösten 1999 var det en stor sorg i mitt liv att den verkligen inte gick att få tag på någon annanstans än i eftertexterna till Before Sunrise (som jag i och för sig sett fyra gånger eller så...). Men nu kan jag lyssna på den när jag vill!

Mölnbos fördelar (I)

Ingen av mina trogna läsare har väl någonsin tvivlat på att jag trivs på min hemort, men för att ingen ska svikta i sin övertygelse, kommer här ett första inlägg på temat Mölnbos förträfflighet:

Redan innan stegräknaren kom in i mitt liv var promenader en av mina favoriter när det kommer till fysisk aktivitet. Det är gratis, går att praktisera nästan var som helst och lämpar sig utmärkt för goda samtal. Men för att det ska hålla i längden behöver man trevliga sträckor att gå. En bra promenad ska, enligt mig, innehålla variation, vara lagom lång och helst gå runt, det är högst otillfredsställande att behöva vända.

I Uppsala gick vi ofta till Hågadalen, via Flogsta på ditvägen och via Eriksberg på hemvägen. Eller så gick vi över Gamla kyrkogården till Botaniska trädgården, ut vid slottet och så tillbaka igen genom stan. Riktigt så exotiska omgivningar finns inte i Mölnbo, men inte desto mindre har vi här den ultimata promenadsträckan; Runt Lillsjön. Den lilla svängen kan tyckas anspråkslös, men den har allt.

Vi går oftast medsols, alltså förbi Anticimex ned på grusvägen som löper längs med gärden, slyskog och en skogsbacke, förbi några hus, över bron över det lilla sundet som förbinder Lillsjön med Långsjön och sedan tillbaka förbi Sund och så förbi gamla mortelfabriken och gamla IP hem igen. Det tar ungefär trettiofem-fyrtio minuter, vill man gå längre kan man svänga till vänster före Solex och gå upp till Balsberga och så tillbaka parallellt med 57:an. Så här års finns goda chanser till att höra fågelsång, se solnedgången spegla sig i sjön där svanparet glider fram, några hästar och kanske också några lamm, både på Sund och Balsberga. En kort avstickare vid Nysund leder upp på Fornborgen, går man rakt fram före Sund kommer man till gårdsbutiken Hagstugan. Dessutom möter man nästan alltid en eller annan granne, med eller utan hund och/eller barnvagn som man kan prata med eller i alla fall hälsa på. Husen längs med vägen är söta, det är inga dryga uppförsbackar heller, och inga mörka stråk där det känns obehagligt att gå ensam.

Lillsjörundan är lika bra en solig sommarmorgon som en ljummen vårkväll, en krispig höstdag eller en fin annandagsförmiddag. Den lämpar sig för motionspromenad (snabb och effektiv) för barnpromenad (mycket att titta på, inte för långt) eller meditationspromenad (mycket vackert att fästa blicken vid), hundpromenad (alla hundar i byn går där så det luktar härligt i dikena för en hundnos...) och så förstås för alldeles vanliga vardagspromenader där man kan avhandlaa vad som gjorts under dagen, vad som ska göras i helgen, kriget i Irak, tillståndet i Svenska Kyrkan och vadhelst annat som faller en in.

Inget Särskilt Händer

Det finns - eller fanns i alla fall när jag var liten - ett Ronja Rövardotter-sällskapsspel. Förmodligen står det hos mamma och pappa någonstans. Det är ganska tråkigt - man ska ta sig runt en spelplan med bilder från filmen, från Mattisborgen till den där Björngrottan tror jag, och givetvis akta sig noga för grådvärgar, vildvittror och Glupafallet. Ibland ska man dra ett chanskort och där kan lite allt möjligt hända. Men det vanligaste kortet i högen, illustrerat med en bild på en dimmig skogsbacke, har texten Inget Särskilt Händer. Den överskriften skulle den här tisdagen också kunna ha. Men det är helt OK ändå. Jag har skrivit ett griftetal, lämnat in kvitton från helgens alla äventyr och fått kycklingspett med jordnötssås till kvällsmat. Vackert så. Tids nog blir det säkert någon form av dramatik även i mitt liv...

Min gamla vanliga katt är också helt OK.

I drömmarnas land

Jag brukar i allmänhet inte minnas vad jag drömmer, men natten till idag drömde jag bara SÅ märkligt. Det låter rätt komiskt när man återberättar det, men det var faktiskt riktigt obehagligt medan det pågick.

Alltså. Jag drömde att jag var på en kyrkogård, där det fanns färska kistgravar, alltså sådana där med en avlång jordhög framför korset/i-väntan-på-sten-skylten. Jag stod där och filosoferade, då det plötsligt small till vid en grav en bit bort, och kom som en vit blixt. All jorden rasade in med ett brak och de omkringstående skyndade fram och skrek att ojojoj, kistan gick sönder, han ramlade ut, vad ska vi göra...? Så här långt kan ju drömmen förklaras med att jag tittat på Uppdrag Granskning och följt med i debatten den senaste veckan, men det blev raskt ännu konstigare. För, de omkringstående, för mig helt obekanta personerna tyckte att det bästa stället att lägga den krossade kistan med innehåll var i bakluckan på min bil! Och jag hann inte ens protestera, innan jag plötsligt svängde ut från parkeringen med en baktung bil där det av någon anledning var fullt av kluckande vatten omkring kistan i bakluckan och körde till - förstås - Sankta Ragnhildsgårdens läskiga personalgarage, som är mardrömslikt även i vaket tillstånd. När ställde jag bilen med dess morbida hemlighet allra längst in och försökte sedan hitta någon som kunde hjälpa mig att få bort lik och kista från min bil. Men så fort jag trodde jag hittat hjälp, så försvann den. Jag sprang in på centralvaktmästeriet, men vare sig Å, J eller M var där, jag försökte med begravningsbyråerna men de förstod inte, och hela tiden var jag rädd för att någon skulle öppna min bagagelucka och se alltsammans. Jag vaknade i och för sig innan detta hemska hände, men då kände jag mig rejält konstig till mods...

Om någon av mina läsare är hänfallen åt drömtolkning, så är väl detta något att bita i?

Schlagerslapp

Runt om i bloggosfären läser jag om hur människor gör sig redo för Eurovision Song Contest hemma vid sina TV-apparater. Det fixas mat och dricka, man har bjudit hem folk, klätt upp sig och jag vet inte allt.

Visserligen skulle jag gärna ha gäster, gärna ha en plockbuffé i vardagsrummet och någon fin klänning, men det är ändå rätt skönt att inte behöva anstränga sig ett smack en kväll som denna. Efter vårkonsert och promenad börjar förmiddagens aktiviteter ta ut sin rätt. Så, med 13533 steg inrapporterade, ska jag nu krypa i Hello-Kitty-pyjamasen, poppa lite micropopcorn (för transfett är ju alltid gott) och sedan ägna mig åt Schlagerslappande. Kanske håller jag mig till och med vaken tills omröstningen är över...

Om en badboll och plötsligt drabbande kärlek

Idag fick jag en badboll på posten. En dyr, fin badboll, utformad som en jordglob, mycket detaljerad. Den ska vi använda på konfirmationen på lördag, men redan idag har den berett mycket nöjde på pastorsexpeditionen. Till exempel har vi bollat med den i korridoren, letat reda på alla nya östeuropeiska länder samt diskuterat hur den teologiska symboliken förändras beroende på hur själva uppblåsandet sker. Badbollen ska nämligen illustrera första trosartikeln - flickan som spelar Gud ska blåsa upp den. Problemet är bara att det är en ganska stor badboll. Det tog mig flera minuter att blåsa upp den och jag blev alldeles snurrig efteråt. Och det är dåligt om första trosartikeln illustreras av att Gud skapar jorden och sedan sjunker ihop i en hög medan jorden rullar iväg. Förslaget att någon annan ska blåsa upp den lite grand först avslogs såsom gnostiskt - har Gud bara färdigställd skapelsen, inte gjort hela? Har Gud bara skapat halva världen? Vem ska spela demiurgen? Slutsatsen blev att bollen får blåsas upp lite grand i smyg (av samma konfirmand som ska blåsa upp den sedan, eftersom det anses lite äckligt att dela blåsventil med andra när man är 14) och sedan blåser hon den färdigt i dramat. Rätt självklart egentligen, men vi hade väldigt roligt medan vi dividerade om detta...

Senare på dagen var jag på väg från ett dopsamtal, blev jag av kärlek överfallen, för att travestera c.S Lewis. Det slog mig plötsligt hur jättemycket jag tycker om Södertälje. Helt oförhappandes blev jag alldeles varm inuti där jag gick förbi Cederströmska gården, Frälsis och ner på Nygatan. Det var så fint och luktade så gott av syrener och prydnadskörsbär, massor med folk ute och just då sken dessutom solen. Och Södertälje är en fantastisk plats, det går inte att komma ifrån. Helt vild och inte bara enkel, men ändå fantastisk. Ingen annanstans möter man så många olika människor på gågatan eller torget - olika nationaliteter, olika förutsättningar, olika språk, olika världar - eftersom stadskärnan är så liten så blandas man ofrånkomligen i centrum, även om boendet är sorgligt segregerat. Det är en blandning på flera plan - storföretagskulturerna på Scania och Astra, kolonistugekulturen, SSK-kulturen, den assyrier/syrianska kulturen, den kaldeiska, den svenskfinlänska, den svenska och allt annat blandas ihop så att det inte helt går att särskilja dem. Och även om det givetvis är problematisk och komplicerat allt som oftast, så är det samtidigt en rikedom som är väldigt spännande. Jag är glad och tacksam över att Guds försyn gav mig möjligheten att vara präst just här, och skulle inte vilja vara någon annanstans. I alla fall inte just nu. Tänk, vilket kärleksrus man kan få till en stad, bara för att syrenerna blommar vid ett ålderdomshem....

Om vänskap och hjärtesorg

En vår för många år sedan drabbades jag hårt av hjärtesorg. Jag hade aldrig riktigt varit med om det förut, och medan solen strålade, hela Uppsala blommade och det sjöngs serenader utanför andra flickors fönster, grät jag bittra tårar i min kudde. Lite njöt jag allt av det bitterljuva i situationen, men mest var jag bara ledsen och trött och ville gråta i enskildhet på mitt studentrum.

Då trädde Ebbas Mamma in - fast det var ju långt, långt före hon blev Ebbas mamma förstås. Med bestämda steg och kramar, köttfärssås och cous-cous med smör på, tog hon tag i situationen. Med sig hade hon en grön CD-skiva med titeln A Woman's Heart. Med Eleanor McEvoy på repeat grinade jag sedan några timmar till, innan jag repade mod. Gick på vårbal. Hade roligt. Och nöjt av det bitterljuva...

Mitt hjärta läkte ihop snabbt och fint, så numera förknippar jag A Woman's heart uteslutande med min käraste vän och ämbetssyster. Du är bäst, kexet!

Lyckas, Misslyckas och Låtsas

En utmaning från Ibland är det skönt att vara galen. Sprid den gärna vidare!

Jag har lyckats med...
...att gå till tandläkaren utan att gråta vare sig före, under tiden eller efteråt
...att slarva bort en hel cykel. Gul var den också
...att vara lyckligt gift i sex år - fast det är vi ju förstås två om.
...att både ta körkort och behålla det
...att få ut både juice och söndertuggad Turkisk Peppar genom näsan. Fast inte samtidigt


Jag har misslyckats med...
...att gå ned i vikt. Många gånger.
...ett söndagsskoleprojekt
...x antal inkopplingar av TV-apparater, datorer och mobiltelefoner
...att sluta reta mig på småsaker
...ganska många saker i syslöjden


Jag låtsas...
...att jag tycker om att kallprata med folk jag inte känner
...att jag inte är rädd för att dö
...att fullkornspasta är lika god som riktig pasta
...att kaffe är bra för magen
...att jag tycker om att köra bil


Än ni då?

Söt sång

Det skär sig lite mot min självbild att ens lyssna på ett tjejband som heter något så fånigt som Atomic Kitten, men det här ÄR en väldigt söt liten sång!

The Tide is High

Veden skjuter skott!

Det ser ut som vi satt potatis i vedlåren, men det är faktiskt veden som skjuter sådana vilda skott!

Dagens äventyr

I våra bilnycklar (och säkert i era också) sitter en liten sändare som gör att bilen går att låsa upp på avstånd. Den ena är trasig, och efter ett misslyckat byte är även den andra ur funktion. Det går att låsa upp bilen på traditionellt sätt, det vill säga genom att sätta nyckeln i låset och vrida om. Det är bara ett problem - då går larmet. Det piper med infernalisk styrka tills dess man kastat sig in bilen, stuckit nyckeln i tändningen och startat bilen - när motorn går igång tystnar det. Högst obekvämt och obehagligt.

Idag har jag gjort denna manöver flera gånger. Hemma på gården gjorde det inte så mycket, här vet ju grannarna att vi faktiskt äger vår egen bil och dessutom är lite opraktiska av oss. Utanför Tveta Kyrka var jag så snabb att jag hann före tjutet. Men på Ica Maxis parkering däremot... Först slog jag upp dörren på förarsidan, vilket gick bra. Övermodigt öppnade jag en av bakdörrarna vilket var dumt - vilda tjut över hela parkeringen, omkringstående tittade förbryllat på den rufsiga prästen som startade en bil med två öppna dörrar, kastade in kassar i baksätet och sedan rusade tillbaka med vagnen, allt medan motorn gick. Kunde inte komma därifrån fort nog...

Bortsett från denna närkamp med tekniken - som jag för övrigt måste göra om några gånger i morgon - så har det varit en trivsam, om än lite regnig lördag. Döpte en söt ung man (två månader), handlade som sagt på Maxi, häntade maken som haft en godisfylld ledarutbildning i Järna, åt en god middag på Restaurang Akropol och såg sedan Flyga Drake på bio. Den var riktigt bra, även om den stundtals var väldigt otäck. Nu har vi gått en promenad för att titta på den sjösatta båten och för att bättra på vår stegstatistik. Maken har också en stegräknare nu och visar tydliga tecken på att bli nästan lika besatt som jag. Idag leder han dessutom.

Nu är det nästan natt. Hittade en av mina favoritpsalmer på Psalmtoppens hemsida, så jag ska bara lyssna på den en gång till innan det är dags att sova. Gör gärna det ni också!

Bliv kvar hos mig

Ps. Nu stämmer länken också. Efter mycket trasslande

Lördag morgon och det regnar...

Då vill man helst stanna i sängen. Med eller utan svans att borra in nosen i. Men, plikten kallar i alla fall på matte, som ska döpa ett barn, handla och städa. Och som först måste köra bort stackars kisse som egentligen inte alls ska ligga i obäddade sängar...

För att få en välläst blogg...

...bör man skriva något varje dag, ha intresseväckande rubriker och fina bilder. Har jag läst. Tyvärr är det bara bilden jag kan bistå med idag, Eftersom jag inte har något klokt att säga och därmed inte heller kommer på någon rolig rubrik. Så, håll till godo med lille Mysak, den siste i raden av katter som fått genomleva barndomen med en felaktig könsidentitet eftersom kattungars anatomi inte är så där alldeles uppenbar. Söt är han hur som helst, fast han är en hankatt. Eller vad säger ni?

Röd, röd, röd är stolan om min nacke...

Det är pingst. Sankta Ragnhild ser varm och god ut när man stiger in, med sitt blekröda antependium, predikstolskläde och ambokläde. Mässhaken, som kyrkväktaren S köpt i Egypten är klarröd med guldbroderier och stolorna är varmt blodröda. Jag önskar det vore pingst lite längre!

Mera vackert...

Inne och Ute sommaren 2008

Inspirerad av Karin kommer här min personliga Inne-och-Ute-i-sommar-lista.

INNE

1.Broderade och bespetsade blusar och tunikor - äntligen kommer modet ikapp min smak!

2. Insjöbadplatser - hederliga kommunala sådana med hopptorn, livboj och gnisslade bryggor!

3. Högmässa - lika rätt året om, men Trefaldighetstiden inbjuder till fördjupning!

4. Grillmiddag under äppelträden

5. Glass.

UTE

1. Leggings och långa tröjor - ni glömde kjolen, tjejer!

2. Fylla och våld - man måste inte supa och slåss bara för att det är varmt ute.

3. Pool - hela landet är ju fullt av naturligt vatten utan klor

4. Friluftsgudtjänster - pollenallergiker och solkänsliga vill också fira gudstjänst!

5. Bar överkropp i stadsmiljö - jag vill inte veta...

Äventyr

På tågresan hem från Körsbärsland (se föregående inlägg) tog dagen en dramatisk vändning. Strax efter Norrköping började det lukta påtagligt bränt, vilket snart visade sig ha den naturliga förklaringen att gräs och ris runt banvallen brann på flera ställen ända fram till Katrineholm. På order av Räddningstjänsten slogs all ström av, den rassliga rälsbussen blev stående utan fläktar och med stängda dörrar. Inte precis roligt, men de flesta tog det med jämnmod. Efter ungefär en timme fick vi klättra på stege ned på rälsen, promenera en stund på den och sedan klättra upp för en brant slänt till riksväg 55 där en buss väntade.

Kortet blev lite suddigt men så här ser det dramatiska ordet tågevakuering ut live.

Jag har varit hos mamma och pappa i Småland. Där såg det ut så här:

Och så här:

Och så här:

Tvärtemot

Hittade en utmaning/lista/ hos den eminent roliga Fru Kaos. Här kommer alltså mina fem Åsikter/känslor jag har fått försvara mest i mitt liv är, eller som folk inte alls kan förstå:

1. Jag är republikan.

2. Jag tycker de som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster har en plats i Svenska Kyrkan.

3. Jag tycker rasande illa om Jul, Jul, strålande Jul.

4. Såsom i Himmelen är den sämsta film jag sett.

5. Jag trivdes på högstadiet.

Nu vill jag gärna veta vilka åsikter och känslor som mina läsare därute brukar försvara om dagarna. Speciellt nyfiken är jag på Kaplanen, Falstaff, Karin L-V och så Blyger också.

Munkifierade ballader

Under mina lediga dagar har jag gjort en ny musikalisk bekantskap, nämligen manskörgruppen Gregorian som gör gregorianik-covers på diverse olika moderna låtar. Det är lite töntigt men mest fint.

Finast är deras version av Evanescenses My Immortal, men även Nothing else matters gör sig bra, precis som
Ordinary World, Brothers in Arms och Tears in heaven

För övrigt har jag promenerat (9834 steg hittills idag) och varit hos tandläkaren. En gammal lagning har gått sönder och måste göras om. Det kommer blir dyrt och obehagligt, men lagningen i fråga är nästan 20 år gammal så det må väl vara hänt.

Före och Efter...

För sex år sedan flyttade vi in i det här huset, till gavellägenheten på tredje våningen, och där bodde vi i ungefär ett och ett halvt år, innan vi flyttade till....

...detta vackra hus, som då var blåare än gammelsmurfen.

För sex år och två dagar sedan gifte vi oss i den här kyrkan, medan det blåste och regnade utanför. Där firade vi också gudstjänst om söndagarna och bad våra tideböner. Nu för tiden gör jag dylika saker i ett betydligt äldre och större kyrkorum...

...nämligen det här. Säga vad man vill om Sankta Ragnhild, men hon är allt bra stilig i solen!

Läs- och tänkvärt

Mer om media som själavårdare samt om rapporteringen kring mordet på Engla finns att läsa här. Anna Sophia Bonde skriver bra som vanligt.

Om Jesusmanifestationen och i synnerhet den bristande nyhetsrapporteringen kring den, skriver Elisabeth Sandlund i samma tidning. Hennes sista stycke, om Svenska Kyrkans inställning till Jesusmanifestationen i jämförelse med Pridefestivalen, är klart tänkvärt oavsett hur man ser på endera tillställningen i sig. Varför är de höga tak som Svenska Kyrkan månar sig om att ha så ofta snedtak? Måste det ena alltid utesluta det andra? Och är det alltid rätt frågor som blir vattendelare?

Om barnbegravning i TV

Stillsam och Jonatan har redan skrivit om detta med att Englas begravning sänds av SVT, och jag är lika tveksam som de.

Först: Jag vill inte omyndigförklara någon människa, allra minst någon jag inte känner och som varit med om något så gräsligt att jag inte ens kan föreställa mig det. Men jag frågar mig ändå om inte allt deltagande som svenska folket visat genom ljuständning, brev, gåvor m.m. haft inte bara en stödjande, utan också en uppfodrande effekt på Englas familj. Media lät allmänheten dela sökandet, dödsbeskedet, sorgen, polisarbetet. Och när responsen blev så enorm, kan det kanske kännas som en plikt att ge ytterligare lite av det som hela tiden först och främst är en tragedi för en familj, en släkt och ett grannskap. Som om man måste ge någonting i gengäld, låta allmänheten få följa med hela vägen ut som tack för visad omtanke, oavsett vad man själv känner och behöver.

Englas försvinnande och död blev massmedial från dag ett och även om hennes begravning inte TV-sändes så skulle de bevakas av mer och mindre seriösa medier med mer och mindre respekt för gudstjänsten, de sörjande och Englas familj. När begravningen sänds i TV så kommer alla som vill få se den med egna ögon istället för att få den beskriven av journalister som vill sälja lösnummer. Men frågan kvarstår. Har vi som inte kände Engla eller arbetade för att hitta henne, verkligen på hennes begravning att göra? Deltar vi genom TV-rutan, eller tittar vi bara på?

Engla var ingen kunglighet, ingen minister, ingen rikskändis. Hon var en vanlig liten tjej från Dalarna, som inte går att jämföra med Olof Palme, prins Bertil eller Anna Lindh. Svenska folket känner Engla enbart genom hennes tragiska död såsom den skildrats i pressen. Hur mycket vi än berördes av hennes öde och känner med hennes familj, så är känslorna primärt våra egna och handlar om oss. Vår egen rädsla, vår egen oro för våra barn, vår egen vrede. För de känslorna är Engla en triggerpunkt, en utlösande faktor, men vi har dem latent, oberoende av henne. De är en del av livet och försvinner inte för att vi får se ett oskyldigt barn begravas. Och inte heller ger de oss rätt att utnyttja ett oskyldigt barns begravning för att bearbeta dem.

En litterär enkät

Ännu ett blogg-cirkulär. Om böcker denna gång - *emfatiskt samtycke*.-


1. Vilken bok läste du senast?
Brunstkalendern av Emma Hamberg.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Ska läsa ut The Gravedigger´s Daughter vid tillfälle

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Det har jag inte tänkt på. Kanske ungefär 50-50 eftersom jag läster så mycket kärleksromaner...

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" eller dylikt?
Bara om jag läser kurslitteratur...

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa?
Efter författare (har jag läst något annat av samma), texten på baksidan, genren, och faktiskt omslagen också. Jag tycker brittiska/amerikanska böcker har mycket mer tilltalande omslag.

6. När blir en bok för lång?
När den är tråkig, oavsett sidantal.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska.
Ja, (om boken är skriven på engelska) Det är nästan att föredra eftersom det går långsammare och tvingar mig att läsa noggrannare för att förstå.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Oj. Det minns jag inte, kanske Maisie Dobbs-serien.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Ja, det gör jag hela tiden. Jag ger inte upp aktivt, utan glömmer bara bort boken.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Flickböcker, deckare och romaner, och teologisk facklitteratur har jag gott om.
Fantasy läser jag aldrig, bortsett från Harry Potter om det nu räknas dit.