Kyrkskvaller - på gott och ont.

För många av mina läsare är detta knappast en nyhet - men jag skriver det ändå: Svenska Kyrkan är en skvallrig värld. Precis stor nog för att det ska kunna hända spännande saker - och precis liten nog för att skvaller ska bli intressant.

Mycket av kyrkskvallret är helt oskyldigt, till och med välmenande och trevligt. Som till exempel rapporter om vilka som fått nya tjänster, vilka kyrkotjänare som gift sig eller fått barn och vilka församlingar som renoverat sina församlingshem eller fått miljöcertifikat. Man pratar om vilka församlingar som har lyckade ungdomssatsningar och vilka gudstjänster som firas av många.

Sedan finns det annat skvaller som inte är lika trevligt- vilka som skiljt sig, vilka församlingar som inte fungerar, vem som har blivit utköpt och vem som är sjukskriven av oklara skäl, vem som dricker för mycket om vem som har förskingrat pengar.

Och så finns det en sorts konstigt, teologiskt och traditionsinriktad skvaller, när man tror sig veta saker om människors och/eller församlingars inre andliga liv - där gör de så, då måste de vara såna. Eller, "han är en sån där....för han går i gudstjänst där/läser den tidningen/gillar sådana psalmer/. Detta är en sorts skvaller som, utifrån förutfattade meningar och snäva tolkningar, sätter etiketter på människor, etiketter som inte bryr sig särskilt mycket om personlighet och det faktiska livet i en församling utan som bara tjänar till att gräva diken och inrätta fack. Ett skvaller som sår split och misstänksamhet, helt enkelt, där man dömer varandra ohörda, och bygger upp hinder för all eventuell rörelse mellan de olika konstruerade grupperingarna.

Jag ska inte vara självgod. Jag har varit både utförare, och föremål för, alla tre varianterna och det är inget jag är vidare stolt över. Och jag kan ärligen säga, att den sista kategorin är den absolut värsta. Så länge vi sysslar så ihärdigt med den, så kommer såren i kyrkans kropp att fortsätta smärta och vara sig.