På söndag handlar evangeliebokens texter om offer. Bokstavligen och bildligen.
Ingen vill vara ett offer. Först och främst därför att vi inte vill råka ut för svåra, otäcka eller jobbiga saker. Men också därför att det av någon anledning uppskattas som skamligt att vara ett offer. Även när vi drabbas av saker som vi verkligen inte kunde rå för, finns det en del av oss som ändå skäms för att det hände just oss. Därför uppmanar vi oss själva och varandra att "undvika offermentalitet" och "låta bli att gå in i en offerroll" och "vägra vara offer". Uppmaningar som visserligen syftar till ökad självtillit, självrespekt och självkänsla, men som samtidigt speglar ett svaghetsförakt som inte är så där vidare schysst.
Jesus gick sannerligen in i en offerroll. Han blev allt det som vi inte vill vara, tog på sig det som vi förgäves ägnar våra liv till att fly ifrån. Skammen, skulden, ynkedomen, nakenheten, förödmjukelsen, allt det där bar han med korset. Han som verkligen inte rådde för det, som verkligen inte hade gjort något.
Kristi offer är ingenting att skämmas för eller försöka omvandla till något annat. Det räddade, i all sin yttre eländighet och förnedring, världen till upprättelse och seger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar