Jag vet att bilar är döda, själlösa ting. Men jag börjar ändå misstänka att vår bil hyser agg till mig. För när vi tidigare ikväll besökte Hemköp i Gnesta, blev jag återigen motarbetad av billarmet. Jag förstår inte varför det alltid ska förnedra mig på stormarknadsparkeringar. I alla fall, jag hade satt mig i bilen, när maken kom på att han skulle sätta upp predikotursaffischer inne i affären. Han plockade ut dem ur baksätet och slog igen bakdörren. Där satt jag i godan ro och smorde in mina torra armar med HTH-kräm, när bilen plötsligt började tjuta OCH blinka. I panik försökte jag öppna dörrarna men insåg till min fasa att det inte gick. Hur jag än slet i dörren, var jag ohjälpligt inlåst, likt Anton Svensson i Trisseboda, bara varmare och mer högljutt.
Vad gör man då, när man sitter i sin egen ägandes bil, ojämnt insmord med HTH-kräm, larmet tjutandes i öronen och inte kan vare sig komma ut eller göra något åt saken? Svaret är - ingenting. Man kan inte göra så mycket, bortsett från att skrika lite halvhjärtat. Jag är väldigt glad att maken inte var längre bort, för efter någon minut (som i och för sig kändes som ett halvsekel eftersom alla som passerade stirrade på mig och flinade) kom han och så fort han tryckte till på nyckeln, som slutade både tjutet och blinket.
Hädanefter tänker jag aldrig gå i närheten av bilskrället utan att ha en bilnyckel till hands. Det finns gränser för vad ett larmkänsligt hjärta tål...
1 kommentar:
Å så skönt att få dgens skratt!!! Du skriver så dråpligt och roligt!
Skicka en kommentar