söndag, oktober 14, 2007

Visa mig din barnbibel, och jag ska säga vem du är...



Har åkt bil med maken i kväll. Vi lyssnade på filmmusiken till Prinsen av Egypten (det engelskspråkiga originalet) för full volym och enades om att den bästa låten är "The Plagues", alltså den om Egyptens plågor. I alla fall jag får gåshud på armarna av en manskör som tillsammans med många dova trummor och hysteriska stråkar frenetiskt räknar upp plågor medan Mose och Farao (Ralph Fiennes) bedriver nervkrig. Och även om det är en hemsk berättelse så är jag helt såld på "Thus saith the Lord" som refräng.


Detta fick mig att minnas min barndom, när den Bibel jag läste var röd och orange med en kantig bild av Den Barmhärtige Samariten på framsidan och korniga blå och svarta illustrationer på insidan. Med andra ord är jag som många andra 70-talister uppvuxen med Anne de Vries Barnens Bibel i översättning av Britt G Hallqvist, När jag läser den nu måste jag hålla med min svärfar som en gång kallat den "moralistisk och kalvinistisk" och dessutom är den språkligt rätt töntig. Men då - jag älskade den! Och tyckte den var jätteläskig. Jag minns egentligen inte att jag läste den så mycket, men jag känner igen varenda bild. En del är fortfarande nästan synonyma med den berättelse de illustrerar; hör jag till exempel berättelsen om uttåget ur Egypten (som av någon anledning jag inte vill forska djupare i var min favoritberättelse i fem-sexårsåldern) så SER jag verkligen den vackra ängeln med det blodiga svärdet och barnet som står och skriker i dörröppningen, och hästarna och vagnarna och alla soldaterna som drunknar i Röda Havet.


I dag läser jag ofta "Bibel för Barn" av bl.a. min kontraktsprost Karin Andersson för barnen jag jobbar med. Den har vackra bilder som inte alls är korniga och otäcka, och ett språk som är enkelt utan att vara patroniserande och pekpinnigt. Det skulle faktiskt vara trevligare att se de bilderna (jag tror de är av Ulf Nilsson) för min inre syn när jag läser GT, men det får jag kanske bidra till att det uppväxande släktet gör istället...



2 kommentarer:

Hosanna sa...

Iiihhhh...vem är då jag som fick läsa den guldfärgade skrift som Jehovas vittnen lämnade efter sig i vår mörka hall? *ler lite bittert*

Jag har gått ifrån den...för länge sedan...bara så att du vet ;)

Karin sa...

Efter att ha köpt en massa barnbiblar till kompisars ungar som döps har jag nu skaffat lite överblick över vilka jag gillar och inte. Jag har fallit helt för "Mina första Bibelberättelser". Den är brittisk, med mysiga färgglada bilder av John Dillow, och är översatt av Kjell Waltman. Den är utgiven så sent som 2001 och översatt 2004. Omslaget är till stor del guldfärgat och den har små guldband att knyta ihop den med.

Det som gör att jag gillar den här så särskilt är att den har en bra balans mellan gamla och nya testamentet, de upptar ungefär halva boken var. Många barnbiblar har låtit de lättberättade "sagorna" från GT fylla två tredjedelar för att sen på slutet snabbt gå igenom det Jesu liv och verk. GT innehåller en massa bra "storys" av lagom längd för en barnandakt men de kan inte få konkurrera ut NT hur som helst! Jag får ibland associationer till "Tusen och en natt"-upplägget: bra sagor i fristående avsnitt. Dessutom har de dåliga barnbiblarna en tendens att att beskriva NT som:

först pratade Jesus och gjorde under, sen korsfästes han och dog och sen uppstod han i härlighet och sen är boken slut.

"Mina första bibelberättelser" fortsätter i alla fall hela vägen fram till missionsbefallningen!