...när jag tänker på Svenska Kyrkan.
Trött på den oginhet, misstänksamhet och på den enkelspårighet som så ofta präglar henne. Trött på att talet om det höga taket så ofta i praktiken innebär ett nyckfullt snedtak. Trött på att det bara är OK att vara annorlunda på rätt sätt. Trött på misstänksamhet, rykten och kotterier. Trött på oförsonlighet och oviljan till att överskrida gränser. Trött på inställsamheten mot de som inte vill ha det vi erbjuder, trött på ointresset för dem som faktiskt är där. Trött på självgodheten, trött på egenmäktigheten och mest av allt trött på min egen oförmåga att inte vara precis likadan själv.
Glad när jag ser alla dessa människor som inte bryr sig om allt tjafs utan kommer ändå. Glad över nyfikna barn och aviga konfirmander, glad över gamla ärrade kollegors visdom och klokhet. Glad över allt frivilligt engagemang, över ömsesidig omsorg och förbön. Glad över alla gränser som faktiskt överträds och all tolerans som faktiskt praktiseras - även om det måste ske i smyg. Glad över spontana vittnesbörd vid fikabordet. Glad när enheten och samhörigheten i Kristus på olika sätt blir verklighet, helt enkelt.
Gladlistan är längre. Gladlistan har sitt ursprung i verkligheten och vardagen, från de verkligena mötena mellan människa och människa och människa och Gud. Tröttlistan handlar om allt det där andra, om vad som utspelar sig i överbyggnaderna och mellan oss som är satta att tjäna. Kan nog vara bra att minnas det, när man låter tröttheten ta överhanden...
6 kommentarer:
Mmm. Håller med dig, syster.
Läs gärna 1 Thes. 5: 12-20. Det brukar hjälpa mig att fokusera på gladlistan. Och när du ändå bläddrar där kan du lika gärna läsa slutönskan också. Det är mitt favorituppmuntransställe i hela bibeln, som jag ofta ofta återkommer till. Emellanåt var Paulus en redig knäppgök men ibland får han till det alldeles otroligt bra. Antagligen de dagarna han lyssnade helt koncentrerat på vad Gud försökte få honom att skriva ner. Dagen då han tåtade ihop sitt första brev till Thessalonikerna hade han en sådan dag tror jag.
För övrigt var snedtak en träffsäker beskrivning från din sida!
Amen till Karins kommentar. När kyrkan inför heresier för att inte exkludera någon exkluderar man desto fler..och Jesus själv.
Angående prästutbildningen fattas det en sak som man har inom Anglikanska kyrkan och katolska kyrkan; nämligen att alla som ska bli präster först vigs till diakoner. Detta betonar det sakramentala i det tredelade vigningsämbetet. Det första steget togs när vi började viga diakoner för ett antal år sedan, nu bör vi införa diakonvigningen även för prästkandidaterna.
Likaså är det bra att det blir två inriktningar på diakonatet, förhoppningsvis innebär detta att det också blir vanligare att diakonen predikar, så som det bör vara.
Bra skrivet, träffande och rörande. Snedtaket är verkligen en passande beskrivning.
Amen!
Skicka en kommentar