Predikan, Apostladagen 2009
Högmässa
Sankta Ragnhilds Kyrka

Idag, på Apostladagen, möter vi i våra texter två av den tidiga kyrkans giganter, två personer som bokstavligt och bildligt lade grunden för det som idag är Kristi Kyrka på jorden– Paulus och Petrus.

Vi hör dem tala om sig själva – Paulus i sitt brev till vännen Timotheus, Petrus direkt till Jesus i början av deras bekantskap. Och det är inte precis några självmedvetna eller självförhärligande utsagor de kommer med:

…en hädare och en hänsynslös förföljare, berättar Paulus om sig själv, den störste bland syndare. Och Petrus kastar sig om knäna på Jesus och utbrister ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare.”

Så här tvåtusen år senare, i en tid då vi lärt oss vikten av självkänsla och självförtroende, kan repliker som dessa nästan vara lite provocerande. De kan uppfattas som falsk blygsamhet, som självförhärligande martyrskap, eller som osund underkastelse.

Men det är ingenting av detta, utan något helt annat. Det som Petrus och Paulus på olika sätt ger uttryck för, det är hur mötet med Jesu härlighet och helighet genomlyser en människa så totalt att vi inte längre kan låtsas för oss själva eller andra att vi är något annat än det vi är – nämligen människor som lever efter syndafallet, med ett medfött systemfel som får oss att välja det onda framför det goda, till skada för oss själva och andra.

Vi kan göra en världslig jämförelse med hur det kan kännas att gå in i en provhytt. Omgiven av speglar, och med strålkastare strax ovanför sig, klär man av sig mer eller mindre, och ser sig själv från alla håll och vinklar – också det man helst hade sluppit se. Det är inte alltid så där alldeles angenämt, men svårt att undgå när man väl står där.

Hur som helst – när mötet med Herren genomlyser oss, drabbas vi inte sällan av samma överväldigande känsla som Petrus fick där i båten – för kontrasten mellan Guds egen son, som trots sin mänsklighet är alldeles fri från synd, och våra egna liv, med all kärlekslöshet och oginhet, allt krångel och allt lidande, den kontrasten blir så stor och påträngande att vår första reflex kan vara att gå och gömma oss, eller springa så fort vi kan åt andra hållet.

Det är inte behagligt när det sker – och det kan det göra närsomhelst under livet, inte bara vid de där första kontakterna med Jesus – men det är nödvändigt. För Jesus låter oss inte uppleva den smärtsamma kontrasten för att trycka ned oss i stoftet, kontrollera och förnedra oss – utan för att vi ska låta hans härlighet och kärlek, hans nåd och förlåtelse, flöda över i oss. För att vi ska låta honom visa oss den gudslikhet som trots allt finns nedlagd i oss, för att vi ska låta honom ge oss evangelium att ge vidare till andra. Han visar oss våra behov, för att vi, när vi låtit honom fylla dem, ska kunna gå ut och visa andra människor vem han är, och vad han kan göra för oss. Den förkrossande insikten om sin synd, sin litenhet och sitt totala beroende, det är inte bara en utmaning och en uppmaning att lägga sitt liv i Jesu händer – det är också den allra första delen i den sändning som alla kristna får ta emot – sändningen till att berätta om Jesus för sina medmänniskor, kallelsen till offentlig bekännelse.

Paulus och Petrus, de mest kända och kanske också de mest inflytelserika bland apostlarna, hade diametralt olika bakgrund och fick uppleva Jesu intåg i deras liv på vitt skilda sätt. Petrus hade levt ett enkelt, judiskt liv på landsbygden – Paulus hade varit skriftlärd och dessutom en inkvisitor vars mål med vardagen var att kasta så många kristna som möjligt till lejonen. Petrus mötte Jesus i vardagen, på sin hemmaplan bland fiskare och kringvandrande predikanter i Galiléen. Paulus mötte Jesus i en uppenbarelse så stark att den gjorde honom bokstavligen blind. Paulus var förmodligen ett bra stycke äldre än Petrus när han fick sin kallelse – och de kom att utföra sina uppdrag på olika sätt och på olika platser. Men deras uppdrag var detsamma, deras mål var detsamma och – viktigast av allt – deras uppdragsgivare var densamme.

När vi nu firar Apostladagen, så får vi minnas just detta med Petrus och Paulus bakgrund, olikheter och reaktioner inför sin kallelse. För det som hände med dem, det händer också med oss. Den Herre som gjorde den fattige fiskaren och den nitiske förföljaren till sina apostlar – han kallar än idag människor av alla sorter, oavsett bakgrund, oavsett förbrytarregister och oavsett personlighet.

Och den överväldigande känslan av ovärdighet och syndanöd som mötet med Jesus kan ge oss – den drabbade också Petrus och Paulus och den är inte farlig. Om vi låter den driva oss i famnen på Jesus, istället för att försöka gömma oss undan hans närmast radioaktiva kärlek och rättfärdighet, blir den startpunkten på något fantastiskt. Känslan av förkrosselse är ett tecken på att Guds anser oss värdiga sändebud, som han vill fylla med alla sina gåvor, och den hjälper oss att minnas att vi alltid behöver Jesus och alltid kan vända oss till honom.

Gud kallar till olika sorters tjänst – några av oss är kallade att berätta om Jesus med ord, andra till att förkunna honom med praktisk handling. Några är kallade till tjänst i kyrkornas organisationer – andra till tjänst bland världens alla andra organisationer. Några är kallade till föräldraskap, andra till undervisning, andra till vänskap, andra till mission… Det kan ta ett tag att lista ut vilken plats och vilken metod som är min, och listan kan göras hur lång som helst. Men det finns egentligen ingen gradskillnad mellan de olika uppgifterna – för huvudsaken är att man ställer sitt liv till förfogande för Jesus, och genom honom för sina medmänniskor. Han är den största gåvan av alla och när vi tar emot honom, tar vi också emot uppdraget att göra honom känd, trodd, lydd och älskad också av våra medmänniskor.

Att vara ett sändebud och en apostel, på den plats och på det sätt som Gud har utsett åt en, det kan vara både fantastiskt och odramatiskt, stimulerande och lite småtråkigt. Det kan ge oss de mest fantastiska upplevelser och insikter – men det kan också utsätta oss för obehagligheter, prövningar och till och med livsfara. Också där har vi Paulus och Petrus som förebilder. De fick, i likhet med kristna bröder och systrar i andra delar av världen, utstå förföljelser och våld som vi som är kristna i Sverige idag inte ens kan föreställa oss. Men de stod fasta i sitt uppdrag därför att de visste att Jesus, som en gång hade drabbat dem med sin genomlysande kärlek, var med dem intill döden och att ingenting ont som hände dem här i världen, kunde ta ifrån dem det löfte om nåd och liv som han gav dem. Var inte rädd, sa Jesus till Petrus, den där gången i båten. Och det säger han till oss också - idag och alla dagar. Amen.