Petrusbetraktelse

Denna korta utläggning kring Matteus 16:21-23 skrev jag till veckomässan igår. Sedan glömde jag den i sakristian och fick så att säga skjuta från höften. Det gick bra, (Gud skyddar som sagt även den slarviga) men här kommer det som jag hade tänkt säga från början:


Håll dig på din plats, Satan!

Smack, så får Petrus sitt livs åthutning. Inför alla de andra – fastän han bara ville väl, bara ville skydda den Jesus som han följde, trodde och älskade, från det onda. Fastän han alldeles nyss hade hört Jesus säga:

Du är Petrus, klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka och dödsrikets portar ska aldrig får makt över den.

Man kan mycket väl tänka sig att Petrus blev förödmjukad, skrämd och förvirrad. Vad hände egentligen nu, vad gjorde jag för fel, när det nyss var så bra?

Vad som händer är, att Petrus, som strax innan har bekänt att han tror och ser att Jesus är Guds son, och som fått ett hedersuppdrag, ett ledaruppdrag, av Jesus, helt enkelt har skenar iväg lite för fort. Han sätter sig över Jesu ord om vad som ska komma härnäst, därför att han inte gillar dem. Petrus vill inte att Jesus ska lida och dö, nej, klippan Petrus som kyrkan ska byggas på, han har minsann andra planer…

Det misstag som Petrus gör, är alla lärjungars misstag och har så varit i alla tider. Vi vill så gärna förstå Jesus bättre än han själv gör, vi vill att han ska vara sån som vi vill ha honom helt enkelt. Så vi tillrättavisar honom, eller tillrättalägger honom inför andra, bortser från det ena och förstorar det andra. Vi sätter vårt lärjungaskap, våra idéer och planer högre än vad vi sätter Jesus – och när vi gör det, då är inte heller våra tankar från Gud, utan från rakt motsatt håll.

Att vi människor har en tendens att göra så här, är en del av det som kallas för arvssynd – en benägenhet att göra det som är fel som vi har med oss från start och inte kan göra oss av med på egen hand. Men det betyder på intet sätt att det är kört – tvärtom.

Petrus, som fick en åthutning som skulle kunna få vem som helst att göra slut med Jesus för all framtid, han står kvar. Och Jesus kör inte bort honom, och Petrus väljer inte att sticka. Deras relation fortsätter, en relation där Jesus är den han är och Petrus är den han är, och där förhållandet dem emellan är tydliggjort. En relation som bär genom lidande, svek, död, glädje, förföljelser och triumfer och som inte har något slut.

En sådan relation är vad Jesus inbjuder var och en av oss till. Jesus vill ge oss det vi behöver, läka det som är sårigt och förlåta det som är ont och fel. Han älskar oss sådana vi är, helt enkelt. Utmaningen till oss, är att våga be om hjälp att kunna göra detsamma tillbaka – att acceptera, älska och tro på Jesus sådan han är, istället för sådan som vi önskar att han vore.