Kom det nån?

Någonstans under sekulariseringsprocessen, har Svenska Kyrkan fått siffernoja. Vi räknar och vi räknar våra själar, medlemmar, besökare, gudstjänstfirare. Vi räknar dem och vi räknar ut saker med dem. Och så tittar vi på vår statistik och ser att det var bättre förr, konstaterar att något måste göras, tar nya tag - och räknar en gång till. Allt medan den gudstjänst som faktiskt firas, mötet med den Helige som faktiskt sker, inte riktigt räknas - för det var ju nästan ingen som kom. Och de som kom var så gamla. Eller så galna. Eller släkt med de tjänstgörande. Och så suckar vi och räknar en gång till för att se om vi inte glömde någon.

Jag ska inte vara självgod. Jag är själv en närmast tvångsmässig räknare. Och samtidigt tror jag på allvar att räknandet inte bara är överdrivet, utan också på sikt skadligt. Det gör oss som firar gudstjänst för fixerade vid dem som inte kom, vid känslan av att det vi valt att göra inte är attraktivt för majoriteten. Och så känner vi oss övergivna och misslyckade för att inte fler gör som vi och så går vi kanske i en annan kyrka nästa söndag. Eller så går vi inte alls.

Iställert borde vi se på varandra i glädje och tacksamhet, vi som är där. Se och höra och känna att här, just här, just nu, är Guds folk samlat till gudstjänst. Vi får ta emot Honom i Ord och sakrament, vi får lovsjunga tillsammans, vi får förenas i bön för och med varandra. Och vi får fråga varandra - vad är det som gör att vi ändå är här? Vilken längtan och vilken tro fick oss att gå hit idag? Och sedan får vi fördjupa det, ta fasta på det vi faktiskt har - en riktig gudstjänst, ett gudsmöte här och nu. Liten eller stor är en gudstjänst en gudstjänst. Och statistik må vara ett gott verktyg - men samtidigt inget mer än siffror på ett papper.

Dessutom för räknandet med sig risken för ytterligare en farlig perspektivförskjutning. Den dåliga statistiken ses som en barometer enbart för hur de kyrkligt anställda gör sina jobb (är gudstjänsten rolig/mysig/lättsam nog) istället för en brutal påminnelse om hur det faktiskt är. De flesta människor i Sverige har ingen sådan relation till Jesus att de ens överväger att gå i gudstjänst. Inte för att de har något emot Svenska Kyrkan, inte alls, men för att de saknar rimlig anledning. Jag menar, ytterst få människor avsätter två timmar av sin lediga dag för att hälsa på någon de inte känner. Jag gör det inte i alla fall. DÄR ligger utmaningen för oss som vill att kyrkan och gudstjänsten ska leva och växa. Vårt uppdrag är och förblir, sedan den första himmelsfärdsdagen, att tala om för de människor vi möter vem Jesus är, att be för att andra människor ska få ta emot det evangelium som bär oss varje dag. Uppenbarligen har vi inte gjort det tillräckligt. Och vi blir inte bättre på av att stirra oss blinda och ledsna på statistiken direkt.

Idag har jag för övrigt firat familjegudstjänst i Pershagens Kapell. Jag tänker inte tala om hur många vi var. Men vi firade i alla fall gudstjänst tillsammans, och åt korv och mockarutor och alltihop var gott och riktigt och välsignat. Och hade vi varit hälften eller dubbelt så många, så hade det ändå varit samma sak. En gudstjänst. På riktigt. Och om vi tiger, kommer stenarna att ropa!