Poltergeist i bilen?

Jag vet att bilar är döda, själlösa ting. Men jag börjar ändå misstänka att vår bil hyser agg till mig. För när vi tidigare ikväll besökte Hemköp i Gnesta, blev jag återigen motarbetad av billarmet. Jag förstår inte varför det alltid ska förnedra mig på stormarknadsparkeringar. I alla fall, jag hade satt mig i bilen, när maken kom på att han skulle sätta upp predikotursaffischer inne i affären. Han plockade ut dem ur baksätet och slog igen bakdörren. Där satt jag i godan ro och smorde in mina torra armar med HTH-kräm, när bilen plötsligt började tjuta OCH blinka. I panik försökte jag öppna dörrarna men insåg till min fasa att det inte gick. Hur jag än slet i dörren, var jag ohjälpligt inlåst, likt Anton Svensson i Trisseboda, bara varmare och mer högljutt.

Vad gör man då, när man sitter i sin egen ägandes bil, ojämnt insmord med HTH-kräm, larmet tjutandes i öronen och inte kan vare sig komma ut eller göra något åt saken? Svaret är - ingenting. Man kan inte göra så mycket, bortsett från att skrika lite halvhjärtat. Jag är väldigt glad att maken inte var längre bort, för efter någon minut (som i och för sig kändes som ett halvsekel eftersom alla som passerade stirrade på mig och flinade) kom han och så fort han tryckte till på nyckeln, som slutade både tjutet och blinket.

Hädanefter tänker jag aldrig gå i närheten av bilskrället utan att ha en bilnyckel till hands. Det finns gränser för vad ett larmkänsligt hjärta tål...

Varm

Det är varmt. Jätte-, jätte-, jättevarmt. Och jag jobbar. Visserligen har jag skugga hela dagen i mitt arbetsrum, eftersom fönstret sitter så högt, men det är ändå kvavt därinne. Luften känns ungefär som jag tror att varm yoghurt skulle kännas om man försökte inhalera den. Förmiddagen kändes med andra ord något seg och svårfokuserad, vilket fick mig att sävligt men bestämt ta tag i saken. Bordsfläkt hämtades från semestrande kyrkoherdens arbetsrum, och sedan gick allt mycket bättre, även kontakten med lokaltidningen som ville ha gudstjänststatistik. Kom på försent att jag kunde gett dem länken till mina tidigare reflektioner om just det, men de verkade inte så intresserade av ytterligare information. Ska bli spännande att se vad de skriver!

Nu är jag hemma och väntar på att maken ska dopsamtala klart så att vi kan åka och bada. Hemresan var nästan dagens behagligaste stund - de nya pendeltågen har AC!

Beroende av sjukhusvård

...är jag inte. Men väl av Grey´s Anatomy. Unnar mig själv två avsnitt varje kväll. Säsong 2, vilken är min favorit, särskilt den första halvan med femilingarna, den gravida dr Bailey och så thanksgiving- och julavsnitten.

Annars? Har lite ont i halsen, men det är ingen fara. Alla spännande diagnoser på Seattle Grace ger mig så att säga perspektiv på tillvaron.

En dag utan bad är en förlorad dag

Devisen kommer från min avhållne och saknade kollega C-E, som också var en passionerad badare. Jag tänker ofta på honom så här års.

Denna dag har i alla fall inte gått ett dugg förlorad. Tvärtom, jag har badat två gånger. Först efter kyrkan vid Bergasjön, där det var väldigt mycket folk och väldigt varmt i vattnet. Kvällsbadet togs vid Åbynäs och även där var det varmt och skönt i vattnet, trots att det är en havsvik och allt. Nu känner jag mig behagligt avsvalkad och redo för min sista semesterdag, som infaller imorgon. Den ska inte heller få gå förlorad.

Otäck radio

Egentligen är det en strålande idé - ett debattprogram där lyssnarna själva bestämmer ämne och debattstil. Men det är ytterst sällan det blir så. Tvärtom, Ring P1 är ett av de få radioprogram jag aldrig hört till slut - jag får helt enkelt panik. Men Hanne Kjöller beskriver varför mycket bättre än jag. Läs hennes krönika här!

Förresten så regnar det. Underbart.

Den mesta födelsedagen

Idag är det släktens mesta födelsedag - mammas och svärfars och salig mormors. Den 26 juli passerar med andra ord sällan utan tårta...

Jag är en säl

Plask!!!

Min svägerska kallar mig ibland för Sälen. Det beror inte på någon yttre likhet, vad jag vet, utan på att jag tycker så mycket om att bada. Ute hellre än inne, i naturvatten hellre än i pool och i sjöar hellre än i hav. Det sista tycker en del är lite bakvänt eftersom hav är så att säga lite mer maxat, men jag tycker att havet luktar konstigt. Inte illa, direkt, men konstigt. Sjöar luktar gott.

Helst badar jag varje dag när vädret tillåter, och de senaste dagarna har därför varit rika på bad. Igår badade vi i Kvarsebo, i Bråviken, som var sviiinkall, på dagen idag i underbara Marvikarna i Åkers Bergslag och alldeles nyss tog vi ett kvällsdop i Sillen. Imorgon ska vi åka till Norrtälje, där det utan tvivel också kommer att badas. Lite grinigt känns det att det vackra badvädret dyker upp nu, när det bara är en vecka kvar på semestern, men å andra sidan är kvällsdoppen inte sällan de allra bästa.

Doldisar

Den Svenska Psalmboken är en underbar liten röd (oftast) bok, där jag ständigt gör nya upptäckter. Idag kikade jag av en slump på psalmerna 619 och framåt, alltså "livets-gåva-och-gräns"-psalmerna i den rent svenskkyrkliga delen av psalmboken. De är inte så lättsjugna, men där finns flera riktiga guldkorn för både begravning, tröst och hoppfullhet. Här är mitt favoritexempel:

Dagen kommer, Kristi dag,
då tid blir till evighet.
Kristus går fram och allt blir nytt.
Döden har ingen makt.

Nu är livet gömt hos Gud.
Åt Honom vi lämnar allt.
Hoppet är tänt i liv och död.
Ingen är glömd av Gud.
(Svensk Psalm 627, vers 4 och 5. Text S. Ellingsen och Britt G Hallqvist)

Jag tycker också mycket om psalm 625, den skulle jag vilja ha på min egen begravning. Fast å andra sidan säger min man att med alla mina önskemål inför den tilldragelsen, så kommer den medföra en helt ny gudstjänstform - Musikgudstjänst med Jordfästning. Hur som helst, är är andra versen:

Någon ska ropa det namn jag fick i dopet.
Någon ska viska det, och rösten är min väns.
Och jag ska väckasav viskningen och ropet,
buren i trofasthet och kärlek utan gräns.
(Svensk Psalm 625 vers 2. Text: Eva Norberg)

On demand

En av mina läsare vill uppenbarligen veta mer om mitt hår och mina naglar. Det är ju rätt lätt ordnat.





Här är naglarna. De är bra och funktionella, växer lagom fort och brukar aldrig gå av. Inte ens när jag försöker bryta av dem av en ellr annan anledning. Vigselringarna ni ser till vänster är också de bra och funktionella.

Här är mitt hår. Också det bra och funktionellt. Jag kan t.ex. gömma mig bakom det, som ni ser. Färgen är articifiell, några nyanser mörkare än ursprungsfärgen.

Nyliga läsupplevelser

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt en hel massa läsande - semester med både strandutflykter och tågresor ger rika möjligheter till detta. Några höjder vad gäller kvalitet har väl knappast nåtts, men här kommer några tips på förströelselitteratur om livet och kärleken:

Second Chance (Jane Green) är inte lika bra som Marian Keyes senaste (eller som något av Marian Keyes) men den är helt OK. Ett kompisgäng från gymnasiet återförenas då en av dem omkommer i en terrorattack. Trots att de på ytan är lyckliga och lyckade, så uppdagas det snabbt att det finns en hel del annat i deras liv också. Lite flärd, lite kärlek, lite familjeångest av olika slag, mycket engelskt och mycket tjejigt. Helt OK avkoppling.



Written on Glass (Judith Lennox) är en riktig, traditionell brittisk familjeroman, och sådana är jag mycket svag för. Den utspelar sig mellan 1946 och 1952 och följer två familjer (välbärgade grannar på den sydengelska landsbygden) och deras komplicerade förhållanden när de gifter sig och inte gifter sig och ångrar sig hur de än gör. Språket är vackert, och intrigerna är inte mer invecklade än att de är fullt realistiska. Jag tror inte att den här boken finns på svenska, men engelskan är inte alls svår.






Jag kan också rekommendera:

När löver faller av Nicci Gerard (tragisk, deprimerande familjesåpa)

Hästen från Porten av Carina Burman (finburlesk, kulfeministisk äventyrsskröna - avsevärt högre kvalitet än på resten)

Den magiska cirkeln av Catherine Gaskin (eller, den är rätt såpig egentligen. Men OK)

Jamen hur ska du ha det då?

Istället för att gnälla och gny kommer här en liten lista på vad jag skulle vilja ha med i ett uppmärksammande (jag tycker det är ett bättre ord än firande) av att Svenska Kyrkans prästämbete bärs av både män och kvinnor. Och som sagt tycker jag det känns mer naturligt att förlägga det hela år 2010, eftersom det var då som 1958 års beslut rent praktiskt fick effekt för både präster och lekmän i Svenska Kyrkans församlingar.


1. Eftertanke. En tillbakablick på de senaste 50 årens ämbetsteologi och kyrkohistoria, där saklighet, helhetssyn och ifrågasättande är önskvärt från alla håll. Påverkade beslutsgången vardagsverkligheten? Hur påverkade annan kyrklig och världslig utveckling ämbetsteologin och -utövningen? Blev det som man tänkt sig? Vad hade kunnat göras annorlunda? Fick de teoretiska skälen praktiska konsekvenser? Finns det skäl för bekännelse och botgöring? Skäl att lyfta fram smärta och ilska för att kunna förlåta och be om hjälp att gå vidare?


2. Framåtblickande. Visa(re) av erfarenheten kan man se framåt och fundera på framtiden - vilken ämbetsteologi som finns och hur den kommer till uttryck i kyrkans liv och lära. Finns det sår som behöver omvårdnad för att läkas? Finns det "färdiga svar" som behöver förklaras och motiveras på nytt? Har frågan om kön och ämbete rätt fokus och rätt proportioner? Behöver vi problematisera mer eller behöver vi göra det mindre?

3. Församlingsfokus. En prästs huvudsakliga arbetsplats är i sin församling. En präst är till för sin församling. Hur har församlingarna påverkats av den ändrade ämbetsordningen? Och vad vill kyrkan som helhet, inte bara ämbetsbärarna lyfta fram i detta sammanhang. Kanske har det inte gjort så stor skillnad som vi som är prästvigda ibland vill tro? Eller har det gjort skillnad på andra sätt än vad man förväntar sig? Även om de flesta präster talar med sina församlingsmedlemmar och har god kontakt med lekmän, kan det vara bra att verkligen lyssna in varandra. På riktigt.

4. Tacksägelse - oavsett vilken ämbetssyn man har, tror jag de flesta kan vara överens om att ämbetet är en gåva. Både till dem som tar emot det och till dem som betjänas av det. Och förutsättningen för denna gåva, precis som för alla andra gåvor, finns Guds rika nåd, som i Kristi gestalt är det enda som i slutänden kan leda till frälsning - här och nu och i evigheten. För detta finns skäl att vara tacksam och lovsjunga Gud, vilket lämpligen görs i högmässans form för den innehåller så att säga allt.

5. God mat. Man både tänker och umgås bättre om man är mätt och nöjd.

6. Glädje - det hinner hända mycket roligt, spännande och viktigt på 50 år, speciellt under det senaste, mycket dynamiska halvseklet, både i och utanför kyrkan, både direkt och indirekt relaterat till prästämbetet. Och finns det saker att glädjas åt, och saker att minnas med skratt, så vore det ju fånigt att inte ta tillfället i akt.

Nu tänker jag låta bloggen handla om andra saker ett tag. Några förslag? Rösta gärna till höger!

Saker som vore intressant att forska på

Oavsett hur man ställer sig till 50-årsdagen av beslutet att viga kvinnor till präster i Svenska Kyrkan, så finns det en hel del relaterade frågor som skulle vara intressant att forska kring. Liza efterlyser t.ex. i en kommentar forskning kring hur kvinnors tillträde till prästämbetet påverkat kyrkans trovärdighet. Det tycker jag vore spännande, både vad gäller trovärdigheten gentemot egen tradition och organisation, mot sina medlemmar och till andra samfund.

Själv skulle jag tycka det vore intressant att jämföra Svenska Kyrkan med systerkyrkorna i Danmark, Norge, Finland och Baltikum och särskilt undersöka varifrån initiativet kommit och i vilket sammanhang, hur frågan bearbetats, i vilka instanser besluten tagits och i vilken ordning, samt givetvis vilka dogmatiska och exegetiska argument som varit bärande. Hur talar man om ämbete och tjänst i våra systerkyrkor - vad skiljer, vad är likadant och vad skulle vi kunna lära oss? Hur ser det ut och hur fungerar det t.ex. i Danmark, där den första prästvigda kvinnan vigdes efter kallelse från en valgmeninghetsförsamling, eller i Lettland där men prästvigde kvinnor under en period men sedan slutade med det. Påverkar sättet som beslutet fattades på något för kyrkvardagen som kommer sedan, så att säga.

Någon som känner sig utmanad?

Sv. Ps. 43

Ett stilla statement så här om natten: Det viktigaste är inte vem som är präst. Det viktigaste är att Jesus är vår Herre, frälsare och vän. Det kanske låter frommisklyschigt och som ett försök att lägga locket på diskussionen, men det är inte min avsikt. Jag vill bara ge mig själv lite perspektiv och proportion.

Om att behöva vara i opposition för att vara på riktigt

"Varför måste allt firande av prästvigda kvinnor ske på ett sätt som får mig att känna mig alienerad?" utbrast en av mina ämbetssystrar när ett av alla små informationsblad om att det faktiskt är jubileum i år damp ned i våra brevlådor och postfack. "Kan vi inte ha en fet högmässa med mycket rökelse och en smaskig buffé med gott vin istället"?

Imorse kände jag något liknande, när jag såg en blänkare för ett TV-program. Det heter nämligen Kvinna, präst och 50 år av motstånd. Och något i detta får mig att känna mig alienerad, eller i alla fall inte ett dugg sugen på att fira. Snarare trött och lite ledsen. Som om hela grejen med att vara präst och kvinna är att man är så radikal, ifrågasatt, och nydanande. Som om det är motståndet som definierar en, så att säga, man är ingen riktig kvinnlig präst om man inte är förföljd. Eller i alla fall utmanande för (det manliga) etablissemanget.

För i nästan varenda artikel, i flertalet seminarieprogram, och faktiske varenda intervju som handlar om jubileet som jag läst hittills, så kommer motståndet upp. Motståndet och så beskrivningar av kvinnokönet som problem - de Andras problem, de inskränktas problem. Kvinnliga präster utmålas, eller utmålar sig själva, som offer, oppositionella, förtryckta och radikala om vartannat. Det skrivs om patriarkat, om sexualitet, om nagellack och mycket lite om vad det faktiskt innebär att vara präst, eller om vad de faktum att både män och kvinnor är präster praktiskt och teoretiskt betyder för kyrkans liv och lära. Och för mig känns det så bottenlöst kontraproduktivt. Som om man vill befästa bilden av konflikt och förtryck för att själv kunna framstå som mer intressant. För det är intressantare med rebeller än vanliga knegare, onekligen.

Givetvis förnekar jag inte att det funnits och finns motstånd. Fult och lågt och grymt motstånd. Kollegor i alla generationer kan vittna om det och det vore bara fånigt att förtiga det. Men det är inte hela historien. Större delen av de kvinnliga - och de manliga - prästernas historia består av vanliga vardagar och söndagar, med hembesök och blanketter, predikoskrivande och skjortkragar som kliar och sorgehus som vill ha CD-musik, syföreningar som har synpunkter och kärleksfulla tanter som ger en sockerkaka, att förstå sig på kyrkopolitiker och lirka med körer och ja, ni vet. Det är min vardag och den var också min mammas, som prästvigdes 1978. Det är också en vardag av glädje över att vara satt i tjänst, över gåvan att få förvalta sakramenten och över ansvaret att predika. Det är lycka över att få ägna sina dagar åt att berätta om Jesus. Att både män och kvinnor sedan 50 år (eller 48 är det väl egentligen) delar denna uppgift, det är värt att fira och vara glad åt. Med till exempel en festhögmässa, en maffig konsert, delande av minnenn och erfarenheter och så en smaskig buffé förstås. Eller i alla fall med att låta även den vanliga vardagen och allt som faktiskt har fungerat, komma fram när man skriver de kvinnliga prästernas historia. Också det tysta samarbetet mellan prästvigda kvinnor och de s.k. kvinnoprästmotståndarna, skulle kunna tjäna på att få komma fram, en vardag där man tillsammans letar sig fram till ett modus vivendi men inte talar om det, eftersom det av någon anledning tycks vara så provocerande att man avviker från bilden av elak mörkerman och nytänkande kvinna.

Säger man något tillräckligt många gånger, så är det fara värt att det blir inre verklighet av det. Vill vi att nya generationer av präster som är kvinnor ska gå in ämbete bärandes en offerroll som inte har med dem själva att göra? Vill vi att människor inom och utanför kyrkan ska tro att de 50 åren med kvinnliga präster präglats av enbart hårt motstånd och könsförtryck? Tror vi att det sår som ämbetskonflikten gjort i kyrkans kropp ska läkas ut av att vi ägnar oss åt att om och om igen riva av sårskorpan och säga "titta vad de var dumma, titta, de finns fortfarande kvar"? Är inte kvinnliga präster intressanta om vi inte är lite förtryckta, eller i alla fall radikala och annorlunda?

Jag har ingen lust att fira längre. Men om två år vore det gott med en buffé!

En bra fåfängegrej

För kanske trettiofemte gången i livet ägnar jag mig åt att spara ut mitt hår. Det är alltid lite vanskligt, för precis innan det blir så långt att det är någon mening med det, brukar jag få panik och klippa av det igen. Det blir helt enkelt för drygt att ha hår som är för långt för att inte vara ivägen, och för kort för att stanna i en gummisnodd. Och så har vi det tidigare omskrivna problemet med hårspänne - Lotta på Bråkmakargatan klär så att säga inte i mässhake.

Denna gång går det emellertid ganska bra. Det beror delvis på tålamod, men mest på hårklämmornas hårklämma. Den är hur bra som helst. Vill man ha en likadant kan man gå till Åhléns. De kostar 50 spänn med det är det värt. Här är den för sig själv:


Och här är den i funktion. Sitter som berget . Och är tillräckligt diskret för att passera även liturgiskt, så att säga.

Ni får ursäkta fotokvaliteten. Det är rätt bökigt att ta kort på sitt bakhuvud.

Lite romantik

Det kanske är lite fånigt och high-school-filmigt, men maken och jag har faktiskt en sång som vi räknar som våran. Och efter att ha ägnat en lång stund åt att googla, trixa och leta igenom halva Youtube så har jag till slut hittat den - Can´t Help Falling in Love med Lick the Tins.

När jag lyssnar på den så blir jag bara så nostalgisk och tänker på hur jag slet med min grekiska medan det ösregnade och maken befann sig i ett soligt Heliga Landet. Och på alla fina brev som låg instuckna i böckerna...

Ni då, läsarna? Har ni någon egen låt? Och i så fall vilken?

Mölnbos fördelar (II)

Sent omsider kommer nu del två i min serie om hembyns förträfflighet. Och idag handlar det om pizza. Bland annat.

I ett rött hus strax efter bron ligger Abbes Pizzeria och Livs. Där kan man äta gott, handla bröd, mjölk, fil, pålägg och läsk och träffa andra Mölnbobor. Men Abbes är mer än en pizzeria, åtminstone för oss. Det är byns hjärta. Abbe upplåter frikostigt sin restaurang till Vårdingerådets och Grannsamverkans möten, man kan ha barnkalas där. Han ordnar nyårsfest och fotbollsturnering och fixar catering till såväl bröllop som till syföreningens årsmöte. Har man inte tillräckligt med pengar kan man gå hem och hämta, det är inga problem. Är det något som saknas i affären, så tar han hem, inga problem (saffran, kesella och tacobröd i mitt fall...) Och han minns vad alla heter - jag lovar, så fort telefonen ringer, så säger han först Abbes-Restaurang-det-är-Abbe och sedan kommer ett glatt: Hej Jenny! eller vad uppringaren nu heter. Och det är alltid öppet. Varje dag, utom juldagen, tror jag det är, kan man handla och äta mellan 11 och kvart i 9. Och Abbe bryr sig. På riktigt. Har en kund dött, så är Abbe i kyrkan på begravningen. Har han inte sett någon på länge, så kollar han upp hur det är. Behöver någon hjälp att få hem sina varor, så fixar han det också. Kanske är det företagsamhet och serviceanda, men jag tror det är något mer, nämligen kärlek. Abbe är en god man som genuint tycker om människor.

Utan Abbe stannar Mölnbo, med andra ord. Vi ska vara tacksamma att vi har honom.

Prins Caspian

Vi har varit på bio. Nu är det mitt i natten och min Narnia-sprängde make sitter och letar igenom boken för att belägga alla misstänkta avvikelser som filmen gör från sin förlaga. Och det är en del - även om jag inte har boken lika inpräntad i minnet så är på något vis hela grundstämningen borta. Bara Lucy är som hon ska vara. Och Aslan också faktiskt. Men resten är plågsamt hollywoodifierat, med utdragna, animerade stridsscener som i vissa fall inte ens finns med i boken, tillagd romantik, och framför allt en massa märkligt oblodigt våld. Folk och djur får pilar i bröstet, blir huggna av svärd och krossade av stenblock - men blöder nästan inte alls. Totalt slakt - men ren och snygg i alla fall...

En sak måste jag dock tillstå. Prins Caspian själv (Ben Barnes) är en fröjd för ögat. Både i fråga om skådespeleri och ren estetik. Och Lucy (Georgie Henley) är hur bra som helst. Här är de, och bilden kommer från MovieZine.se.

Tonårsnostalgi...eller inte

Egentligen var min tonårstid bra. När jag väl hade börjat åttan så blev det riktigt kul. Men emellanåt var det ungefär så här också. Eller kändes så, i alla fall, för jag läste också varenda bok jag kom över och inte spydde jag på kullen heller...

Nya bloggbekantskaper

Då och då hittar jag nya älsklingsbloggar - det finns ju så många! Här är mina nyaste favoriter:

Tigerliljan - Roligt, gripande och personligt om inre och yttre liv i alla möjliga sammanhang.

Jaynius - en upplysande och glädjande inblick i en ung mans hjärna och hjärta.

För övrigt är det stiltje även om det blåser väldigt mycket. Firade högmässa i Brunnsängs Kyrka redan 9.30 i morse, så dagen har pågått ett tag. Ute är det som sagt blåsigt och småkyligt, jag har läst ut min bok och vi försöker bestämma oss om vi ska se Prins Caspian ikväll eller en annan kväll. Och så söker jag efter sällskap till att se Mamma Mia någon gång i veckan - min make har nämligen ingen lust. Så vad säger ni, vänner och bekanta (jag törs inte gå på bio med folk jag inte känner, så detta är ingen blind-date-efterlysning), är ni på eller?

I en riktigt bra film...

...är hjälten en mager akademiker på bättringsvägen (typ) från ett nervöst sammanbrott.

...är hjältinnan rundlagd, har glasögon och går i kyrkan.

...och alltsammans utspelas i ett osedvanligt regnigt England.

Med andra ord, Enigma tålde definitivt att ses om för tredje gången. Se den, om du inte redan har gjort det!

Skapelsens små och stora underverk...

Liten kisse

Liten kisse till

Större vovve

Skurugata (och jag sjunger inte lovsång i det fria, jag fångar vattendroppar medan L rättar till sina stövlar)

Nej då jag har inte lagt ned...

...jag har bara semester hos mor och far. Det innebär sovmorgnar, kattungar och pocketböcker och inte så där jättemycket blogginspiration. När jag (inom kort) är hemma hos min USB-kabel igen, så ska ni få se smakprov - i alla fall på kattungarna. Och kanske någon utläggning om något viktigare än vad vi ska äta till lunch...

Sommarlovskväll

Det är en ljus och vacker, om än svinkall, sommarkväll i Mölnbo. Utanför leker ett gäng i nedre tonåren Burken. De verkar ha jättekul, speciellt de som gömt sig på Missionskyrkans tak. Och fastän vän av ordning kanske har invändningar mot att räkna till hundra och ropa "Burk för Arvid etttvåtre" så det hörs över hela byn så tycker jag bara det är ljuvligt. Dels att det fortfarande finns 14-åringar som leker offentligt, dels för att jag minns alla ljuva sommarkvällar hemma på Flintvägen i Lundby, när vi lekte Dunken (för så heter motsvarande kurragömma-med-dunk-variant i Närke) och Röda-Vita-Rosen. Asfalten var solvarm under fotsulorna - jag var alltid barfota på den tiden - och det luktade måbärshäck och grillos och eftersom det var sommarlov behövde man inte vara inne förrän klockan nio. Eller tio till och med. Det var förstås inte så perfekt riktigt alla kvällar. Men faktiskt riktigt många.

Läslus

Här kommer en litterär utmaning. Jag hittade den hos Maria. Härmed sänder jag den vidare till Falstaff (kom igen nu vännen, det här är inget kedjebrev, det är en bildningssinventering) och till alla andra som har lust!

Jag har översatt instruktionerna och gjort vissa anpassningar till Bloggers begränsade möjligheter till tydlig fetstil och understrykningar.

1) Markera med grönt/fetstil vilka böcker du läst
2) Markera med kursivering vilka böcker du tänker läsa
3) Markera med rött/understrykning vilka böcker du älskar.
4) Kopiera detta till din egen blogg


1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien - I have tried. Several times.
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien - I have tried. Can´t help it, I´m just not that into hobbits.
17 Birdsong - Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell - At the age of 11. Perhaps it would be different now?
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky - at school.
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy - took me two whole summers but I did it.
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown - I wish I hadn´t...
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold - this is the most wonderful book I've read in years!!
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro - boring but beautiful, somehow
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo

32 lästa - uppenbarligen är jag, i den mån jag är det alls, beläst inom andra områden. Men jag jobbar på det!

Landsort

Vi har varit på Landsort, som ligger i yttersta havsbandet söder om Torö. Det var så vansinnigt vackert att jag känner mig alldeles bakfull på Skapelsens skönhet nu när vi är hemma igen. Här är några undermåliga smakprov på hur det ser ut där:

Jag tror det är något fel på min solkräm. Alternativt på mig.

Solkrämen är dyr och seriös (jag har köpt den på Apoteket, vilket jag, trots invändningar från Hosanna, fortsätter att hävda borgar för trygghet), den har solskyddsfaktor 20 och sådan där bra spraykork så att det blir jämt fördelat. Och jag smorde mig noga efter varje bad och när jag vände mig - varför är jag då skär som en spädgris på främre delen av axlarna?

Kan krämen ha blivit för gammal? Kan jag så här i nedre medelåldern fått känsligare hud, jag som hittills endast och enkom använt solkräm för att jag inte vill ha cancer? Eller blir det en kemisk reaktion med Bergasjöns vatten som gör att krämen slutar fungera?

Hur som helst. Jag är skär och det är fult.

Sommarmysterier

Det är sommar i Mölnbo och mystiken tätnar stadigt.

Det gäller fallet med predikotursaffischerna. Vaktmästaren I-M sätter upp dem på anslagstavlan vid stationen varje vecka, tillsammans med Missionskyrkans dito, diverse anslag om logdans, cirkusskola, sommargympa i Frejahallen, eurytmiska övningar i Ytterjärna, bortsprugna katter och...ja, ni fattar. Det är fina, mjukt pastellfärgade anslag, med föga provokativa texter av typen: Söndag, 11.00 Högmässa, Klefbeck eller Söndag, 18, sammanlyst till Ytterjärna. Det står inte Vänd om eller brinn upp, det står inte ens att Jesus är Herre eller ens Du vet väl om att du är värdefull. Därför är det lite mystiskt att någon eller några finner just dessa meddelanden så hysteriskt provocerande att det kräver omdelebart avlägsnande av affischen i fråga. Men så är fallet. Varje vecka rivs Vårdinge Församlings affisch - och ingen annan, inte ens Missonsförsamlingens eller de enstaka kyrkliga anslag som ibland dyker upp från Björnlunda - ned. Detta har pågått några månader nu och från att bara ha varit irriterande börjar det nu bli klart störande och inspirera både maken och mig till diverse konspirationsteorier samt mer eller mindre realistiska planer på att lägga oss på Konsumberget och spana, helst med kamera.

Har du sett något? Eller har du något att bekänna? Snälla hör av dig, om inte annat för regnskogens och prästfruns patologiska nyfikenhets skull...

Saften är klar

Så här fin blev min saft till slut. Blir du sugen? Välkommen att plocka fläder hos mig. Men skynda på, för de börjar redan vissna så smått längst ned!

Juno igen

Vi har köpt Juno på DVD och har njutit i fulla drag av både själva filmen och det generösa extramaterialet. För kan man annat än älska en film som innehåller följande dialog:?

Juno: I think I'm in love with you.

Bleeker: You mean as friends?

Juno: No... I mean for real. 'Cause you're, like, the coolest person I've ever met, and you don't even have to try, you know...

Bleeker: I try really hard, actually.