"Vad minns du av din och hur tycker du det borde vara", frågar Fredrik i en kommentar till inlägget där jag efterlyser bloggämnen.
Det han frågar om är utbildningen till präst i Svenska Kyrkan. Det är en relativt lång (minst fem år) utbildning som dessutom sker parallellt med vad som kallas för antagningsförfarande, alltså en lämplighetsprövning.
Om jag (utifrån min begränsade kompetens och högst begränsade insikt i det förändringsarbete som redan gjorts) skulle få bestämma, skulle det främst vara tre saker jag skulle förändra:
1) Mer församlingspraktik. Ingenstans lär man sig lika mycket som på fältet. De 90 dagar man ska ha nu, skulle lugnt kunna utökas till 180. Minst.
2) Mer kyrkohistoria och dogmatik i den obligatoriska delen av teol.kanden. Man måste ha koll på sin bakgrund, både historisk och teologiskt. Och man måste ha koll på sin teologiska omvärld - även den man inte delar eller ens gillar.
3) Mer fokus på det praktiska hantverket på pastoralinsituten - göra mera, prata mindre, helt enkelt. Och om man ändå pratar, skulle det inte skada att tala mer om prästen såsom församlingens tjänare, och mindre om prästen såsom en person.
De här åsikterna bygger förstås på min egen erfarenhet av utbildningen och framför allt på hur den påverkar mitt arbete idag. För det som är slående, är att den kunskap jag använder mig av, främst kommer från tiden på universitetet (när jag skriver predikan, förbereder konfirmandlektioner eller talar med människor om tro och teologi) och från mina praktikperioder. När jag tänker efter, har jag mina vigselsamtal enligt nästan exakt samma modell som min handledare Rolf visade mig våren 2001. Jag har suttit på läktaren på massor av begravningar, biträtt vid altaret, hållit halvtaskiga lagiska predikningar och fått konstruktiv men välvillig respons på dem, åkt på konfirmandläger, druckit kaffe i dopfamiljers trädgårdar, läst texter på vigslar - kort sagt fått vara med och titta på från insidan, för att sedan ställa tusen frågor och få tusen tålmodiga svar.
Däremot är det sällan som jag tänker att "det här lärde jag mig på pastoralinstitutet". Det kan bero på att jag som person inte alls passade in där, på att jag var obstinat, fördomsfull och allmänt grinig. Det kan också bero på att det rådde en obalans mellan det praktiska hantverket och ett introspektivt tyckande och kännande. Eller på att detta ägde rum i en miljö som sades sakna någon särskild teologisk profil - samtidigt som det alltid, mer eller mindre subtilt, gjordes fullkomligt glasklart vad som var bra och vad som var dåligt när det kom till tro, teologi och fromhet. Eller så kan det bero på alla tre faktorerna på en gång.
Hur som helst - praktik är bra. Mer sånt.
4 kommentarer:
Såsom oerhört kritisk mot de nuvarande pastoralinsituten skulle jag föreslå en halvering av tiden där.
Låt pastoralinstituten bara vara en termin och handla om det rent praktiska hantverket. Ta bort det mesta av "reflekterandet" och "kännandet", och då räcker en termin gott.
Det låter ändå rätt mycket som min upplevelse av sjuksköterskeutbildning. Vi har faktiskt en tredjedel praktisk, ett år av två utspritt, på en universitetsutbildning, vilket torde vara rätt ovanligt.
Det var praktikperioderna som befäste all teori, utan den hade jag varit fullständigt "lost". Vi läste ofta två medicinska fempoängskurser följt av två praktiker kopplade till dessa. Det funkade utmärkt. Vid omtentor efter en praktik var det plötsligt mycket lättare än innan. Jag hade en känsla av att "det där måste ju vara som med den där tanten som låg på sal fem" och då först fattade jag fullt ut.
Vore nog bra för prästerna också, att koppla kurserna efter vägen till nån sorts praktik.
Det jag inte känner någon sorts koppling alls till i mitt yrke är varför jag kan redogöra för hur exempelvis Foucault tolkade fängelsesystemet på 1600-talet till moderna sjuksköterskerollen. Det hjälper mig föga när jag väl ska hjälpa en tant med hjärtsvikt eller en femåring med bruten fot. Det hjälper mig faktiskt ingen dag på jobbet. Ändå har jag läst en hel termin om sånt.
Muttrar lite tillslut men förordar praktik för att befästa teori för oss med relativt praktiska yrken - vilket jag anser att både sjusköterskor och präster har!
Hoppsan vad långt det där blev...
Se min kommentar om prästvigningen i bloggen den 19 juli.
Skicka en kommentar