måndag, juli 20, 2009
En käpphäst motioneras...
Som trogna bloggläsare vet, tycker jag riktigt, riktigt illa om filmen Såsom i Himmelen. Förutom att den är gjord med en uttalad kristendomsfientlig agenda, så tycker jag att dess budskap om att välja kärlek, älska sig själv, hitta sin egen ton och att det inte finns någon synd inte bara är fel - utan i längden skadligt, eftersom det är så vansinnigt jagcentrerat och verklighetsfrämmande. Ingen kan konsekvent välja kärlek och ingen är förmögen att på ett sunt sätt älska sig själv. Och får vi inte tala om synd och skuld - ja, då kan vi inte förklara varför vi misslyckas med det som skulle vara den ultimata lösningen på vårt lidande och börjar därmed skylla ifrån oss. På de andra, på de kärlekslösa, på religionen - på Gud.
Jag ska inte förneka att det finns och har funnits massor med kristna som fungerat precis som den uppenbart psykiskt sjuke prästen och den moralistiska kyrkvärden i filmen. De kristna tankarna om synd och skuld har missbrukats för att med skammen som vapen hålla människor i schack och detta har, absolut, gett många människor problem med sin självbild och sin självkänsla. Läran om arvssynd och försoning är ett farligt vapen när det missbrukas och därför är extern såväl som intern kyrko- och kristendomskritik så viktig. Lika viktigt som det är att kritisera de nya läror och idéer om vad det innebär att vara människa som dyker upp på andra ställen i vår omvärld - något som jag tyvärr inte kan säga att Svenska Kyrkan har bemödat sig om när det gäller Kay Pollak. Man har istället tagit på sig kritiken (vilket som sagt inte behöver vara fel), utan att våga sig på att ifrågasätta eller i alla fall problematisera det alternativa budskap filmen ger och som massor av människor svalt med hull och hår.
Därför blev jag så glad när jag hittade en gammal krönika av Johan Hakelius, som med smärtsam träffsäkerhet ger ord åt det som jag bara instinktivt känt är fel. Läs och begrunda!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Du har så rätt. Kul att läsa att Johan Hakelius tycker detsamma. Han är ofta klok, när det gäller det kyrkliga. Dessutom underhållande.
Oj vilken bra krönika! Och vad bra du bloggar! Jag håller med om alltihop. Såsom i himmelen är en riktigt kletig smörja.
Känslopornografi, skulle man kunna kalla det.
På ett sätt blir jag kluven, för att jag är det, inför filmen. Som jag på ett sätt tycker är så bra, underhållande, livsbejakande. Samtidigt som jag håller med dig i allt du säger. Om synden, skulden. Det som jag tror tog tag i mig i filmen, var nog uppriktigheten. Att stå ansikte med ansikte med sig själv, vem man är och utifrån det våga ta nästa steg. Vilket leder i olika riktingar, inte minst för prästparet i filmen. Men nog om det. Filmen har sina poänger, men hindrar oss att fokusera på det djupaste, vart går jag med min skuld? Jag minns själv några år tillbaka då före detta maken läst en uppbygglig bok om hur viktigt det var att älska sig själv och hur man måste bejaka sin längtan... Att gå ut ur en 20-årig relation och lämna 2 barn... För att finna sig själbv, var sann mot sig själv... Låter jag bitter?, tja, då får jag stå för det. För det är inte så enkelt som att bara ta bussen och åka till nästa hållplats... Här har man alltid med sig... Som vi är uppfostrade att sjunga med Magnus Brasse och Eva...
Jag ska vara ärlig - jag var också rörd när jag hade sett filmen. För den är gripande, medryckande och svår att motstå. Och samtidigt kunde jag liksom inte komma förbi att grundbudskapet kändes falskt. Allt löser sig inte för att man hittar sin ton och älskar sig själv. Man måste ta ansvar också. För sig själv och andra. För här (och sig själv) har man alltid med sig. Bra att du påminde mig om den eminenta sången!
Filmen har sina poänger - som film. Kay Pollaks böcker och idéer är roligast att skratta åt. Så egocentrerat att man inte vet var man ska ta vägen.
Har skrivit en inlägg och rekomenderat dig idag!
Plattityder begränsar oss, skuldbelägger fel person och konserverar så mycket.
Jag tycker inte heller om "Såsom i himmelen" just för att den förenklar. Den ger den klyschiga förklaringen att kyrkan är mossig, inskränkt, ond och sexuellt frustrerad. Bara man kan frigöra sig från den och bli sig själv så löser sig allt. Det är förföriskt enkelt.
Till Liselotte:
Min väninna sa ungefär så idag om sin f d man som lämnade henne efter 23 år. För att han ville få ut något nytt, något mer, han hade fått vad han kunde i äktenskapet... nu ville han utvecklas vidare...
Klart man blir bitter av ett svek, ett övergivande av det slaget!
Jag håller med både dig och Liselott, visst är det en bra film i sig, men budskapet är verkligen inte bra, i vart fall inte utifrån det kristna perspektivet...om man inte heter Jonas Gardell eller så.
Så glad att jag funnit din blogg! Kul också att finna en själsfrände i detta ämne, bland mina väninnor är jag den enda som ryser av obehag inför filmen - bläää, känslopjunk och klichéer!
Såsom i himmelen är en underbar film om att våga bryta destruktiva mönster, att hitta sig själv även när man lever under tvång.
Tyvärr har Kyrkan genom alla tider tvingat människor till sina normer. Kristenheten har slaktat, torterat, bränt på bål och gjort det mesta för att fålla in människor i det "normala". I synnerhet på små orter har den sociala kontrollen ofta varit just Kyrkan.
På sätt och vis kan man se nutiden som att människor vågar bryta med sina förtryckare. Kyrkans makt över det mänskliga medvetande håller sakta men säkert på att försvinna.
Och människor blir, i vart fall i den upplysta delen av världen, något friare.
Skicka en kommentar