Leva i världen och så vidare

Det är kyrkoval i september och sekulära media har upptäckt detta ovanligt tidigt i år. Så även ledarskribenten i min lokala Länstidningen Södertälje, Johan Örjes heter han.

Örjes tes är att de sekulärpolitiska partierna är en garant för att Svenska Kyrkan fortsätter vara en "bred, folkligt förankrad kyrka". Han har rätt i att de får majoriteten av rösterna, vilket man måste beakta när man funderar över alternativa styresskick för Svenska Kyrkan. Och - fast det är min åsikt, inte Örjes - företrädarna för de politiska partierna besitter ofta en stor kompetens som gynnar ett effektivt och kunnigt arbete i kyrkoråd och nämnder. De har också ofta ett äkta engagemang och en varm kristen tro som på intet sätt ska förringas.

Men Örjes slutkläm gör mig illa berörd: "Risken om de politiska partierna helt lämnade arbetet i Svenska kyrkan är att kyrkan bara skulle bli en angelägenhet för de mest intensiva och uppfyllda medlemmarna. Kyrkan skulle riskera att gå från att vara en bred, folkligt förankrad kyrka och utvecklas till en smal kyrka, som riskerar att tappa kontakten med samtiden ."

För det första: Det är inte samma sak att de politiska partierna lämnar kyrkan, som att de som nu företräder dem skulle göra det. Poängen med en kyrkopolitik utan formella band till de sekulärpolitiska partierna är inte att man byter ut människor, utan att man byter organisationsform. Kyrkan är fri från staten - alltså ska den vara fri från partipolitisk agenda som sätts i ett annat sammanhang, för helt andra frågor. Det betyder inte att de människor som idag är engagerade för sitt parti i kyrkopolitiken skulle försvinna - en ny organisation, där man utgår från vad man vill för Svenska Kyrkan, utan sneglingar och lojaliteter åt annat håll, skulle ha plats även för dem som tillhör och arbetar för ett sekulärt parti. En sådan organisation skulle ge friheten att tänka och handla fristående från det sekulära partiprogrammet, och tillsammans med dem som vill samma sak som en själv för Svenska Kyrkan, arbeta fram en kyrkopolitisk agenda. Dessutom ger den större utrymme för personval - man röstar på den människa man har förtroende för utifrån vad han eller hon säger och gör och vill, istället för vilken partifärg hon/han har.

För det andra, och nu kommer min främsta kritik: Människor som engagerar sig för Svenska Kyrkan utanför de sekulärpolitiska partierna, i t.ex. POSK, ÖKA och Frimodig Kyrka, är vanliga människor som lever i världen - det är tämligen svårt att isolera sig från omvärlden i det sekulariserade Sverige. Det finns nämligen en verklighet och ett vardagsliv även utanför de politiska partierna - arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar mm. Kanske går partipolitiskt obundna, om man räknar ut ett genomsnitt, i gudstjänst något oftare än sina kollegor i de politiska partierna, men detta borde väl räknas som en specialkompetens snarare än ett problem? Att utmåla dem som tar ansvar för Svenska Kyrkan utifrån sitt engagemang för kyrkan utan partipolitisk koppling som världsfrånvända och potentiellt fanatiska är inte bara oförskämt, det är okunnigt. Och att framställa det som ett problem för en kristen kyrka att de som tar ansvar för hennes liv och verksamhet har en intensiv och uppfyllande kristen tro är både märkligt och fördomsfullt.

Örjes underskattar alltså både de partipolitiska kyrkopolitikerna, och de partipolitiskt obundna grovt. Dels tycks han anta att de som är engagerade för S, M, och C skulle släppa sitt kyrkliga engagemang om organisationen blev en annan - som om de inte brydde sig om kyrkan som sådan, utan bara om att se till att hon inte går och blir för kyrklig. Dels tycks han tro att de som valt en annan organisation för sitt kyrkliga engagemang per defintition är fanatiker som vill isolera kyrkan från omvärlden, eller i alla fall är så förblindade av sin fromhet att de inte vet bättre än att göra så. Man behöver inte skrapa särskilt länge på ytan, för att se att den del av verkligheten som utgörs av Svenska Kyrkan, innehåller mycket mer mångfald och nyanser än så.