Marapyttan efterfrågar en bloggpost om min syn på bön i allmänhet och förbön i synnerhet. Här kommer det därför en sådan - och för övrigt är det jättekul och utmanande med bloggtips!
Bön alltså. En omistlig del i det kristna livet - inga relationer värda namnet kan upprätthållas om man inte talar med varandra. I bönen talar man alltså med Gud. Ibland med egna ord eller tankar, ibland med färdigskrivna. Ibland i enskildhet, ibland tillsammans med andra. Det är viktigt att ens böneliv får vara personligt, att man med egna ord, på det sätt och de platser man själv valt och känner sig bekväm med. Det främjar nämligen trygghet och uppriktighet, vilket gör bönen så mycket bättre.
Förbön är en del av den kristna nästankärleken, omsatt i ord och/eller handling. Vi har en förebild och en uppdragsgivare i Jesus, som alltid ber för oss och uppmanar oss att visa varandra kärlek. Även förbön kan ske på olika sätt. De flesta gudstjänster innehåller ett längre eller kortare förbönsmoment, där församlingen ber både för kyrkan, världen och enskilda människor och sammanhang. De flesta personliga böner, t.ex. aftonböner består till stora delar av förbön för dem man tycker om - eller inte tycker om. Förbön kan också ske som en del i själavård, eller som en del av kristen vänskap och omsorg om varandra. Även här är det viktigt att bönen sker på ett sätt som känns riktigt och naturligt för alla parter. En del tycker det är viktigt att vara närvarande när andra ber för en, andra vill att det ska ske i tysthet när man är på varsitt ställe. En del vill gärna ha många förebedjare, andra vill bara ha en. Och en del vill inte ens veta om när och hur man ber för honom eller henne - bara att. Samma sak gäller förebedjaren - vi är olika, och ber därför på olika sätt. För att bönen ska kunna vara uppriktig, sann och innerlig är det viktigt att vi tar hänsyn till våra olikheter - samtidigt som vi ställer oss till tjänst för varandra och för Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar