Julpynt

Vår nyaste adventsljusstake är röd med hjärtan. Det stör mig. Den var vit på kartongen. Det är alldeles för tidigt för rött egentligen. Låter det överspänt? Det blir värre - förrförra året hade vi adventsfika. Mina "vanliga" dukar till vårt vardagsrumsbord var alla i tvätten, så jag lade på en röd duk. Men först efter att ha överlagt med mig själv säkert en timme - juldukar ska egentligen ligga i sin låda, platt stilla, tills eftermiddagen den 23 december. Annars är det fel. Inte så mycket som en tomteluva kommer utanför skåpen innan dess. Jag vet att det låter lite hårt och tvångsmässigt, men jag är hårt präglad.

Jag är nämligen uppvuxen i ett hem med ett extensivt, men hårt reglerat julpyntande. Adventsljusstakarna sattes upp lördag eller möjligtvis fredag före första advent. Julsaker efter storstädning 23 december - EFTER lunch, parallellt med julskinkans tillredande. Varje sak hade sin plats, och starka principer (typ inga tomtar i finrummet) följdes. Lummer hängdes över dörröppningarna. Alla bord och skåp fick juldukar. Bonader med diverse folkloristiska såväl som allmänt tomtiga motiv hängdes upp i de flesta rum. Halm-mobiler hängdes i fönster och från lampor. Gardiner byttes och dörren fick en krans. Granen togs in sist, och så sattes ljusen i. Bara ljusen - klädandet skedde först på julaftons morgon, till tonerna av en raspig CD-skiva med en gosskör från Cambridge. Även där rådde principer - inga tomtar ovanför knähöjd. Plåthusen och glasängeln högst upp. Träfåglarna med spik näst högst upp.

Detta innebär att min barndoms jular verkligen var juliga. Det var verkligen skillnad på advent och jul, och på vardag och fest. Det innebär också att vi - tycker jag i alla fall - har ett väldigt juligt och trivsamt hem mellan 23 december och tjugondedag Knut. Men, som sagt, det innebär också att jag inte är så där vansinnigt tolerant mot medmänniskor som gladeligen tar fram ljusstakarna vid Allhelgona, tomtarna vid domsöndagen och klär granen före lucia. Det är döda ting och adiafora - jag vet. Men jag är lite...julskadad. Typ.

Snart är det advent!

Gott Nytt Kyrkoår mina vänner!

Jag måste bara fortsätta tjata...

...för Lisa gör en sådan viktig iakttagelse i sin kommentar till mitt förra inlägg.

"Problemet ligger också i hur man behandlar kvinnliga präster i Svenska kyrkan då de gör ngt bra. När en man presterar bra får han en dunk i ryggen och får mer ansvar men också större makt över sin egen tid...eftersom han får vara med i den inre kretsen o bestämma. Då en kvinna gör ngt bra så belönas det ibland med orden..."men du, se nu till att inte gå in i väggen" och ett väl utfört arbete resulterar sällan i större frihet och eget handlingsutrymme. För en kvinna resulterar ett väl utfört arbete i mera arbete av samma slag och ofta mindre makt över sin tid."

Det här skulle säkert hända även utan allt fokus på ämbetsfrågan, men jag tror sannerligen vi skulle ha mer tid och kraft och kunskap, om vi kunde anpassa kartan efter verkligheten och handla därefter.

Jag har sagt det förut....ganska många gånger....

…och jag säger det igen: Det är inte teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor!

Åtminstone inte för den stora majoriteten av oss. Vad som däremot finns, är en kultur där kvinnor måste prestera lite mer än män för att så att säga hänga med och få motsvarande status, bekräftelse och effekt. Det finns löneskillnader utifrån kön, det förekommer plumpa skämt och fördomar och det ställs andra krav på kvinnliga präster än på manliga – vi ska vara mjuka, snälla och gärna ställa upp en extra gång. Men det handlar inte om teologi och bibelsyn, utan om vanliga, simpla fördomar och mönster, och det är inte unikt för kyrkan utan finns överallt. Dessutom är kvinnliga präster genomsnittliga kvinnor, vilket innebär att många tar huvudansvar för hem och familj, parallellt med sitt heltidsjobb. Klart som farao man blir stressad. Särskilt om man dessutom förväntas vara en modern och inkännande präst, som skapar nytt och öser ur sitt eget inre hela tiden och aldrig får låta sig bäras av traditionen och ordningarna – det kravet och idealet tror jag kan vara vanligare för kvinnor, möjligtvis.

Att ämbetsfrågan alltid, alltid ska dras upp så fort man diskuterar kvinnor och arbetsmiljö i Svenska Kyrkan är djupt olyckligt, ur en hel massa synvinklar. Dels tar det fokus från de större, och vanligare problemen, med icke-teologisk diskriminering, dels tar det fokus från alla andra kvinnor som arbetar i kyrkan – de flesta av oss är faktiskt inte präster men arbetsmiljön är tämligen likartad. Det vore till exempel intressant att se hur vanligt det är med sjukskrivningar bland diakonvigda kvinnor, eller kvinnor som är kyrkomusiker, kanslister eller pedagoger. Dessutom, så gör det att några få människor får skulden för något, som de inte alltid orsakat, och som framförallt är väldigt många andra människors problem och ansvar, och det möjliggör att saker och ting fortsätter vara ungefär som de är.

Jag bryr mig inte om ifall en kollega tror annorlunda än jag om ämbetet – så länge han eller hon inte är direkt otrevlig, eller saboterar min ämbetsutövning. Däremot vill jag inte ha lägre lön än mina manliga kollegor. Jag vill inte höra att jag gjort karriär för att jag jobbar med huvudfokus gudstjänst och liturgi istället för med barn och familjer. Jag vill inte ha kommentarer om mitt utseende, min familjeplanering eller mitt äktenskap, jag vill inte bli kallad för lilla gumman eller gullet och jag vill inte höra hur fantastiskt mjuka och fina kvinnliga präster är och hur allt som är bra med mig beror på mina kromosomer. Jag vill bli bedömd utifrån min tjänsteutövning utan att behöva höra hur duuuktig jag är som klarar av att göra det jag är utbildad för och har erfarenhet av - mitt jobb, helt enkelt. Mina manliga kollegor brukar sällan dela de här upplevelserna, så är det så mycket begärt att jag och mina ämbetssystrar också kan få slippa?

Och som vanligt, detta är ingenting som rör min tjänstgöringsförsamling specifikt, utan sånt som jag mött och/eller tror finns i många sammanhang och på många nivåer i Svenska Kyrkan.

Melanchthon och Schartau - en berättelse om terrorbalans

Egentligen har det gått över förväntan. Men ingen kan påstå att det råder frid och harmoni i vårt hus just nu.

Melanchthon, som varit husets första och bästa katt i snart sju år, har visserligen inte brukat våld mot sin unge gäst - han får äta ur hennes skålar och gosa med hennes människor utan att hon protesterar - men kommer han för nära henne, låter det i sanning förfärligt. Hon fräser högre än vi någonsin hört förut, och så utstöter hon någon sorts märkligt läte som vare sig är ett morr eller ett jam utan någon sorts avgrundsylande. Schartau ser mest förbryllad ut när detta händer, men håller noga säkerhetsavstånd. I övrigt utnyttjar han skamlöst sin status som liten och söt - hoppar upp på bordet när vi äter, leker med mitt hår, klättrar i gardinen och betar i krukväxterna. Eller, som just nu, sitter på min axel och spinner högljutt i örat på mig, samtidigt som han planerar en attack mot mitt halsband/tangentbordet/något som rör sig på skärmen. Melanchthon, kraken, betraktar det hela med illa dold svartsjuka, men snart är ordningen återställd och hennes ställning som först och bäst och finast återtagen. För imorgon bitti flyttar Schartau, och byter namn till Pelle.

På domsöndagen...

...kan man får höra en predikan som innehåller en tre meter lång dammvippa, bevittna terrorbalans mellan katter och dessutom får gosa med världens finaste guddotter!



Och därefter musikgudstjänst, asiatisk buffé och nyaste Harry Potter-filmen.

Hedersproblematik i Mattisskogen

Med ett styck mjuk kattunge i famnen och ett styck svartsjuk lapphund bredvid, har jag ägnat
eftermiddagen åt att titta på Ronja Rövardotter och nu tycker jag rätt synd om Ronja Rövardotter.

Hon växer upp bland yrkeskriminella, med en känslomässigt labil, våldsam och kontrollerande far, som gör en skön konst av såväl raseriutbrott som känslomässig utpressning. När hon ifrågasätter hans verksamhet och väljer icke godkänt, manligt sällskap utanför den egna gruppen, förskjuter han henne offentligt. Ronja rymmer hemifrån, men eftersom Birk visar sig vara rätt svartsjuk och omogen av sig han också, får stackars Ronja ägna stora delar av sommaren åt att hantera alla karlar som säger sig inte kunna leva utan henne. Det lyckliga slutet känns inte direkt trovärdigt, utan snarare som ett tecken på att filmskaparna såväl som författaren inte riktigt fattat att de manliga huvudpersonerna är manipulativa puckon.

Bara till låns...

Just nu bor Schartau hos oss. På onsdag ska han flytta till Sigtuna och gå under namnet Pelle, men tills dess är det obegränsat med gos och bus som gäller. Eftersom Melanchthon aldrig bodde hos oss som kattunge, är detta en ny upplevelse att en liten varm och spinnande boll leker med ens hår, nafsar i ens näsa och är helt ljuvlig i allmänhet.

Melanchthon själv är i landsflykt, eftersom även Sarro är på besök. Hon har dock sett inkräktarna genom köksfönstret, och enligt orolige husse såg hon fullkomligt tillintetgjord ut. Vi får se hur det utvecklar sig...

Undantaget som bekräftar regeln

Jag tycker inte om fantasy. Har aldrig gjort. Jag föredrog tidigt böcker "som skulle kunna hända på riktigt" framför rena sagor, och förstod aldrig riktigt grejen med vare sig Bröderna Lejonhjärta eller Mio min Mio. Ronja gick bra - men jag hade föredragit den utan grådvärgar och sånt. När pappa en tråkig höstdag försökte introducera Sagan om Ringen blev jag bittert besviken. Han hade pratat en hel del om de böckerna, och sagt att dem skulle jag absolut läsa när jag blev lite äldre - och så handlade den också om grådvärgar! Eller motsvarande. Jag fattade ingenting. Jag försökte verkligen - många böcker blir ju bättre efter ett tag - men det hjälpte inte, jag blev bara sömnig. Flera år senare gjorde jag ett nytt försök, denna gång med Bilbo. På ren vilja och läsvana läste jag kanske en tredjedel, innan jag gav upp igen - varför läsa om en hårig hobbit när man inte vill, liksom?

Därför var jag ytterst skeptisk när böckerna om Harry Potter dök upp. Inte ens när mina jämnåriga kursare på universitetet var alldeles lyriska, så mycket som övervägde jag att ens öppna en Harry-bok och ännu mindre se en film. Detta framhärdade jag i, ända tills en sommardag när jag hälsade på min kompis H i hennes stuga i Sörmland. Hennes lillasyster och pappa var också där, och i kvällsritualen ingick högläsning ur - just det - Harry Potter.
Jag kom in mitt i handlingen i bok nummer två och förstod inte mycket, men det var riktigt spännande. Tillbaka i Uppsala på hösten såg jag den första filmen - och sedan var jag fast. Maken och jag lånade alla böckerna som fanns på svenska av svärmor (som är lärare och därmed har en mycket bra barnbokhylla) och läste dem högt för varandra. När det kom ut nya böcker köpte jag dem på engelska eftersom jag inte orkade vänta på översättningarna. Jag minns särskilt en sommar, när jag jobbade på ett äldreboende och spenderade alla raster antingen på balkongen eller i blöjförrådet, frenetiskt läsande. Vi har sett flera av filmerna på premiärdagen och ett tag hade jag faktiskt en vävd Hermione-poster på mitt arbetsrum.

Jag har ingen aning om varför just Harry Potter är undantaget från min fantasy-regel. Jag har inte omvärderat min syn på genren som helhet heller. Jag bara gillar Harry, helt enkelt. Eller, mest Hermione egentligen. Det är alltid tilltalande när prestationsprinsessor får vara hjältinnor.

Nu har jag en ny matte!

Hon heter Rosmari och är jättesnäll!

Min nya favorit!

Eliza Doolittle (hon som finns på riktigt, inte hon i musikalen...) har sjungit för mig hela kvällen och lär göra det under morgondagen med. Mina favoriter är Pack it up och Mr Medicine!

Om övergrepp i förtrolighetens namn

Jag tror att de flesta som gått kyrkliga utbildningar har varit med om det. Man ska sitta i en ring, och man ska dela. Man ska dela reflektioner kring en bibeltext, kring en gudstjänst, kring sin tro eller rentav sin livsväg. Man skickar ett ljus, och delar. Skickar en boll, och delar. Tittar på värmeljusen i skål i mitten, och dela. Man måste inte dela, förstås. Men säger man pass varenda gång, blir folk lite trötta på en. Och när alla andra berättar så personligt och fint, så borde väl jag också, kanske...De får ju inte tro att jag döljer något. Eller att jag är helt okänslig. Eller korkad.

Nu raljerar jag lite grand. Givetvis finns det en poäng med att dela tankar, känslor och tro. Särskilt när man menar sig vara kallad att stå i evangeliets tjänst. Jag har varit med om många fina vittnesbörd, många goda och lärorika samtal i sådana här situationer. Men samtidigt, så vet jag att vi är många som någon gång gått från en sådan övning och känt oss lite besudlade. Man har fått veta mer än vad relationerna och sammanhanget egentligen medgav, delat mer än som känts naturligt, och OK. Förtrolighet bygger på relation och tillit - men de här övningarna görs tillsammans med människor, och på ett sätt, som man inte valt själv.

När man är vuxen kan man, även om det kan vara jättesvårt när man befinner sig i ett sammanhang där man ska bli bedömd, säga ifrån. Man kan säga pass varenda gång ljuset passerar. Man har ofta mognaden att veta ungefär var man ska dra sin egen gräns. Och man har, i de allra flesta fall, själv valt att vara där.

Radioprogrammet Kaliber, rapporterade just om ett annat sammanhang, där sådana här samtal förekommer, nämligen inom ämnet Livskunskap i skolan. Elever, föräldrar och lärare vittnar om hur elever blir ombedda att inför sin klass berätta om de har en alkoholiserad familjemedlem eller om de blivit våldtagna. Hur de uppmanas att berätta om sina innersta känslor och ibland till och med öva på att sänka varandra. Detta på obligatorisk lektionstid, tillsammans med människor de inte valt, som de kanske inte ens känner och, inte helt sällan - knappast känner sig trygga med.

Det kan säkert funka, ibland. Med en klok lärare som vet var integritetsgränserna går, övningar som håller sig på ett generellt plan och i en trygg barngrupp där man har en bra stämning från grunden. Jag kan också, bara alltför väl, föreställa mig hur dessa välmenande övningar blir verktyg i pågående mobbings- och skitsnackssituationer och hur grupptryck och lärartryck får vilsna tonåringar eller impulsiva barn att blotta sig på ett sätt som bara blir fel. Hur alldeles vanliga barn, som bara råkar ha hög integritet blir föremål för lärarnas godhjärtade misstankar - "hon döljer säkert något, hon behöver släppa sina försvar" och hur känsliga barn triggas upplever det hela som mycket obehagligt.

Ibland är jag så oändligt tacksam att jag är vuxen. Lyssna på programmet, så delar ni säkert min känsla.

Yttersta domen på 15 minuter

På grund av olyckliga omständigheter och kommunikationsmissar, fick jag i torsdagskväll skriva denna betraktelse på sisådär 15 minuter och sedan med skamförakt klicka iväg den till Länstidningen som egentligen velat ha den dagen innan. Det kändes kanske inte som världens bästa söndag att panikskriva en max-2000-tecken-lokaltidningsbetraktelse till, men är man en Wachet Auf-freak så är man...


Jesaja 51:4-6

Söndagen före domsöndagen har temat Vaksamhet och väntan, och mer specifikt om vaksamhet och väntan inför Jesu återkomst. Evangeliebokens texter handlar alla om det – att leva beredskap för att en dag, som vi inte har en aning om när den kommer, då ska Jesus komma tillbaka och han ska döma alla människor.

Det är lätt att rygga tillbaka inför tanken på en domstol, hur gudomlig den än må vara. Särskilt när vi inser, att den kommer att gälla också oss, och våra liv. Det är lätt att rygga tillbaka, lätt att vilja bortförklara eller helt enkelt fly undan det faktum att Jesus faktiskt är Bibelns störste domspredikant och vill att vi ska veta vad som komma skall. Talet om Jesu återkomst och domens dag, det är något att ta på största allvar, och leva i just vaksamhet och väntan inför.

Men vi får heller inte glömma vem det är som ska komma, vem det är som ska döma oss. Det är ingen okänd och okänslig domare, som hellre fäller än friar. Nej, det är vår bror, vår vän och vår frälsare, han som föddes i ett stall, vandrade omkring här på jorden, förlät synder och botade sjuka. Det är samme Jesus som älskat var och en av oss så mycket att han dött en plågsam död för att vi ska få leva. Samme Jesus som lovat att den som kommer till honom, ska han inte visa bort. Det han kommer med på domens dag, det är rättvisa, och frihet. Domens dag kommer också vara upprättelsens och sanningens dag, en dag då kärlek, rätt och sanning segrar för alltid. Den må innebära att himlen löses upp som rök och jorden slits som en klädnad – men den är likafullt dagen då Jesus ska komma med hjälp som varar i evighet och en rättfärdighet som aldrig tar slut. Det är en dag att invänta med allvar och i självrannsakan – men också en dag att se fram emot med glädje och tillförsikt. Herren kommer. En dag kommer allting bli som det från början var tänkt att vara.

Jag får inte bo i Mölnbo...

...nån annan som vill ha mig?

Tjejkväll med Melanchthon

Eftersom maken är upptagen med sina kursböcker och PM, får Melanchthon och jag roa oss själva ikväll. Vi har lite olika definitioner av fredagsmys - fredagsgodis för Melanchthon betyder Kitekats Kattitydmeny och lite vatten från duschbrunnen, medan jag föredrar hämtmat från Abbes och lite glass. Mellis tycker att sömn med små avbrott för att örontvätt är den bästa aktiviteten, själv tänker jag ägna mig åt enkla nöjen såsom en DVD-box. Soffan, brasan och filten däremot, uppskattar vi båda två!

Melanchthon laddar inför fredagsmyset

Note to self:

Det är hål i Foppatofflor. Det betyder att om det är snö på marken, och man går ut i Foppatofflor, så kommer snön in i tofflorna med följden att man först blir väldigt kall och sedan väldigt blöt.

Jag undrar vad som är mest oroväckande...

...allt julpynt i affärerna, eller det faktum att jag tycker det är riktigt mysigt?

Det finns en särskild plats i helvetet...

...för sådana som jag. Med egen inhägnad och allt.

Tur att jag är den typen av konservativ kvinnlig präst som tror på försoning genom Kristi Kors.

Jag anar ett mönster...

...i min tvätthög.

Nya perspektiv

Altartavlan i S:ta Ragnhilds kyrka, är en tämligen obehaglig målning. Den föreställer hur en bakbunden, lätt framåtlutad Jesus pryglas med knutpiska av tre sammanbitna män i vad som ska föreställa Pilatus palats. Tittar man längst upp till vänster, så ser man två små personer till, en man och en kvinna som tittar in genom ett fönster. De är ganska färglösa, som om fönsterrutan skulle vara repig och solkig, och deras ansikten är uttryckslösa, med stora ögon och halvöppna munnar. Jag har tjänstgjort i S:ta Ragnhilds kyrka sedan juni 2005 men jag har aldrig inte ens sett dem. Inte förrän under trosbekännelsen idag.

Jag undrar vilka konstnären tänkte sig att de ska föreställa - Johannes och Maria, som följt med på avstånd och lamslagna av skräck tittar på hur deras mästare torteras? Några förbipasserande, som hastigt tittar in genom ett fönster hos Pilatus och tänker "usch, så obehaligt, stackaren..." och sedan går förbi? Eller några ur hopen som vrålat "korsfäst, korsfäst" för en stund sedan och nu belåtet ser att de tycks få sin vilja igenom. Eller för den delen Judas, som skräckslaget betraktar vad han ställt till med?

Oavsett vilket, så är min känsla att de två ansiktena som tittar på, är till för oss att spegla oss i. Vad tänker jag, när jag ser min Herre lida, på bild eller tanke såväl som i en medmänniskas gestalt här och nu? Kommer jag nära, vänder jag mig bort, eller ropar jag korsfäst? Ser jag att detta har med mig att göra - eller är ett lidande som bara gäller någon annan?

Provokativ insikt

I diverse olika butiker och sammanhang, har jag stött på en storts stora, blanka nyckelringar från ett företag som heter Kreativ Insikt. De har olika små affirmationer på sig, som alla andas positivt tänkande av typen "välj glädje". Inte riktigt min tekopp alltså. Snarare tvärtom. Jag blir tokprovocerad. Först trodde jag det berodde på att jag är överkänslig mot klyschor och en viss sorts sentimentalitet - en smakfråga helt enkelt. Sen satt jag och tittade på nyckelringarna på nätet och blev argare och argare och insåg att nej, det här handlar om något större. Det handlar om att jag tycker att merparten av de där positiva affirmationerna inte alls stämmer. Jag tycker till och med de är lögn. Här är några exempel:

"Idag är en bra dag", står det på en nyckelring. Den är väldigt fin. Men livet är fullt av dagar som inte är bra. Som aldrig kommer kunna sägas vara bra ur någon annan synvinkel än att det är bättre att vara vid liv än motsatsen. Det finns dagar av sorg, av sjukdomsbesked, av smärta, av övergrepp och förtvivlan. Dagar då man drabbas av saker man inte kan värja sig emot. Dagar som inte borde få finnas. Dagar då en sådan text inte bara är fel, utan ett hån, eftersom den bygger på slutsatsen att alla dagar är bra, och känns det inte så är det fel på dig som inte kommit till insikt.

"Det är ditt liv. Följ dina drömmar" är texten på en annan nyckelring. Och det är ju på ett sätt sant - mitt liv är mitt, och mitt liv är mitt ansvar. Vilket sannerligen inte är så enkelt som att följa sina drömmar - även om många drömmar sannerligen är bra och förtjänar att uppfyllas. För mitt liv är inte bara mitt, eftersom de allra flesta av oss står i relation till andra människor. Följer vi våra drömmar rakt av, så krossar vi inte sällan någon annans. Och alla drömmar är inte goda.

"Se, inse, det finns ingenting du inte kan göra", står det på en tredje. Vilket kvalificerat skitsnack. Det finns massor av saker som jag inte kan göra, både saker som är rent fysiskt omöjliga, och andra som jag inte klarar av på ett mer personligt plan. Ännu fler saker som jag inte ska göra, eftersom de inte är goda, inte är rätta, eller helt enkelt inte är mina uppgifter. Och är det någonting som jag mår bra av att inse, eller åtminstone påminna mig om, så är det att just jag vare sig kan, ska eller måste göra allting. Och rent teologiskt, så finns det en stor grej jag inte kan, och det är att frälsa mig själv. Inte ens genom att välja glädje och tänka positivt. Jag menar, jag kan tänka lika positivt som en armé av Kay Pollak-kloner och jag kommer dö i alla fall.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det här inte bara klyschigt, utan dessutom självupptaget och verklighetsfrånvänt. Det är de sekulariserade, privilegierades västerlänningarnas tröst i ett ytligt, individualistiskt samhälle där de existentiella frågorna inte tillåts handla om liv och död utan bara om balans och välbefinnande. Det är lagiskt, det är banalt och det är dömt att misslyckas.

Rätt ska vara rätt.

Länstidningen har skrivit om massakern i Bagdad flera gånger nu. Inklusive en ledare.

På lördag kl. 15 hålls en minnesgudstjänst i S:ta Ragnhilds Kyrka för dem som blev mördade.

Bara så ni vet...

...så skulle jag gärna arbeta i samma församling som de domkapitelsanmälda. Jag tror det skulle gå jättebra. Sammanhang och platser där drev av detta slag sätts igång och hålls vid liv däremot, är jag glad om jag slipper.

Mina vägar är inte era vägar, säger Herren...

...och varför skulle en Gud som räddade världen via en tonårsgraviditet, och en Frälsare som öpppnade blindas ögon med sand och saliv, banga för att använda sig av heminredning och presentpapper för att föra människor till sig?

Sofia uttrycker det fint i en kommentar till mitt förra inlägg, och jag citerar en liten bit:

"...det kan mycket väl finnas djup i det som inte är medvetet hos den som tillverkar och köper. Det står ju i Bibeln att man ska vara vänlig mot främlingar för att det har hänt att människor haft änglar på besök. Jag tänker att det kan vara så med de där inredningsdetaljerna, orden i sångerna, eller vad det nu kan vara. Eftersom jag hade firat advent och allt det andra så hade jag ju hela klangbotten klar för mig när det gick upp för mig vad Gud var. Och inte minst sångerna, folkliga koraler och andliga visor, som jag träffat på som folksångerska - för mig sade de någonting vackert om människan men de hjälpte säkert till att föra mig närmare det kristna. Så jag tror inte att det är så alldeles säkert att vi som är troende ska fnysa åt såna där tendenser(...)"

Klokt tänkt. Jag ska inte fnysa mera.

Hell dig Maria, du finns på presentpapper

Det finns en väldigt trevlig inrednings- och klädbutik på vägen mellan S:ta Ragnhildsgården och tågstationen. Det luktar alltid gott där, och expediterna är mycket mycket vänliga och mycket hjälpsamma. De säljer, förutom jättefina märkeskläder, doftljus, lite leksaker, lite smycken, stora vita bokstäver att sätta upp på väggen, nyckelringar med själfull text, vackra kort och lite annat i samma stil. Bland annat, upptäckte jag idag, små Mariastatyer av gips och vita, vaxade presentpåsar för vinflaskor, med följande text tryckt på ena sidan:

Ave Maria, gratia plena,

Dominus tecum, Virgo serena.
Ave cuius conceptio,
solemni plena gaudio,
celestia, terrestria,
nova replet letitia.

Mitt behov av en sådan påse kändes mycket litet just då, men nu önskar jag nästan jag hade köpt en, för att kunna visa här på bloggen. I alla fall, när jag satt på tåget, funderade jag över vad en sådan påse, i en sådan affär är ett tecken på. Är det en stilla påkristning, en försiktigt normalisering, via presentartiklar? Är det ett tecken på att kristna böner inte längre är töntigt, utan något man med stolthet kan svepa in sin gå-borts-vinflaska i? Eller är detta ett tecken på att sekulariseringen så djup, och omvärldsanalysen så grund, att en av världens mest kända och älskade böner utan vidare kan användas som en kul detalj, en vacker, latinsk text på en påse, som man inte vet vad den betyder och verkligen inte hur den används? Och den milda, stilfullt skavda, madonnan som ett inslag i det perfekta inredda Shabby Chic-hemmet, något som känns gammaldags och romantiskt men som inte har något som helst med vare sig Gud eller Jesus att göra?

Jag lutar tyvärr åt det senare. Tycker ni jag är svartsynt, håller ni med, eller har ni egna analyser av detta lilla kulturfenomen?


PS: Ingen skugga över butiken, den är verkligen hur mysig som helst och kan sannerligen inte ta ansvar för en eventuell inredningsrelaterad sekulariseringsprocess. Vill ni kika in? Här är deras blogg!

Nyhetsvärde?

Sedan 2003 har ca 7000 irakier kommit till Södertälje. Alla bor givetvis inte kvar, men gruppen är stor. Många av dem är kaldeiska kristna, som flytt undan religiös förföljelse och terror i Irak.

Igår togs en församling samlad till kvällsmässa i en kyrka i Karrada i Bagdad som gisslan av beväpnade män. Deras krav var frisläppande av dels fängslade al-Qaida medlemmar, dels muslimska kvinnor som påstås vara fängslade i ett koptiskt kloster och tvingade till konversion. Under fritagningen dödades 47 personer, varav ungefär 25 hörde till gisslan.

Om detta står ingenting i dagens upplaga av Länstidningen Södertälje, och jag hittar ingenting på deras nätupplaga heller. Trots att detta är något som berör en stor del av Södertäljes befolkning, som har familj, släkt och vänner i Bagdad eller till och med väntar på att avvisas just dit. En ytterst märklig nyhetsvärdering, måste jag säga. Antingen har man inte koll på hur ens spridningområde ser ut, eller så inbillar man sig att svenskirakier inte läser tidningen.

Svenska media skriver tämligen lite om det inträffade över huvud taget. Vilket jag inte tror hade varit fallet om det ägt rum i London, New York eller Bangkok, för den delen.

Uppdatering 18.35 Dagen skriver om händelserna. Enligt deras källor ställde sig angriparna bland barnen, för att göra det svårare för säkerhetsstyrkorna att komma åt dem, och den förste som de sköt var prästen som ledde mässan.

Jag har rätt svårt att se att det skulle saknas en generell hotbild mot kristna i Bagdad, när det uppenbarligen är förenat med livsfara att gå i kyrkan en vanlig söndag.