Den vilda jakten på sopbilen

Varannan fredag kommer sopbilen. Då måste vi, helst redan på torsdagskvällen, dra ut soptunnan från dess plats mellan häcken och rabatten, till en mer strategisk plats i grindhålet. Missar man det, får man öva på att packa soppåsar utan att de spricker.

Det är lite klurigt att hålla reda på vilken fredag det är, men vi har några tumregler som vi konstruerat utifrån olika kyrkliga publikationer: Om det har kommit en Kyrkans Tidning på torsdagen, så kommer sopbilen på fredagen. Har det däremot kommit en SPT i brevlådan på fredagen, så är soptunnan inte tömd. Lätt som en plätt. I teorin.

Igår kom det en Kyrkans Tidning men vi tänkte inte på att dra ut soptunnan. Inte förrän vi var mitt i morgonbestyren med dusch och sånt, och sopbilen plötsligt stod hos grannen och det kort sagt var väldigt bråttom. Iförd den inte särskilt smickrande utstyrseln jeans och pyjamasjacka kastade jag mig ut och flyttade tunnan. Bilen stod då vid församlingshemmet och enligt maken, som betraktade det hela från fönstret, såg föraren precis vad som skedde - men åkte ändå förbi vår utdragna tunna på vägen tillbaka. Jag lommade in och började mentalt förbereda mig för vad det innebär att ha en överfull soptunna i rötmånadstid.

Men min envise make gav inte upp. Med tröjan ut-och-in, jagade han ikapp sopbilen på bästa Lotta-på-Bråkmakar-manér och frågade om han skulle hämta soptunnan och genskjuta sopbilen, eller om han kunde tänka sig att ta vägen om vår uppfart. Och se, det kunde han. Tänk vad lite förnedring kan göra...

Att vara fadder...

"Fadderns uppgift är att finnas till i den döptes nätverk. Det kan innebära att vara en viktig vuxen vid sidan av föräldrarna, och ett stöd för dem i sin roll. Djupast rymmer fadderuppgiften uppdraget att finnas till för den döpte också i de stunder när ingen annan har möjlighet att göra det.
Uppdraget handlar också om att hjälpa barnet att utforska den kristna tron. Kanske uppvakta på årsdagen av dopet, be för det och på andra sätt finnas till hands."

(http://www.svenskakyrkan.se/ 090728 kl. 19.20)

På bilden Elliot, mitt yngsta fadderbarn.

Ainsley Hayes - en fiktiv favorit

..A new ammendment we vote on declaring that I am equal under the law to a man. I am mortified to discover there is reason to believe I wasn't before. I am a citizen of this country, I am not a special subset in need of your protection. I do not have to have my rights handed down to me by a bunch of old white men (...)

Se klippet!

Citat kommer från rollfiguren Ainsley Hayes (spelad av Emily Proctor) i (föga förvånande) TV-serien Vita Huset. Hon är en ärkerepublikan från North Carolina, som på grund av sin kompetens och sin pliktkänsla arbetar i Vita Husets juridiska avdelning, och det hon talar om i citatet ovan är vad som kallas ERA, alltså Equal Rights Amendment, ett tillägg som ska trygga kvinnors rätt till lika villkor och skydd mot diskriminering. Typ.

Om jag bodde i USA skulle jag med största sannolikhet tycka ERA var en rätt bra grej, och jag skulle definitivt rösta på demokraterna. Vilket beror på många saker men främst för att jag gillar tillgänglig sjukvård för alla som behöver samt ogillar vapen och dödsstraff.

Alldeles oavsett detta - både rollfiguren Ainsley Hayes i allmänhet, och citatet ovan i synnerhet, slår an en viss ton av igenkänning. För precis som jag är Ainsley inte heller särskilt förtjust att bli definierad såsom i behov av särskilt stöd eller såsom förtryckt bara för att hon är kvinna. Jag vill definiera mig själv, och jag är inte förtryckt förrän jag själv säger det. Dessutom pratar Ainsley på jambisk vers när hon blir nervös - vem skulle inte vilja ha sådana stressreaktioner?

Om oginhet

Det är inte alltid enkelt att tyda allt till det bästa, som Luther påbjuder in sin förklaring till det åttonde budet. Och ibland är det en medmänsklig såväl som kristen plikt att ingripa när saker och ting är på väg att gå överstyr.

Men att domkapitelsanmäla en präst för att han försov sig, på ställa-om-klockan dagen dessutom? Det är inte ansvarsfullt, det är faktiskt riktigt ogint.

Gästbloggare: Melanchthon Klefbeck

Hur söta mina små släktingar (systerbarnbarn) än må vara, så är det bara jag som sover i husses säng. Och det är bara jag som får Kalasmeny från Kitekat och det är jag som får sova middag i soffan. Trots att jag är fjär och lynnig är jag faktiskt mattes och husses älsklingskatt. Ville bara säga det.

Nu ska jag lägga mig bakom hammocken och se om jag kan slakta en gråsparv till kvällsmat.

Södertälje är fantastiskt...

...hävdar jag med viss bestämdhet, för trots att det låter lite klyschigt så tycker jag verkligen det. Det beror på en massa saker, men bland annat på det faktum att Södertälje har en samfundsflora som skiljer sig markant från övriga landets, och som dessutom sätter sin prägel på hela staden. Dagen påbörjar en artikelserie om detta idag.

Börjar ni tröttna på katter?

Välj då omgående en annan blogg. För här kommer det vara katter ett tag framöver.

Pyssel och Sicksack är helt utmattade

Skapelsevördnad

Hela knäet fullt med snusande kattungar.

Gud är god mot mej.

Kårarpsmenageriet proudly presents:

Pyssel!

On demand: Bön och Förbön

Marapyttan efterfrågar en bloggpost om min syn på bön i allmänhet och förbön i synnerhet. Här kommer det därför en sådan - och för övrigt är det jättekul och utmanande med bloggtips!

Bön alltså. En omistlig del i det kristna livet - inga relationer värda namnet kan upprätthållas om man inte talar med varandra. I bönen talar man alltså med Gud. Ibland med egna ord eller tankar, ibland med färdigskrivna. Ibland i enskildhet, ibland tillsammans med andra. Det är viktigt att ens böneliv får vara personligt, att man med egna ord, på det sätt och de platser man själv valt och känner sig bekväm med. Det främjar nämligen trygghet och uppriktighet, vilket gör bönen så mycket bättre.

Förbön är en del av den kristna nästankärleken, omsatt i ord och/eller handling. Vi har en förebild och en uppdragsgivare i Jesus, som alltid ber för oss och uppmanar oss att visa varandra kärlek. Även förbön kan ske på olika sätt. De flesta gudstjänster innehåller ett längre eller kortare förbönsmoment, där församlingen ber både för kyrkan, världen och enskilda människor och sammanhang. De flesta personliga böner, t.ex. aftonböner består till stora delar av förbön för dem man tycker om - eller inte tycker om. Förbön kan också ske som en del i själavård, eller som en del av kristen vänskap och omsorg om varandra. Även här är det viktigt att bönen sker på ett sätt som känns riktigt och naturligt för alla parter. En del tycker det är viktigt att vara närvarande när andra ber för en, andra vill att det ska ske i tysthet när man är på varsitt ställe. En del vill gärna ha många förebedjare, andra vill bara ha en. Och en del vill inte ens veta om när och hur man ber för honom eller henne - bara att. Samma sak gäller förebedjaren - vi är olika, och ber därför på olika sätt. För att bönen ska kunna vara uppriktig, sann och innerlig är det viktigt att vi tar hänsyn till våra olikheter - samtidigt som vi ställer oss till tjänst för varandra och för Gud.

En käpphäst motioneras...

Som trogna bloggläsare vet, tycker jag riktigt, riktigt illa om filmen Såsom i Himmelen. Förutom att den är gjord med en uttalad kristendomsfientlig agenda, så tycker jag att dess budskap om att välja kärlek, älska sig själv, hitta sin egen ton och att det inte finns någon synd inte bara är fel - utan i längden skadligt, eftersom det är så vansinnigt jagcentrerat och verklighetsfrämmande. Ingen kan konsekvent välja kärlek och ingen är förmögen att på ett sunt sätt älska sig själv. Och får vi inte tala om synd och skuld - ja, då kan vi inte förklara varför vi misslyckas med det som skulle vara den ultimata lösningen på vårt lidande och börjar därmed skylla ifrån oss. På de andra, på de kärlekslösa, på religionen - på Gud.

Jag ska inte förneka att det finns och har funnits massor med kristna som fungerat precis som den uppenbart psykiskt sjuke prästen och den moralistiska kyrkvärden i filmen. De kristna tankarna om synd och skuld har missbrukats för att med skammen som vapen hålla människor i schack och detta har, absolut, gett många människor problem med sin självbild och sin självkänsla. Läran om arvssynd och försoning är ett farligt vapen när det missbrukas och därför är extern såväl som intern kyrko- och kristendomskritik så viktig. Lika viktigt som det är att kritisera de nya läror och idéer om vad det innebär att vara människa som dyker upp på andra ställen i vår omvärld - något som jag tyvärr inte kan säga att Svenska Kyrkan har bemödat sig om när det gäller Kay Pollak. Man har istället tagit på sig kritiken (vilket som sagt inte behöver vara fel), utan att våga sig på att ifrågasätta eller i alla fall problematisera det alternativa budskap filmen ger och som massor av människor svalt med hull och hår.

Därför blev jag så glad när jag hittade en gammal krönika av Johan Hakelius, som med smärtsam träffsäkerhet ger ord åt det som jag bara instinktivt känt är fel. Läs och begrunda!

Jag blir trött och jag blir glad...

...när jag tänker på Svenska Kyrkan.

Trött på den oginhet, misstänksamhet och på den enkelspårighet som så ofta präglar henne. Trött på att talet om det höga taket så ofta i praktiken innebär ett nyckfullt snedtak. Trött på att det bara är OK att vara annorlunda på rätt sätt. Trött på misstänksamhet, rykten och kotterier. Trött på oförsonlighet och oviljan till att överskrida gränser. Trött på inställsamheten mot de som inte vill ha det vi erbjuder, trött på ointresset för dem som faktiskt är där. Trött på självgodheten, trött på egenmäktigheten och mest av allt trött på min egen oförmåga att inte vara precis likadan själv.

Glad när jag ser alla dessa människor som inte bryr sig om allt tjafs utan kommer ändå. Glad över nyfikna barn och aviga konfirmander, glad över gamla ärrade kollegors visdom och klokhet.  Glad över allt frivilligt engagemang, över ömsesidig omsorg och förbön. Glad över alla gränser som faktiskt överträds och all tolerans som faktiskt praktiseras - även om det måste ske i smyg. Glad över spontana vittnesbörd vid fikabordet. Glad när enheten och samhörigheten i Kristus på olika sätt blir verklighet, helt enkelt.

Gladlistan är längre. Gladlistan har sitt ursprung i verkligheten och vardagen, från de verkligena mötena mellan människa och människa och människa och Gud. Tröttlistan handlar om allt det där andra, om vad som utspelar sig i överbyggnaderna och mellan oss som är satta att tjäna. Kan nog vara bra att minnas det, när man låter tröttheten ta överhanden...

On demand: Prästutbildningen

"Vad minns du av din och hur tycker du det borde vara", frågar Fredrik i en kommentar till inlägget där jag efterlyser bloggämnen.

Det han frågar om är utbildningen till präst i Svenska Kyrkan. Det är en relativt lång (minst fem år) utbildning som dessutom sker parallellt med vad som kallas för antagningsförfarande, alltså en lämplighetsprövning.

Om jag (utifrån min begränsade kompetens och högst begränsade insikt i det förändringsarbete som redan gjorts) skulle få bestämma, skulle det främst vara tre saker jag skulle förändra:

1) Mer församlingspraktik. Ingenstans lär man sig lika mycket som på fältet. De 90 dagar man ska ha nu, skulle lugnt kunna utökas till 180. Minst.

2) Mer kyrkohistoria och dogmatik i den obligatoriska delen av teol.kanden. Man måste ha koll på sin bakgrund, både historisk och teologiskt. Och man måste ha koll på sin teologiska omvärld - även den man inte delar eller ens gillar.

3) Mer fokus på det praktiska hantverket på pastoralinsituten - göra mera, prata mindre, helt enkelt. Och om man ändå pratar, skulle det inte skada att tala mer om prästen såsom församlingens tjänare, och mindre om prästen såsom en person.

De här åsikterna bygger förstås på min egen erfarenhet av utbildningen och framför allt på hur den påverkar mitt arbete idag. För det som är slående, är att den kunskap jag använder mig av, främst kommer från tiden på universitetet (när jag skriver predikan, förbereder konfirmandlektioner eller talar med människor om tro och teologi) och från mina praktikperioder. När jag tänker efter, har jag mina vigselsamtal enligt nästan exakt samma modell som min handledare Rolf visade mig våren 2001. Jag har suttit på läktaren på massor av begravningar, biträtt vid altaret, hållit halvtaskiga lagiska predikningar och fått konstruktiv men välvillig respons på dem, åkt på konfirmandläger, druckit kaffe i dopfamiljers trädgårdar, läst texter på vigslar - kort sagt fått vara med och titta på från insidan, för att sedan ställa tusen frågor och få tusen tålmodiga svar.

Däremot är det sällan som jag tänker att "det här lärde jag mig på pastoralinstitutet". Det kan bero på att jag som person inte alls passade in där, på att jag var obstinat, fördomsfull och allmänt grinig. Det kan också bero på att det rådde en obalans mellan det praktiska hantverket och ett introspektivt tyckande och kännande. Eller på att detta ägde rum i en miljö som sades sakna någon särskild teologisk profil - samtidigt som det alltid, mer eller mindre subtilt, gjordes fullkomligt glasklart vad som var bra och vad som var dåligt när det kom till tro, teologi och fromhet. Eller så kan det bero på alla tre faktorerna på en gång.

Hur som helst - praktik är bra. Mer sånt.

Vårt nya vattenhål

Vattnet är bråddjupt, svalt och glasklart. Klipporna solvarma och bara lite knöggliga. Att vi lyckats missa Kalkbrottet i fem år är en gåta - men nu duger inga andra badplatser på ett tag!

Länktips

Pappa skriver i Eskilstunakuriren om minnesluckor i historieskrivningen. Jag är partisk - men det behöver inte göra artikeln mindre läsvärd!

Storasyster har semester

Nu har jag semester. Det kan innebära mycket bloggande, eller inget alls. Den som läser får se. Och tips på ämnen ni skulle vilja läsa om, mottages tacksamt!

Inget särskilt händer

Jag har påbörjat tre blogginlägg den sista halvtimmen. Inget var ens i närheten av läsvärt.

Har man inget att skriva, kan man lika gärna låta bli.

Nostalgi

Det är tio år sedan jag hörde den här låten för första gången (i slöjdsalen på Hagabergs folkhögskola) men den står sig, även nu när min värsta Winnerbäcksromantiska period för länge sedan är förbi. Detta är min favoritversion:

Predikan, Apostladagen 2009
Högmässa
Sankta Ragnhilds Kyrka

Idag, på Apostladagen, möter vi i våra texter två av den tidiga kyrkans giganter, två personer som bokstavligt och bildligt lade grunden för det som idag är Kristi Kyrka på jorden– Paulus och Petrus.

Vi hör dem tala om sig själva – Paulus i sitt brev till vännen Timotheus, Petrus direkt till Jesus i början av deras bekantskap. Och det är inte precis några självmedvetna eller självförhärligande utsagor de kommer med:

…en hädare och en hänsynslös förföljare, berättar Paulus om sig själv, den störste bland syndare. Och Petrus kastar sig om knäna på Jesus och utbrister ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare.”

Så här tvåtusen år senare, i en tid då vi lärt oss vikten av självkänsla och självförtroende, kan repliker som dessa nästan vara lite provocerande. De kan uppfattas som falsk blygsamhet, som självförhärligande martyrskap, eller som osund underkastelse.

Men det är ingenting av detta, utan något helt annat. Det som Petrus och Paulus på olika sätt ger uttryck för, det är hur mötet med Jesu härlighet och helighet genomlyser en människa så totalt att vi inte längre kan låtsas för oss själva eller andra att vi är något annat än det vi är – nämligen människor som lever efter syndafallet, med ett medfött systemfel som får oss att välja det onda framför det goda, till skada för oss själva och andra.

Vi kan göra en världslig jämförelse med hur det kan kännas att gå in i en provhytt. Omgiven av speglar, och med strålkastare strax ovanför sig, klär man av sig mer eller mindre, och ser sig själv från alla håll och vinklar – också det man helst hade sluppit se. Det är inte alltid så där alldeles angenämt, men svårt att undgå när man väl står där.

Hur som helst – när mötet med Herren genomlyser oss, drabbas vi inte sällan av samma överväldigande känsla som Petrus fick där i båten – för kontrasten mellan Guds egen son, som trots sin mänsklighet är alldeles fri från synd, och våra egna liv, med all kärlekslöshet och oginhet, allt krångel och allt lidande, den kontrasten blir så stor och påträngande att vår första reflex kan vara att gå och gömma oss, eller springa så fort vi kan åt andra hållet.

Det är inte behagligt när det sker – och det kan det göra närsomhelst under livet, inte bara vid de där första kontakterna med Jesus – men det är nödvändigt. För Jesus låter oss inte uppleva den smärtsamma kontrasten för att trycka ned oss i stoftet, kontrollera och förnedra oss – utan för att vi ska låta hans härlighet och kärlek, hans nåd och förlåtelse, flöda över i oss. För att vi ska låta honom visa oss den gudslikhet som trots allt finns nedlagd i oss, för att vi ska låta honom ge oss evangelium att ge vidare till andra. Han visar oss våra behov, för att vi, när vi låtit honom fylla dem, ska kunna gå ut och visa andra människor vem han är, och vad han kan göra för oss. Den förkrossande insikten om sin synd, sin litenhet och sitt totala beroende, det är inte bara en utmaning och en uppmaning att lägga sitt liv i Jesu händer – det är också den allra första delen i den sändning som alla kristna får ta emot – sändningen till att berätta om Jesus för sina medmänniskor, kallelsen till offentlig bekännelse.

Paulus och Petrus, de mest kända och kanske också de mest inflytelserika bland apostlarna, hade diametralt olika bakgrund och fick uppleva Jesu intåg i deras liv på vitt skilda sätt. Petrus hade levt ett enkelt, judiskt liv på landsbygden – Paulus hade varit skriftlärd och dessutom en inkvisitor vars mål med vardagen var att kasta så många kristna som möjligt till lejonen. Petrus mötte Jesus i vardagen, på sin hemmaplan bland fiskare och kringvandrande predikanter i Galiléen. Paulus mötte Jesus i en uppenbarelse så stark att den gjorde honom bokstavligen blind. Paulus var förmodligen ett bra stycke äldre än Petrus när han fick sin kallelse – och de kom att utföra sina uppdrag på olika sätt och på olika platser. Men deras uppdrag var detsamma, deras mål var detsamma och – viktigast av allt – deras uppdragsgivare var densamme.

När vi nu firar Apostladagen, så får vi minnas just detta med Petrus och Paulus bakgrund, olikheter och reaktioner inför sin kallelse. För det som hände med dem, det händer också med oss. Den Herre som gjorde den fattige fiskaren och den nitiske förföljaren till sina apostlar – han kallar än idag människor av alla sorter, oavsett bakgrund, oavsett förbrytarregister och oavsett personlighet.

Och den överväldigande känslan av ovärdighet och syndanöd som mötet med Jesus kan ge oss – den drabbade också Petrus och Paulus och den är inte farlig. Om vi låter den driva oss i famnen på Jesus, istället för att försöka gömma oss undan hans närmast radioaktiva kärlek och rättfärdighet, blir den startpunkten på något fantastiskt. Känslan av förkrosselse är ett tecken på att Guds anser oss värdiga sändebud, som han vill fylla med alla sina gåvor, och den hjälper oss att minnas att vi alltid behöver Jesus och alltid kan vända oss till honom.

Gud kallar till olika sorters tjänst – några av oss är kallade att berätta om Jesus med ord, andra till att förkunna honom med praktisk handling. Några är kallade till tjänst i kyrkornas organisationer – andra till tjänst bland världens alla andra organisationer. Några är kallade till föräldraskap, andra till undervisning, andra till vänskap, andra till mission… Det kan ta ett tag att lista ut vilken plats och vilken metod som är min, och listan kan göras hur lång som helst. Men det finns egentligen ingen gradskillnad mellan de olika uppgifterna – för huvudsaken är att man ställer sitt liv till förfogande för Jesus, och genom honom för sina medmänniskor. Han är den största gåvan av alla och när vi tar emot honom, tar vi också emot uppdraget att göra honom känd, trodd, lydd och älskad också av våra medmänniskor.

Att vara ett sändebud och en apostel, på den plats och på det sätt som Gud har utsett åt en, det kan vara både fantastiskt och odramatiskt, stimulerande och lite småtråkigt. Det kan ge oss de mest fantastiska upplevelser och insikter – men det kan också utsätta oss för obehagligheter, prövningar och till och med livsfara. Också där har vi Paulus och Petrus som förebilder. De fick, i likhet med kristna bröder och systrar i andra delar av världen, utstå förföljelser och våld som vi som är kristna i Sverige idag inte ens kan föreställa oss. Men de stod fasta i sitt uppdrag därför att de visste att Jesus, som en gång hade drabbat dem med sin genomlysande kärlek, var med dem intill döden och att ingenting ont som hände dem här i världen, kunde ta ifrån dem det löfte om nåd och liv som han gav dem. Var inte rädd, sa Jesus till Petrus, den där gången i båten. Och det säger han till oss också - idag och alla dagar. Amen.

Kyrkskvaller - på gott och ont.

För många av mina läsare är detta knappast en nyhet - men jag skriver det ändå: Svenska Kyrkan är en skvallrig värld. Precis stor nog för att det ska kunna hända spännande saker - och precis liten nog för att skvaller ska bli intressant.

Mycket av kyrkskvallret är helt oskyldigt, till och med välmenande och trevligt. Som till exempel rapporter om vilka som fått nya tjänster, vilka kyrkotjänare som gift sig eller fått barn och vilka församlingar som renoverat sina församlingshem eller fått miljöcertifikat. Man pratar om vilka församlingar som har lyckade ungdomssatsningar och vilka gudstjänster som firas av många.

Sedan finns det annat skvaller som inte är lika trevligt- vilka som skiljt sig, vilka församlingar som inte fungerar, vem som har blivit utköpt och vem som är sjukskriven av oklara skäl, vem som dricker för mycket om vem som har förskingrat pengar.

Och så finns det en sorts konstigt, teologiskt och traditionsinriktad skvaller, när man tror sig veta saker om människors och/eller församlingars inre andliga liv - där gör de så, då måste de vara såna. Eller, "han är en sån där....för han går i gudstjänst där/läser den tidningen/gillar sådana psalmer/. Detta är en sorts skvaller som, utifrån förutfattade meningar och snäva tolkningar, sätter etiketter på människor, etiketter som inte bryr sig särskilt mycket om personlighet och det faktiska livet i en församling utan som bara tjänar till att gräva diken och inrätta fack. Ett skvaller som sår split och misstänksamhet, helt enkelt, där man dömer varandra ohörda, och bygger upp hinder för all eventuell rörelse mellan de olika konstruerade grupperingarna.

Jag ska inte vara självgod. Jag har varit både utförare, och föremål för, alla tre varianterna och det är inget jag är vidare stolt över. Och jag kan ärligen säga, att den sista kategorin är den absolut värsta. Så länge vi sysslar så ihärdigt med den, så kommer såren i kyrkans kropp att fortsätta smärta och vara sig.

Bröllopslördag

Man blir omsider rätt insatt i bröllopstrender i det här yrket. Till exempel vet jag att brudklänningar i allmänhet har bara axlar, att brudkrona är extremt ovanligt och att brudbuketter ska vara små. Att båda ger varandra ringar blir vanligare och vanligare, och man kastar rosenblad minst lika ofta som man kastar ris. Solisten, om man har en sån, sjunger "Av längtan till dig" eller "För kärlekens skull" eller kanske "För att du finns" och får man välja, vill man oftast att prästen använder inledningsord 1 i handboken, samt de förestavade löftena.

Samtidigt är alla bröllop unika. Jag har haft tre idag, tre helt olika gudstjänster för tre helt olika brudpar. Och trots att man kanske skulle kunna tro det, blir det ingen löpande-band-känsla. Tvärtom. Den enda nackdelen med en sådan här bröllopslördag jag kan komma på, är att man blir lite trött i fötterna.

Avgudrun?

Erika Cyrillus är upprörd över reklamtexter om buddhism och annan österländsk religion i en klädkatalog från Gudrun Sjödén.

Det är inte jag. Klart jag tycker texten i katalogen (som är en provkatalog med höstens kollektion) är fånig, naiv och idylliserande och liksom förutsätter att de kvinnor som handlar hos Gudrun är New-ageiga och allmänt rökelsepinne-mysiga, liksom. Men med tanke på vilka falska gudar som modeindustrin i allämhet tillber (skönhet, undernäring och människan i största allmänhet), och med tanke på alla de människor som far illa i klädindustrin, så förstår jag inte riktigt varför lite buddha-romantik sticker så dant i ögonen.

Ska man hitta invändningar mot Gudrun Sjödén, så kan man koncentrera sig på det faktum att företaget inte ville delta i studien som Rena Kläder gjorde för ett tag sedan.

Skrivarväder

Idag ösregnar det och det ser ut som om det skulle kunna tänkas hålla på hela dagen. Det tycker jag är rätt skönt. Dels för att fredagens kombination av 39 graders feber och 30 graders värme gav mig mitt lystmäte på värme för ett bra tag framöver, dels för att jag behöver få en hel del saker skrivna idag - predikan, vigseltal och griftetal.

Ni får gärna hjälpa till - predikan är givetvis inför söndagen, som är Apostladagen. Min tanke är att utgå från Petrus reaktion "Lämna mig Herre, jag är en syndare", men riktigt hur jag ska gå vidare därifrån, det vet jag inte än. Så lämna gärna era förslag, reflektioner och varningar i kommentatorsfunktionen! Resultatet kan definitivt komma att publiceras här!

Konfirmanden som var jag...

Egentligen började jag skriva det här inlägget i torsdags kväll, på femtonårsdagen av min konfirmation - men det kom som bekant en halsfluss ivägen...

Den 2 juli 1994 var det minst 30 grader varmt. Jag hade massiva pollenproblem och fick sitta i gillestugan hela förmiddagen för att inte se ut som en boxare när det väl blev dags. Vad jag gjorde därnere minns jag inte riktigt - men jag minns att jag smet upp i badrummet för att för första gången i livet raka benen, vilket urartade till ett veritabelt blodbad. Det var tur att min blårutiga klänning var så lång, för jag hade minst fyra plåster på mig.

Av själa konfirmationsgudstjänsten minns jag mindre. Vi hade en väldigt ambitiös redovisning (gruppen bestod till stor del av redan församlingsaktiva barn, vi hade gått i söndagsskolan, Ansgars, och de flesta av oss sjöng i kören) med massor med musik, teckenspråk, en tio-guds-bud-rap, ett drama i två delar om Jesu liv och så ännu mer sång på det. Jag spelade Pilatus och försökte lägga in någon sorts auktoritet i mina 156 centimeter, vilket gick sådär eftersom killen som spelade Jesus var (och jag skojar inte!) 35 cm längre. När vi knäböjde under handpåläggningen började mina ben skaka och på bilderna från utgångsprocessionen ser jag sammanbitet tagen ut.

Efteråt åt vi baguetter hemma i trädgården, med mormor och morfar och kusinerna och mammas kusiner och en massa andra. Det var precis innan det där med baguetter blev trendigt, så jag tyckte det var väldigt spännande och gott - de med rostbiff var godast och vi fick massor med cider.
Dagen därpå - för detta var en klassisk, tvådelad konfirmation med separat högmässa - var det om möjligt ännu varmare. Under predikan fick varje konfirmand en liten bit av rött garn från samma nystan och efteråt var det gemensamt tårtkalas för alla som var där ute i kyrkparken och vi hade gruppkram och separationsångest, innan vi skiljdes åt, bara för att träffas fem timmar senare och se på Sverige-Saudiarbien i Sofias källare och därefter spendera större delen av den varma sommaren i varandras sällskap.

Det är 15 år sedan nu och konfirmanden som var jag känns välsignat välbekant. Jag var osäkrare då, kortare och smalare och ännu fegare - men jag fungerade faktiskt påfallande likadant som jag gör nu. Jag var ambitiös, men inte alltid så noggrann, kritisk men inte rebellisk, lydig men inte mesig. Trygg utåt, men samtidigt livrädd för massor med saker. Därför var det så gott att konfirmationstiden och faktiskt också själva konfirmationsakten fick mig att känna mig trygg i min andliga framtid, trygg i Guds händer och Jesu sällskap. Och den tryggheten har bestått, genom en både härlig och besvärlig tonårstid, antagningsprocess, studenttid och genom mina första, trevande år i församlingstjänst. Det är ett skäl att vara tacksam, så här femton år och tre dagar senare. Fast jag önskar jag bett frisören klippa luggen liite kortare...

Jag och min radio

Så länge Alvedonen verkar och solen i lyser rakt in, har jag ett trivsamt sjukläger i sovrummet tillsammans med regelbundna doser glass eller yoghurt samt förstås radion. Eller var sägs om detta upplägg för dagen:

9-11 Godmorgon Världen
11-12 Gudstjänst
12-13 Svenska Nöjen (fast det hörde jag redan igår...)
13-15 Sommar med Herman Lindqvist

Länge leve Public Service - eller åtminstone P1 på söndagar...!

Sådärja

Nu har jag svalt min första Cefamox-tablett (den var stor och smakade räv men hjälper säkert), ätit lite glass, druckit brus-Alvedon och tagit en Bafucin. Nu är det bara att vänta.

Vänta fick jag också göra hos doktorn, men eftersom han var så snäll och trevlig så gjorde det inte så mycket. Vem kan motstå en läkare som säger saker som "Det är mycket näring i glass. Man KAN faktiskt leva på glass en vecka om man skulle behöva det" liksom...

Sedan fick jag vänta på Apoteket också, men det var faktiskt bara jobbigt. Nu väntar jag på tillfrisknande i sällskap av Cecilia Frode. Sämre kan man ha det.

Bafucin, Piggelin och förmodligen Penicillin.

Att halsfluss är av Satan har jag vetat många år - jag är ett halsbarn med mandlar stora som golfbollar även när de inte är infekterade. Men utöver att det gör ont, smakar illa, är svårt att äta och dricka, så lyckas alltid mina flussar komma så ohemult olämpligt. Här är en kort historik:

April 2005 - strax efter påsk, mitt i jobbsökarstadiet på pastorsadjunkturen.
Juni 2005 - samma vecka som jag skulle börja mitt nya jobb.
December 2007 - mellan andra och tredje advent
Juli 2009 - Pappas 60-årsdag, tillika mitt i mitt vik. kh-förordnande.

Nu sitter jag här och väntar på att Vårdcentralen ska öppna sin växel så jag får komma och visa upp halsen snarast. Sedan väntar förmodligen några dagars Piggelin-,Bafucin- och Penicillindiet. Det är inte utan att jag tycker rätt synd om mig själv.

Trefaldighetsblogg

Det gråa blev lite trist mitt i sommaren och trefaldighetsgrönskan. Så nu kör vi en grön period. Hoppas det inte blev alltför svårläst!

Solrosor och andra gladsaker

Den här fina solrosen fick jag av min man idag. Av diakoniassistent L fick jag ett Hello Kitty-pennfodral och från semestrande kollegan M kom ett fint sms. Och det slog mig att även om det är tanken som räknas, så är de fysiska tecknen på goda tankar ändå väldigt trevliga att titta på!

(Jag har namnsdag, om ni undrar vad omtanke-bombningen beror på)