Gudrun Schyman är inte intresserad av Linda Skugges privatliv. Det märks. Hon är så ointresserad att hon utan vidare kan kalla Skugges skilsmässa för ett "positivt tecken i tiden" - bara för att få göra ett familjepolitiskt statement.
Linda Skugge ger ett godmodigt och bra svar på tal.
Liselotte Malmquist skriver klokt om det hela.
Och jag då? Jo, trots att jag tycker att Linda Skugges svar är utomordentligt bra, håller jag inte med henne när hon skriver att "Äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Äktenskapet får kvinnor att få en massa känslomässigt ansvar för män som är passiviserande". Visst, det finns ett tungt arv av kulturella och sociala mönster som är svåra att ta sig ur och göra om. Men varje kvinna och varje man har ansvar för att behandla varandra - och andra - som man själv vill bli behandlad. Det är ett val att ta känslomässigt ansvar - och det är ett val att låta sig passiviseras. Det är ett val att bevara sin självständighet, och ett val att respektera den andres.
Relationer blir inte automatiskt ojämlika och passiviserande när att man gifter sig eller flyttar ihop. Sånt händer när vi låter bli att ta ansvar för våra liv och när vi inte bejakar vår egen frihet och självbestämmande och inte respekterar den andres. Så behöver det inte vara. De flesta av oss kan bättre än så. Men det innebär hårt arbete, både i tanke och i praktisk handling. Det kräver att man tänker efter, att man kommunicerar, att man provar sig fram. Det är asjobbigt. Ingen klarar det fullt ut. Men det är bättre att erkänna det, än att skylla ifrån sig på strukturerna - en abstrakt massa av sånt vi inte gillar, som inte säger emot och som gör att vi kan se oss som offer istället för myndiga vuxna. För det är inte äktenskapet i sig som gör våra relationer så knäppa. Det är vi själva. Men jag tror att vi ofta har alla möjligheter att göra tillsammans-livet lite mindre knäppt och jobbigt. Det behöver inte handla om att antingen bita ihop, eller bryta sig ur. Det kan faktiskt handla om att hitta vägar till ett gott, jämställt och respektfullt liv. Bara vi inser att det är något vi faktiskt måste slita lite för. Tillsammans.
3 kommentarer:
Amen. Vilken otroligt bra reflektion kring äktenskapet. För som du säger, det är jobbigt och relationen är något vi hela tiden behöver arbeta med. Det gör sig inte självt så att säga.
Väldigt bra skrivet och klargörande. Det ligger ju i vår (o)natur att ständigt skylla ifrån oss, är det inte väldigt "inne" att lämpa över sitt eget ansvar på olika former av strukturer? Det gör ju saken så mycket lättare också. Det svider att erkänna sina egna fel och det kan vara svårt att skylla på en annan konkret person, mycket lättare att skylla på ett abstarkt system.
Ja, att lyfta fram äktenskapet och tvåsamheten som någonting i grunden fel, att vi inte skulle vara skapata för den gemenskap så många ges möjlighet att liva i och också ibland kan bevara är lite märkligt. Och att säga att skilsmässa är ett hälsotecken innebär att man inte dser alla de förlorare på banan som det faktiskt innebär. Jag ser ju på mina egna barn, deras smärta och sorg och oförmåga att förstå. Varför en person plötsligt kan sluta älska. Men det är inte heller där bara den enes fel att känslorna försvinner. I det goda äktenskapet får båda växa, får båda plats,MEN i det goda äktenskapet måste också ngonon få vara svagen stund utan att bli övergiven... Kärleken är ett arbete men inte en prestation, du skriver klokt och väl, jag upplevde att jag skrev mer i affektion och sorg... över det som är, som jag önskar skulle varit på ett annat sätt... Tack för en god reflektion. Vi måste våga stå upp förfamiljen utan att för den skulle bli kallade familjegundamentalister. Att våga göra det behöver inte innebära att vi exkluderar andra former och livsval för sin samlevnad.
Hälsa Liselotte
Skicka en kommentar