Förskottspredikan

Predikan till högmässan i Sankta Ragnhilds Kyrka
Femte söndagen i fastan


Offer. Offra sig.
Idag är det ord som oftast används lätt nedsättande, som något man till varje pris ska undvika att bli. Starka människor vägrar bli offer. Bland det minst taktiska och attraktiva man kan just nu, är att ”gå in i en offerroll”, eller, ännu värre ”spela offer”. Bakom uppmaningarna om att inte bli ett offer, ligger ofta både svaghetsrädsla och svaghetsförakt. Även när vi utan någon som helst egen förskyllan blivit utsatta för något – övergrepp, brott, elakhet – så ligger det nära till hans för oss människor att skämmas för det. Och ännu värre – låta andras skämmas för det som drabbat dem.

Inte är vi så där vansinnigt förtjust i att offra oss heller – att ställa upp fast vi inte vill är ofta jättesvårt. För att inte tala om hur svårt det kan vara att avstå från det som vi tycker om att göra, äga eller säga. Varför, frågar vi oss, om än ofta omedvetet, ska just jag offra mig? Varför ska jag avstå, varför ska jag träda tillbaka eller för den delen träda fram för någon annan, för något annat än mig själv?

Men idag, när temat för vår gudstjänst är försonaren, och offertemat genomsyrar alla våra bibelläsningar, då ser vi snart att det finns en, som inte viker undan för offret. Det offer som det handlar om idag, är inte bara större än alla de offer vi ser snett på, skäms för eller till varje pris vill undvika – det är också något som ingen av oss kan överleva utan. Inte i längden, inte på riktigt. Kristi offer försonar vår egen oförmåga att hantera livets offersituationer.

Vi har fått gå tillbaka till Tredje Mosebok och läsa förhållningsorderna från Gud till Mose– folket överlät sina fel, sina synder, sin bortvändhet från Gud på en bock, som sedan slaktades. Synden fick död och blod som konsekvens. På detta, och på hela den gudstjänst som firades i templet på gamla testamentets tid, anspelar texten från Hebreerbrevet. Men där är det påtagligt att något nytt har kommit, att premisserna är annorlunda. För Jesus är inte en överstepräst lik dem i Jerusalems tempel, som bar fram offer för sina egen och andras synder varje dag, och som sedan ersattes med någon annan – Jesus blir själv slaktad för någon annans synder en gång för alla – samtidigt som han är den överstepräst som aldrig byts ut. Jesu försoningsoffer är annorlunda på flera sätt – han offrar i någon annans ställe, han behöver bara offra en gång och – och detta är det viktigaste - han offrar sig själv

Det är detta Kajafas talar om, fast han inte själv förstår det. Det är bättre att en enda människa dör för folket, än att hela folket går under. Han säger som sagt inte för att han fått Guds frälsningsplan uppenbarad för sig och börjat tro på den. Nej, han säger det för att det är en smidig lösning på problemet Jesus från Nasaret – lite svinn får man räkna med, liksom, när man vill säkra sin egen position. Även om det råkar vara påsk, och även om det är en annan människa som är svinnet. Viktigare än så är inte ett människoliv för Kajafas – och det är en inställning han inte är ensam om, vare sig förr eller senare.

Men trots Kajafas onda uppsåt och förstockade hjärta, så talar han faktiskt profetiskt. Det är ju precis så det är. Jesus dör för folket – inte bara för folket där och då, utan för alla folk, överallt. Han gör det för att rädda oss ur klorna på den ondska som kommit in i världen och in i oss redan vid syndafallet. Han gör det för att få oss ur vägen för syndens konsekvens, som oundvikligen är lidande, förnedring och död – för att vi inte genom vårt ständiga inbjudande av det är ont och fel, ska driva oss själva bort från kärleken, sanningen och livet. Jesus dör för att annars skulle vi vara döda för alltid.

Detta försoningsoffer sker blodigt, påtagligt och offentligt – precis som offret i templet – för att vi ska kunna se och förstå att detta är på allvar. Inför ögonen på hela Jerusalem blir Jesus slagen, förnedrad, hånad och dödad – men Jesu offer är ingenting att skämmas för. Inte för honom, inte för oss. Det är ingenting vi kan bortse ifrån, eller avfärda som otidsenligt eller anstötligt. Kristi offer är det som gör skillnaden – för hela världen, men också för dig och mig och våra enskilda hjärtan. Det är beviset på vad vår bortvändhet från Gud faktiskt kostar – men också beviset på att Guds kärlek till oss inte känner några som helst gränser. Jesus tyckte inte det var skamligt att vara ett offer. Han klamrade sig inte fast vid sin position och sitt anseende. Han bar inte bara det fysiska lidandet och den fysiska döden åt oss utan också skammen, skulden och förnedringen – det som vi till varje pris vill undvika och liksom hålla oss för goda för. På korset blev Jesus allt det som ingen vill vara, och gjorde det som ingen vill göra – för vår skull.

Det hände för länge sedan – men det gäller än idag. Hur svår det än kan vara att förstå det med sitt förstånd, så är det en fysisk, faktiskt verklighet, att Jesus dog för dig och mig, för att försona våra synder och befria oss från ondskans makt. Synliga och verksamma tecken får vi ta emot i dopet, i nattvarden och i Guds ord i Bibeln. Osynlig verkar den helige Ande för att ge oss en levande tro på att det är så. Under den passionstid som nu ligger framför oss får vi fördjupa oss i detta lidandets och kärlekens mysterium, steg för steg närma oss det ofattbara att detta var för mig, för mitt liv och för min salighets skull – för att jag inte ska behöva vara ett offer för mig själv. Vi utmanas att söka oss närmare korset och offret, i all sin blodighet och förnedring, för att på det viset göra rum i hjärtat för den glädje, tacksamhet och kallelse till tjänst, som räcks oss i och med påskdagens morgon.