Konfirmanden som var jag...

Egentligen började jag skriva det här inlägget i torsdags kväll, på femtonårsdagen av min konfirmation - men det kom som bekant en halsfluss ivägen...

Den 2 juli 1994 var det minst 30 grader varmt. Jag hade massiva pollenproblem och fick sitta i gillestugan hela förmiddagen för att inte se ut som en boxare när det väl blev dags. Vad jag gjorde därnere minns jag inte riktigt - men jag minns att jag smet upp i badrummet för att för första gången i livet raka benen, vilket urartade till ett veritabelt blodbad. Det var tur att min blårutiga klänning var så lång, för jag hade minst fyra plåster på mig.

Av själa konfirmationsgudstjänsten minns jag mindre. Vi hade en väldigt ambitiös redovisning (gruppen bestod till stor del av redan församlingsaktiva barn, vi hade gått i söndagsskolan, Ansgars, och de flesta av oss sjöng i kören) med massor med musik, teckenspråk, en tio-guds-bud-rap, ett drama i två delar om Jesu liv och så ännu mer sång på det. Jag spelade Pilatus och försökte lägga in någon sorts auktoritet i mina 156 centimeter, vilket gick sådär eftersom killen som spelade Jesus var (och jag skojar inte!) 35 cm längre. När vi knäböjde under handpåläggningen började mina ben skaka och på bilderna från utgångsprocessionen ser jag sammanbitet tagen ut.

Efteråt åt vi baguetter hemma i trädgården, med mormor och morfar och kusinerna och mammas kusiner och en massa andra. Det var precis innan det där med baguetter blev trendigt, så jag tyckte det var väldigt spännande och gott - de med rostbiff var godast och vi fick massor med cider.
Dagen därpå - för detta var en klassisk, tvådelad konfirmation med separat högmässa - var det om möjligt ännu varmare. Under predikan fick varje konfirmand en liten bit av rött garn från samma nystan och efteråt var det gemensamt tårtkalas för alla som var där ute i kyrkparken och vi hade gruppkram och separationsångest, innan vi skiljdes åt, bara för att träffas fem timmar senare och se på Sverige-Saudiarbien i Sofias källare och därefter spendera större delen av den varma sommaren i varandras sällskap.

Det är 15 år sedan nu och konfirmanden som var jag känns välsignat välbekant. Jag var osäkrare då, kortare och smalare och ännu fegare - men jag fungerade faktiskt påfallande likadant som jag gör nu. Jag var ambitiös, men inte alltid så noggrann, kritisk men inte rebellisk, lydig men inte mesig. Trygg utåt, men samtidigt livrädd för massor med saker. Därför var det så gott att konfirmationstiden och faktiskt också själva konfirmationsakten fick mig att känna mig trygg i min andliga framtid, trygg i Guds händer och Jesu sällskap. Och den tryggheten har bestått, genom en både härlig och besvärlig tonårstid, antagningsprocess, studenttid och genom mina första, trevande år i församlingstjänst. Det är ett skäl att vara tacksam, så här femton år och tre dagar senare. Fast jag önskar jag bett frisören klippa luggen liite kortare...