Istället för att gnälla och gny kommer här en liten lista på vad jag skulle vilja ha med i ett uppmärksammande (jag tycker det är ett bättre ord än firande) av att Svenska Kyrkans prästämbete bärs av både män och kvinnor. Och som sagt tycker jag det känns mer naturligt att förlägga det hela år 2010, eftersom det var då som 1958 års beslut rent praktiskt fick effekt för både präster och lekmän i Svenska Kyrkans församlingar.
1. Eftertanke. En tillbakablick på de senaste 50 årens ämbetsteologi och kyrkohistoria, där saklighet, helhetssyn och ifrågasättande är önskvärt från alla håll. Påverkade beslutsgången vardagsverkligheten? Hur påverkade annan kyrklig och världslig utveckling ämbetsteologin och -utövningen? Blev det som man tänkt sig? Vad hade kunnat göras annorlunda? Fick de teoretiska skälen praktiska konsekvenser? Finns det skäl för bekännelse och botgöring? Skäl att lyfta fram smärta och ilska för att kunna förlåta och be om hjälp att gå vidare?
2. Framåtblickande. Visa(re) av erfarenheten kan man se framåt och fundera på framtiden - vilken ämbetsteologi som finns och hur den kommer till uttryck i kyrkans liv och lära. Finns det sår som behöver omvårdnad för att läkas? Finns det "färdiga svar" som behöver förklaras och motiveras på nytt? Har frågan om kön och ämbete rätt fokus och rätt proportioner? Behöver vi problematisera mer eller behöver vi göra det mindre?
3. Församlingsfokus. En prästs huvudsakliga arbetsplats är i sin församling. En präst är till för sin församling. Hur har församlingarna påverkats av den ändrade ämbetsordningen? Och vad vill kyrkan som helhet, inte bara ämbetsbärarna lyfta fram i detta sammanhang. Kanske har det inte gjort så stor skillnad som vi som är prästvigda ibland vill tro? Eller har det gjort skillnad på andra sätt än vad man förväntar sig? Även om de flesta präster talar med sina församlingsmedlemmar och har god kontakt med lekmän, kan det vara bra att verkligen lyssna in varandra. På riktigt.
4. Tacksägelse - oavsett vilken ämbetssyn man har, tror jag de flesta kan vara överens om att ämbetet är en gåva. Både till dem som tar emot det och till dem som betjänas av det. Och förutsättningen för denna gåva, precis som för alla andra gåvor, finns Guds rika nåd, som i Kristi gestalt är det enda som i slutänden kan leda till frälsning - här och nu och i evigheten. För detta finns skäl att vara tacksam och lovsjunga Gud, vilket lämpligen görs i högmässans form för den innehåller så att säga allt.
5. God mat. Man både tänker och umgås bättre om man är mätt och nöjd.
1. Eftertanke. En tillbakablick på de senaste 50 årens ämbetsteologi och kyrkohistoria, där saklighet, helhetssyn och ifrågasättande är önskvärt från alla håll. Påverkade beslutsgången vardagsverkligheten? Hur påverkade annan kyrklig och världslig utveckling ämbetsteologin och -utövningen? Blev det som man tänkt sig? Vad hade kunnat göras annorlunda? Fick de teoretiska skälen praktiska konsekvenser? Finns det skäl för bekännelse och botgöring? Skäl att lyfta fram smärta och ilska för att kunna förlåta och be om hjälp att gå vidare?
2. Framåtblickande. Visa(re) av erfarenheten kan man se framåt och fundera på framtiden - vilken ämbetsteologi som finns och hur den kommer till uttryck i kyrkans liv och lära. Finns det sår som behöver omvårdnad för att läkas? Finns det "färdiga svar" som behöver förklaras och motiveras på nytt? Har frågan om kön och ämbete rätt fokus och rätt proportioner? Behöver vi problematisera mer eller behöver vi göra det mindre?
3. Församlingsfokus. En prästs huvudsakliga arbetsplats är i sin församling. En präst är till för sin församling. Hur har församlingarna påverkats av den ändrade ämbetsordningen? Och vad vill kyrkan som helhet, inte bara ämbetsbärarna lyfta fram i detta sammanhang. Kanske har det inte gjort så stor skillnad som vi som är prästvigda ibland vill tro? Eller har det gjort skillnad på andra sätt än vad man förväntar sig? Även om de flesta präster talar med sina församlingsmedlemmar och har god kontakt med lekmän, kan det vara bra att verkligen lyssna in varandra. På riktigt.
4. Tacksägelse - oavsett vilken ämbetssyn man har, tror jag de flesta kan vara överens om att ämbetet är en gåva. Både till dem som tar emot det och till dem som betjänas av det. Och förutsättningen för denna gåva, precis som för alla andra gåvor, finns Guds rika nåd, som i Kristi gestalt är det enda som i slutänden kan leda till frälsning - här och nu och i evigheten. För detta finns skäl att vara tacksam och lovsjunga Gud, vilket lämpligen görs i högmässans form för den innehåller så att säga allt.
5. God mat. Man både tänker och umgås bättre om man är mätt och nöjd.
6. Glädje - det hinner hända mycket roligt, spännande och viktigt på 50 år, speciellt under det senaste, mycket dynamiska halvseklet, både i och utanför kyrkan, både direkt och indirekt relaterat till prästämbetet. Och finns det saker att glädjas åt, och saker att minnas med skratt, så vore det ju fånigt att inte ta tillfället i akt.
Nu tänker jag låta bloggen handla om andra saker ett tag. Några förslag? Rösta gärna till höger!
3 kommentarer:
Hej! Är bara in en snabbis på nätet och återkommer när jag har bättre förutsättningar för det... :-) Ville bara säga TACK för denna blogg som jag alltid uppskattar att läsa! Blev glad över lilla svängen in på din sida idag. Ska uppdatera mig så småningom på alla inlägg jag missat. Vill bara säga att jubiléet som börjar firas i höst är bara en start, eftersom det var då, 1958, som beslutet togs. Firandet kommer att pågå hela vägen fram till 2010, då den första prästvigningen av kvinnor ägde rum...
Hoppas du har det bra i Sommarsverige! På återläsande!
Tack själv! Kul att du läser!
Jag vet att firandet är tänkt att pågå flera år, men jag väntar ändå helst med att fira till 2010.
Ha det så bra!
Miriam: Bra inlägg. Det intressanta är att det är just dessa frågor som diskuteras på riksnivå och iallfall i arbetsgruppen i mitt stift. Men som jag försökte säga - oavsett om vi firar 58 eller 60 så är inte media en jättevän i detta fall. De vill hellre konsentrera sig på bråken och såren...sådant säljer.
Vi i linköping har lagt stor kraft på en stiftsdag där vi samlas för föreläsning, gemensam festmässa och mat efteråt. För alla som vill, både lekfolk och ämbetsbärare. Vi har diskuterat oerhört mycket hur vi ska göra jubileét till något som visar på glädje, utan att föringa historien och samtidigt blicka framåt. Om möjliga vägar för förböner och hopp om försoning.
Sen är det olyckligt att det inte blivit så tydligt som man skulle önska. Men du vet ju hur trög kommunikationen kan vara i vår underbara kyrka.
Hur som helst. Tack för en bra diskussion på din sida. Tror vi ändå behöver få ventilera dessa frågor emellanåt - och träna på god ton *ler*
Allt gott
Skicka en kommentar