...men det var sannerligen på tiden att svensk media på riktigt uppmärksammar fallet Dawit Isaak.
Pappa skriver om både själva fallet och medias senfärdighet på Newsmill.
tisdag, mars 31, 2009
Olika sorters kändisskap
Fru Kaos funderar på om hon är kändis nu. Det tycker jag allt hon är, även utan Bindefelt-tillställningar.
Själv vill jag inte bli kändis, inte ens för några Sveriges Radio-minuter. Idag fick jag frågan från kyrkokansliets pressavdelning om jag vill prata om äktenskapet i P1 Morgon imorgon. Det vill jag inte. Jag känner mig själv - jag kommer bli stressad, upprörd och göra dåligt ifrån mig. Den här frågan är alldeles för viktig och för känslig för att jag ska sitta där och sjabbla bort tillfället, liksom. Dessutom - jag har massor att göra imorgon som måste vara klart före lunch, jag hinner inte åka fram och tillbaka till Stockholm före nio när jag dessutom inte alls vet hur makens schema ser ut.
Hur som helst - vilken kollega det är blir som gör det istället - lycka till!
Själv vill jag inte bli kändis, inte ens för några Sveriges Radio-minuter. Idag fick jag frågan från kyrkokansliets pressavdelning om jag vill prata om äktenskapet i P1 Morgon imorgon. Det vill jag inte. Jag känner mig själv - jag kommer bli stressad, upprörd och göra dåligt ifrån mig. Den här frågan är alldeles för viktig och för känslig för att jag ska sitta där och sjabbla bort tillfället, liksom. Dessutom - jag har massor att göra imorgon som måste vara klart före lunch, jag hinner inte åka fram och tillbaka till Stockholm före nio när jag dessutom inte alls vet hur makens schema ser ut.
Hur som helst - vilken kollega det är blir som gör det istället - lycka till!
måndag, mars 30, 2009
En otrevlig misstanke
Författaren är 89 år. Huvudpersonen blir lyckligt gift på slutet. Oroväckande kombination, måste jag säga.
Jag tror med andra ord att jag just läst ut min sista Dalgliesh. Det känns väl sådär. Men boken var bra. Inte lika enastående som de tre närmast föregående, men riktigt bra i alla fall.
lördag, mars 28, 2009
Tips!
Måste bara tipsa om en så bra blogg - Livet med pojken i glaskulan (och hans syskon)
Elisabet bor i Jönköping och har tre barn, varav den äldste sonen har autism, en man och en fantastisk förmåga att formulera sig. Helt klart den bästa mammabloggen just nu. Ett extra plus för språkbehandlingen - den här tjejen borde skriva böcker eller i alla fall krönikor!
Elisabet bor i Jönköping och har tre barn, varav den äldste sonen har autism, en man och en fantastisk förmåga att formulera sig. Helt klart den bästa mammabloggen just nu. Ett extra plus för språkbehandlingen - den här tjejen borde skriva böcker eller i alla fall krönikor!
fredag, mars 27, 2009
Om kön och rubriksättning
När två präster misstänks för att ha utnyttjat tonåringar sexuellt - då står det ingenting om deras könstillhörighet utöver pronomina i texten, som förutsätter att de är män.
När en präst misstänks ha lurat försäkringskassan, då är hennes kvinnlighet så viktig att den måste stå i rubriken.
Kan nån vara snäll och förklara varför?
Förskottspredikan
Predikan till högmässan i Sankta Ragnhilds Kyrka
Femte söndagen i fastan
Offer. Offra sig.
Idag är det ord som oftast används lätt nedsättande, som något man till varje pris ska undvika att bli. Starka människor vägrar bli offer. Bland det minst taktiska och attraktiva man kan just nu, är att ”gå in i en offerroll”, eller, ännu värre ”spela offer”. Bakom uppmaningarna om att inte bli ett offer, ligger ofta både svaghetsrädsla och svaghetsförakt. Även när vi utan någon som helst egen förskyllan blivit utsatta för något – övergrepp, brott, elakhet – så ligger det nära till hans för oss människor att skämmas för det. Och ännu värre – låta andras skämmas för det som drabbat dem.
Inte är vi så där vansinnigt förtjust i att offra oss heller – att ställa upp fast vi inte vill är ofta jättesvårt. För att inte tala om hur svårt det kan vara att avstå från det som vi tycker om att göra, äga eller säga. Varför, frågar vi oss, om än ofta omedvetet, ska just jag offra mig? Varför ska jag avstå, varför ska jag träda tillbaka eller för den delen träda fram för någon annan, för något annat än mig själv?
Men idag, när temat för vår gudstjänst är försonaren, och offertemat genomsyrar alla våra bibelläsningar, då ser vi snart att det finns en, som inte viker undan för offret. Det offer som det handlar om idag, är inte bara större än alla de offer vi ser snett på, skäms för eller till varje pris vill undvika – det är också något som ingen av oss kan överleva utan. Inte i längden, inte på riktigt. Kristi offer försonar vår egen oförmåga att hantera livets offersituationer.
Vi har fått gå tillbaka till Tredje Mosebok och läsa förhållningsorderna från Gud till Mose– folket överlät sina fel, sina synder, sin bortvändhet från Gud på en bock, som sedan slaktades. Synden fick död och blod som konsekvens. På detta, och på hela den gudstjänst som firades i templet på gamla testamentets tid, anspelar texten från Hebreerbrevet. Men där är det påtagligt att något nytt har kommit, att premisserna är annorlunda. För Jesus är inte en överstepräst lik dem i Jerusalems tempel, som bar fram offer för sina egen och andras synder varje dag, och som sedan ersattes med någon annan – Jesus blir själv slaktad för någon annans synder en gång för alla – samtidigt som han är den överstepräst som aldrig byts ut. Jesu försoningsoffer är annorlunda på flera sätt – han offrar i någon annans ställe, han behöver bara offra en gång och – och detta är det viktigaste - han offrar sig själv
Det är detta Kajafas talar om, fast han inte själv förstår det. Det är bättre att en enda människa dör för folket, än att hela folket går under. Han säger som sagt inte för att han fått Guds frälsningsplan uppenbarad för sig och börjat tro på den. Nej, han säger det för att det är en smidig lösning på problemet Jesus från Nasaret – lite svinn får man räkna med, liksom, när man vill säkra sin egen position. Även om det råkar vara påsk, och även om det är en annan människa som är svinnet. Viktigare än så är inte ett människoliv för Kajafas – och det är en inställning han inte är ensam om, vare sig förr eller senare.
Men trots Kajafas onda uppsåt och förstockade hjärta, så talar han faktiskt profetiskt. Det är ju precis så det är. Jesus dör för folket – inte bara för folket där och då, utan för alla folk, överallt. Han gör det för att rädda oss ur klorna på den ondska som kommit in i världen och in i oss redan vid syndafallet. Han gör det för att få oss ur vägen för syndens konsekvens, som oundvikligen är lidande, förnedring och död – för att vi inte genom vårt ständiga inbjudande av det är ont och fel, ska driva oss själva bort från kärleken, sanningen och livet. Jesus dör för att annars skulle vi vara döda för alltid.
Detta försoningsoffer sker blodigt, påtagligt och offentligt – precis som offret i templet – för att vi ska kunna se och förstå att detta är på allvar. Inför ögonen på hela Jerusalem blir Jesus slagen, förnedrad, hånad och dödad – men Jesu offer är ingenting att skämmas för. Inte för honom, inte för oss. Det är ingenting vi kan bortse ifrån, eller avfärda som otidsenligt eller anstötligt. Kristi offer är det som gör skillnaden – för hela världen, men också för dig och mig och våra enskilda hjärtan. Det är beviset på vad vår bortvändhet från Gud faktiskt kostar – men också beviset på att Guds kärlek till oss inte känner några som helst gränser. Jesus tyckte inte det var skamligt att vara ett offer. Han klamrade sig inte fast vid sin position och sitt anseende. Han bar inte bara det fysiska lidandet och den fysiska döden åt oss utan också skammen, skulden och förnedringen – det som vi till varje pris vill undvika och liksom hålla oss för goda för. På korset blev Jesus allt det som ingen vill vara, och gjorde det som ingen vill göra – för vår skull.
Det hände för länge sedan – men det gäller än idag. Hur svår det än kan vara att förstå det med sitt förstånd, så är det en fysisk, faktiskt verklighet, att Jesus dog för dig och mig, för att försona våra synder och befria oss från ondskans makt. Synliga och verksamma tecken får vi ta emot i dopet, i nattvarden och i Guds ord i Bibeln. Osynlig verkar den helige Ande för att ge oss en levande tro på att det är så. Under den passionstid som nu ligger framför oss får vi fördjupa oss i detta lidandets och kärlekens mysterium, steg för steg närma oss det ofattbara att detta var för mig, för mitt liv och för min salighets skull – för att jag inte ska behöva vara ett offer för mig själv. Vi utmanas att söka oss närmare korset och offret, i all sin blodighet och förnedring, för att på det viset göra rum i hjärtat för den glädje, tacksamhet och kallelse till tjänst, som räcks oss i och med påskdagens morgon.
Femte söndagen i fastan
Offer. Offra sig.
Idag är det ord som oftast används lätt nedsättande, som något man till varje pris ska undvika att bli. Starka människor vägrar bli offer. Bland det minst taktiska och attraktiva man kan just nu, är att ”gå in i en offerroll”, eller, ännu värre ”spela offer”. Bakom uppmaningarna om att inte bli ett offer, ligger ofta både svaghetsrädsla och svaghetsförakt. Även när vi utan någon som helst egen förskyllan blivit utsatta för något – övergrepp, brott, elakhet – så ligger det nära till hans för oss människor att skämmas för det. Och ännu värre – låta andras skämmas för det som drabbat dem.
Inte är vi så där vansinnigt förtjust i att offra oss heller – att ställa upp fast vi inte vill är ofta jättesvårt. För att inte tala om hur svårt det kan vara att avstå från det som vi tycker om att göra, äga eller säga. Varför, frågar vi oss, om än ofta omedvetet, ska just jag offra mig? Varför ska jag avstå, varför ska jag träda tillbaka eller för den delen träda fram för någon annan, för något annat än mig själv?
Men idag, när temat för vår gudstjänst är försonaren, och offertemat genomsyrar alla våra bibelläsningar, då ser vi snart att det finns en, som inte viker undan för offret. Det offer som det handlar om idag, är inte bara större än alla de offer vi ser snett på, skäms för eller till varje pris vill undvika – det är också något som ingen av oss kan överleva utan. Inte i längden, inte på riktigt. Kristi offer försonar vår egen oförmåga att hantera livets offersituationer.
Vi har fått gå tillbaka till Tredje Mosebok och läsa förhållningsorderna från Gud till Mose– folket överlät sina fel, sina synder, sin bortvändhet från Gud på en bock, som sedan slaktades. Synden fick död och blod som konsekvens. På detta, och på hela den gudstjänst som firades i templet på gamla testamentets tid, anspelar texten från Hebreerbrevet. Men där är det påtagligt att något nytt har kommit, att premisserna är annorlunda. För Jesus är inte en överstepräst lik dem i Jerusalems tempel, som bar fram offer för sina egen och andras synder varje dag, och som sedan ersattes med någon annan – Jesus blir själv slaktad för någon annans synder en gång för alla – samtidigt som han är den överstepräst som aldrig byts ut. Jesu försoningsoffer är annorlunda på flera sätt – han offrar i någon annans ställe, han behöver bara offra en gång och – och detta är det viktigaste - han offrar sig själv
Det är detta Kajafas talar om, fast han inte själv förstår det. Det är bättre att en enda människa dör för folket, än att hela folket går under. Han säger som sagt inte för att han fått Guds frälsningsplan uppenbarad för sig och börjat tro på den. Nej, han säger det för att det är en smidig lösning på problemet Jesus från Nasaret – lite svinn får man räkna med, liksom, när man vill säkra sin egen position. Även om det råkar vara påsk, och även om det är en annan människa som är svinnet. Viktigare än så är inte ett människoliv för Kajafas – och det är en inställning han inte är ensam om, vare sig förr eller senare.
Men trots Kajafas onda uppsåt och förstockade hjärta, så talar han faktiskt profetiskt. Det är ju precis så det är. Jesus dör för folket – inte bara för folket där och då, utan för alla folk, överallt. Han gör det för att rädda oss ur klorna på den ondska som kommit in i världen och in i oss redan vid syndafallet. Han gör det för att få oss ur vägen för syndens konsekvens, som oundvikligen är lidande, förnedring och död – för att vi inte genom vårt ständiga inbjudande av det är ont och fel, ska driva oss själva bort från kärleken, sanningen och livet. Jesus dör för att annars skulle vi vara döda för alltid.
Detta försoningsoffer sker blodigt, påtagligt och offentligt – precis som offret i templet – för att vi ska kunna se och förstå att detta är på allvar. Inför ögonen på hela Jerusalem blir Jesus slagen, förnedrad, hånad och dödad – men Jesu offer är ingenting att skämmas för. Inte för honom, inte för oss. Det är ingenting vi kan bortse ifrån, eller avfärda som otidsenligt eller anstötligt. Kristi offer är det som gör skillnaden – för hela världen, men också för dig och mig och våra enskilda hjärtan. Det är beviset på vad vår bortvändhet från Gud faktiskt kostar – men också beviset på att Guds kärlek till oss inte känner några som helst gränser. Jesus tyckte inte det var skamligt att vara ett offer. Han klamrade sig inte fast vid sin position och sitt anseende. Han bar inte bara det fysiska lidandet och den fysiska döden åt oss utan också skammen, skulden och förnedringen – det som vi till varje pris vill undvika och liksom hålla oss för goda för. På korset blev Jesus allt det som ingen vill vara, och gjorde det som ingen vill göra – för vår skull.
Det hände för länge sedan – men det gäller än idag. Hur svår det än kan vara att förstå det med sitt förstånd, så är det en fysisk, faktiskt verklighet, att Jesus dog för dig och mig, för att försona våra synder och befria oss från ondskans makt. Synliga och verksamma tecken får vi ta emot i dopet, i nattvarden och i Guds ord i Bibeln. Osynlig verkar den helige Ande för att ge oss en levande tro på att det är så. Under den passionstid som nu ligger framför oss får vi fördjupa oss i detta lidandets och kärlekens mysterium, steg för steg närma oss det ofattbara att detta var för mig, för mitt liv och för min salighets skull – för att jag inte ska behöva vara ett offer för mig själv. Vi utmanas att söka oss närmare korset och offret, i all sin blodighet och förnedring, för att på det viset göra rum i hjärtat för den glädje, tacksamhet och kallelse till tjänst, som räcks oss i och med påskdagens morgon.
torsdag, mars 26, 2009
Ibland lackar man ur...
Ärligt. Jag försöker faktiskt att tyda och tolka allt till det bästa när det kommer till mina medmänniskor. Jag försöker se den större bilden, hela historien, djupare förklaringar, inte döma någon ohörd. Inte för att jag alltid lyckas - arvssynden är min permanente inneboende - men jag försöker i alla fall. Eller försöker försöka.
Men som sagt, ibland misslyckas jag kapitalt. Som när jag läser sådant här. Om anmälningarna visar sig stämma är detta ett missbruk av prästämbetet som går bortom det mesta. En konfirmand är ett barn, och det är på många sätt en 16-åring också. En vuxen kan inte ha en jämställd relation med ett barn. Det är inte kärlek, det är övergrepp och utnyttjande. Är man gift ska man inte ha sexuella relationer med någon annan än sin maka - det är äktenskapsbrott. För de allra flesta är detta fullständigt självklart - men uppenbarligen är det för svårt för vissa kollegor att förstå. Klarar man inte sådan enkel slutledning, då har man inte i kyrkans ungdomsarbete att göra. Inte i prästämbetet heller.
Men som sagt, ibland misslyckas jag kapitalt. Som när jag läser sådant här. Om anmälningarna visar sig stämma är detta ett missbruk av prästämbetet som går bortom det mesta. En konfirmand är ett barn, och det är på många sätt en 16-åring också. En vuxen kan inte ha en jämställd relation med ett barn. Det är inte kärlek, det är övergrepp och utnyttjande. Är man gift ska man inte ha sexuella relationer med någon annan än sin maka - det är äktenskapsbrott. För de allra flesta är detta fullständigt självklart - men uppenbarligen är det för svårt för vissa kollegor att förstå. Klarar man inte sådan enkel slutledning, då har man inte i kyrkans ungdomsarbete att göra. Inte i prästämbetet heller.
Om att vara det som ingen annan vill
På söndag handlar evangeliebokens texter om offer. Bokstavligen och bildligen.
Ingen vill vara ett offer. Först och främst därför att vi inte vill råka ut för svåra, otäcka eller jobbiga saker. Men också därför att det av någon anledning uppskattas som skamligt att vara ett offer. Även när vi drabbas av saker som vi verkligen inte kunde rå för, finns det en del av oss som ändå skäms för att det hände just oss. Därför uppmanar vi oss själva och varandra att "undvika offermentalitet" och "låta bli att gå in i en offerroll" och "vägra vara offer". Uppmaningar som visserligen syftar till ökad självtillit, självrespekt och självkänsla, men som samtidigt speglar ett svaghetsförakt som inte är så där vidare schysst.
Jesus gick sannerligen in i en offerroll. Han blev allt det som vi inte vill vara, tog på sig det som vi förgäves ägnar våra liv till att fly ifrån. Skammen, skulden, ynkedomen, nakenheten, förödmjukelsen, allt det där bar han med korset. Han som verkligen inte rådde för det, som verkligen inte hade gjort något.
Kristi offer är ingenting att skämmas för eller försöka omvandla till något annat. Det räddade, i all sin yttre eländighet och förnedring, världen till upprättelse och seger.
Ingen vill vara ett offer. Först och främst därför att vi inte vill råka ut för svåra, otäcka eller jobbiga saker. Men också därför att det av någon anledning uppskattas som skamligt att vara ett offer. Även när vi drabbas av saker som vi verkligen inte kunde rå för, finns det en del av oss som ändå skäms för att det hände just oss. Därför uppmanar vi oss själva och varandra att "undvika offermentalitet" och "låta bli att gå in i en offerroll" och "vägra vara offer". Uppmaningar som visserligen syftar till ökad självtillit, självrespekt och självkänsla, men som samtidigt speglar ett svaghetsförakt som inte är så där vidare schysst.
Jesus gick sannerligen in i en offerroll. Han blev allt det som vi inte vill vara, tog på sig det som vi förgäves ägnar våra liv till att fly ifrån. Skammen, skulden, ynkedomen, nakenheten, förödmjukelsen, allt det där bar han med korset. Han som verkligen inte rådde för det, som verkligen inte hade gjort något.
Kristi offer är ingenting att skämmas för eller försöka omvandla till något annat. Det räddade, i all sin yttre eländighet och förnedring, världen till upprättelse och seger.
onsdag, mars 25, 2009
Apostolisk hiphop (igen)
Jag har sagt det förut, jag säger det igen: Ni måste lyssna på Misericordia av David. Jag fick skivan i 30-årspresent och använder den nu flitigt både i arbetet och privat. Idag har Eftermiddagskul dansat till både Var hälsad, Maria och Förbarma dig och när vi åkte till och från Hjelmseryd gick skivan varm i bilstereon. Detta är i sanning mission-on-another-level!
Två enastående kvinnor...
...delar på den här dagen. Den första är jungfru Maria, den andra är min svärmor. De spelar ju inte riktigt i samma division, men båda är stjärnor i just sin!
tisdag, mars 24, 2009
Kursen då alltså
Trots en väldigt liten bil och väldigt mycket snöande, tog jag och kollegan oss både till och från Hjelmseryd utan problem. Med rätt inställning och mycket lösgodis klarar man det mesta och väl framme kunde vi konstatera att det var värt det.
Liturgi och ecklesiologi och förhållandet dem emellan var ett återkommande tema under dagen, i olika sammanhang och former. Självklart har jag tänkt på det förut, men det var mycket nyttigt att få det aktualiserat och diskuterat, och det tror jag många sammanhang - gudstjänstgrupper, kyrkoråd, prästkonvent, körer mm skulle må ytterst väl av att göra. Vad säger gudstjänsten om kyrkan? Och vad säger kyrkan om gudstjänsten? Vad är omistligt? För vems skull finns gudstjänsten?
Samtalet rörde sig också om identitet och avgränsningar, om hur man definierar in sig själv och ut andra genom att använda adjektiv som inte alltid är så där glasklara vad de egentligen betyder - som t.ex. inklusiv, allmänkyrklig, katoliscerande, protestantisk mm. Min gamla käpphäst sprang också några varv (utan att jag släppte ut den), alltså frågan om varför kyrkans höga tak så ofta är ett snedtak?
Både representanter för det nyutgivna Missale (Artos förlag) och för Svenska Kyrkans handboksrevision var på plats, vilket gav bredd till samtalet och tillfälle att ställa frågor, ge synpunkter och dela erfarenheter.
Det var med andra ord en intressant och givande dag med goda samtal och gott lyssnande. Och ja, jag var den enda prästvigda kvinnan på plats och visst kändes det lite konstigt. I ungefär tio minuter. Sedan tänkte jag inte på det, och det tror jag ingen annan gjorde heller.
Liturgi och ecklesiologi och förhållandet dem emellan var ett återkommande tema under dagen, i olika sammanhang och former. Självklart har jag tänkt på det förut, men det var mycket nyttigt att få det aktualiserat och diskuterat, och det tror jag många sammanhang - gudstjänstgrupper, kyrkoråd, prästkonvent, körer mm skulle må ytterst väl av att göra. Vad säger gudstjänsten om kyrkan? Och vad säger kyrkan om gudstjänsten? Vad är omistligt? För vems skull finns gudstjänsten?
Samtalet rörde sig också om identitet och avgränsningar, om hur man definierar in sig själv och ut andra genom att använda adjektiv som inte alltid är så där glasklara vad de egentligen betyder - som t.ex. inklusiv, allmänkyrklig, katoliscerande, protestantisk mm. Min gamla käpphäst sprang också några varv (utan att jag släppte ut den), alltså frågan om varför kyrkans höga tak så ofta är ett snedtak?
Både representanter för det nyutgivna Missale (Artos förlag) och för Svenska Kyrkans handboksrevision var på plats, vilket gav bredd till samtalet och tillfälle att ställa frågor, ge synpunkter och dela erfarenheter.
Det var med andra ord en intressant och givande dag med goda samtal och gott lyssnande. Och ja, jag var den enda prästvigda kvinnan på plats och visst kändes det lite konstigt. I ungefär tio minuter. Sedan tänkte jag inte på det, och det tror jag ingen annan gjorde heller.
söndag, mars 22, 2009
Kurs!
Jag ska snart åka söderut, via mor och far, till en teologisk studiedag som äger rum på Gamla Hjelmseryd imorgon. Jag tror det blir riktigt bra. Återkommer med rapport på tisdag eller så.
Bonus
Vi har haft gäster. Fem stycken. Det var roligt. Nu har de åkt hem. Det är lite sorgligt. Men det är skönt att se sig omkring och se resultatet av sin "före-gästerna-städning".
torsdag, mars 19, 2009
Hoppa-hopprep-väder
Solsken och doften av våt asfalt och grus som långsamt torkar i solen får mig osvikligt att vilja hoppa hopprep. Inte för att jag är särskilt bra på det, det var jag inte ens när jag var i den mesta hopprepsåldern, men för at det liksom hör till.
Så något hopprep blev det inte idag, men däremot en hel massa annat - vi har planerat nästa läsårs konfirmandarbete, jag har ätit köttfärslimpa med två goda kollegor medan vi (bland annat) talade om ackoluter, berättat om jungfru Maria och lyssnat på Apostolisk hiphop, firat veckomässa och sedan tillbringat kvällen hos KU i Hovsjö. Förutom att jag inte kom åt att äta middag förrän vid den ohälsosamma tidpunkten 21.45, så har det varit en fin dag, då jag både har fått många konkreta saker uträttade, och samtidigt har fått ägna mycket av tiden åt både samtal om tro och inte minst åt bön - jag har bett Vår Fader tre gånger idag, och sjungit lovsång i tre olika sammanhang! Inte alla prästdagar blir så här kristocentriska, så när det sker, är det en nåd att stilla tacka för!
Så något hopprep blev det inte idag, men däremot en hel massa annat - vi har planerat nästa läsårs konfirmandarbete, jag har ätit köttfärslimpa med två goda kollegor medan vi (bland annat) talade om ackoluter, berättat om jungfru Maria och lyssnat på Apostolisk hiphop, firat veckomässa och sedan tillbringat kvällen hos KU i Hovsjö. Förutom att jag inte kom åt att äta middag förrän vid den ohälsosamma tidpunkten 21.45, så har det varit en fin dag, då jag både har fått många konkreta saker uträttade, och samtidigt har fått ägna mycket av tiden åt både samtal om tro och inte minst åt bön - jag har bett Vår Fader tre gånger idag, och sjungit lovsång i tre olika sammanhang! Inte alla prästdagar blir så här kristocentriska, så när det sker, är det en nåd att stilla tacka för!
onsdag, mars 18, 2009
Skilja sig av politiska skäl?
Gudrun Schyman är inte intresserad av Linda Skugges privatliv. Det märks. Hon är så ointresserad att hon utan vidare kan kalla Skugges skilsmässa för ett "positivt tecken i tiden" - bara för att få göra ett familjepolitiskt statement.
Linda Skugge ger ett godmodigt och bra svar på tal.
Liselotte Malmquist skriver klokt om det hela.
Och jag då? Jo, trots att jag tycker att Linda Skugges svar är utomordentligt bra, håller jag inte med henne när hon skriver att "Äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Äktenskapet får kvinnor att få en massa känslomässigt ansvar för män som är passiviserande". Visst, det finns ett tungt arv av kulturella och sociala mönster som är svåra att ta sig ur och göra om. Men varje kvinna och varje man har ansvar för att behandla varandra - och andra - som man själv vill bli behandlad. Det är ett val att ta känslomässigt ansvar - och det är ett val att låta sig passiviseras. Det är ett val att bevara sin självständighet, och ett val att respektera den andres.
Relationer blir inte automatiskt ojämlika och passiviserande när att man gifter sig eller flyttar ihop. Sånt händer när vi låter bli att ta ansvar för våra liv och när vi inte bejakar vår egen frihet och självbestämmande och inte respekterar den andres. Så behöver det inte vara. De flesta av oss kan bättre än så. Men det innebär hårt arbete, både i tanke och i praktisk handling. Det kräver att man tänker efter, att man kommunicerar, att man provar sig fram. Det är asjobbigt. Ingen klarar det fullt ut. Men det är bättre att erkänna det, än att skylla ifrån sig på strukturerna - en abstrakt massa av sånt vi inte gillar, som inte säger emot och som gör att vi kan se oss som offer istället för myndiga vuxna. För det är inte äktenskapet i sig som gör våra relationer så knäppa. Det är vi själva. Men jag tror att vi ofta har alla möjligheter att göra tillsammans-livet lite mindre knäppt och jobbigt. Det behöver inte handla om att antingen bita ihop, eller bryta sig ur. Det kan faktiskt handla om att hitta vägar till ett gott, jämställt och respektfullt liv. Bara vi inser att det är något vi faktiskt måste slita lite för. Tillsammans.
Linda Skugge ger ett godmodigt och bra svar på tal.
Liselotte Malmquist skriver klokt om det hela.
Och jag då? Jo, trots att jag tycker att Linda Skugges svar är utomordentligt bra, håller jag inte med henne när hon skriver att "Äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Äktenskapet får kvinnor att få en massa känslomässigt ansvar för män som är passiviserande". Visst, det finns ett tungt arv av kulturella och sociala mönster som är svåra att ta sig ur och göra om. Men varje kvinna och varje man har ansvar för att behandla varandra - och andra - som man själv vill bli behandlad. Det är ett val att ta känslomässigt ansvar - och det är ett val att låta sig passiviseras. Det är ett val att bevara sin självständighet, och ett val att respektera den andres.
Relationer blir inte automatiskt ojämlika och passiviserande när att man gifter sig eller flyttar ihop. Sånt händer när vi låter bli att ta ansvar för våra liv och när vi inte bejakar vår egen frihet och självbestämmande och inte respekterar den andres. Så behöver det inte vara. De flesta av oss kan bättre än så. Men det innebär hårt arbete, både i tanke och i praktisk handling. Det kräver att man tänker efter, att man kommunicerar, att man provar sig fram. Det är asjobbigt. Ingen klarar det fullt ut. Men det är bättre att erkänna det, än att skylla ifrån sig på strukturerna - en abstrakt massa av sånt vi inte gillar, som inte säger emot och som gör att vi kan se oss som offer istället för myndiga vuxna. För det är inte äktenskapet i sig som gör våra relationer så knäppa. Det är vi själva. Men jag tror att vi ofta har alla möjligheter att göra tillsammans-livet lite mindre knäppt och jobbigt. Det behöver inte handla om att antingen bita ihop, eller bryta sig ur. Det kan faktiskt handla om att hitta vägar till ett gott, jämställt och respektfullt liv. Bara vi inser att det är något vi faktiskt måste slita lite för. Tillsammans.
måndag, mars 16, 2009
Om nasala madeleinekakor
På Hemköp i eftermiddags fick jag plötsligt en märklig känsla av att vara på jobbet. Inte så att jag trodde jag VAR där, men alla associationer flög dit utan synlig orsak. Efter en liten stund kom jag på varför - mannen som stod intill mig och packade i sina kassar, använder förmodligen samma rakvatten eller tvål som en av mina kollegor. Jag har aldrig tänkt särskilt på hur han luktar - inte förrän det plötsligt började dofta så i "fel" sammanhang.
Doft- och smakminnet, har jag läst någonstans, lär vara de starkaste minnesfunktionerna. Vilket förklarar varför jag avskyr articifiell hallonsmak på läsk och godis (jag fick hallonpenicillin en gång när jag var liten) såväl som varför jag tycker Barnängens hårdtvål luktar så gott (pappa använder sådan). Parfymen Samba Blå luktar högstadiet och smält ost i micron luktar mellanmål hemma hos Y för länge sedan. Elnett-hårspray luktar mormor och gulaschsoppa luktar matsalen på Karro. Nyslungad honung smakar morfar och ylang-ylang luktar som vårt badrum i Uppsala. Gul Ajax luktar Karl-Johansgården där jag jobbade på somrarna förut, och stearinljus kombinerat med varm människa luktar missionsauktion.
Vilka är era doftminnen?
Doft- och smakminnet, har jag läst någonstans, lär vara de starkaste minnesfunktionerna. Vilket förklarar varför jag avskyr articifiell hallonsmak på läsk och godis (jag fick hallonpenicillin en gång när jag var liten) såväl som varför jag tycker Barnängens hårdtvål luktar så gott (pappa använder sådan). Parfymen Samba Blå luktar högstadiet och smält ost i micron luktar mellanmål hemma hos Y för länge sedan. Elnett-hårspray luktar mormor och gulaschsoppa luktar matsalen på Karro. Nyslungad honung smakar morfar och ylang-ylang luktar som vårt badrum i Uppsala. Gul Ajax luktar Karl-Johansgården där jag jobbade på somrarna förut, och stearinljus kombinerat med varm människa luktar missionsauktion.
Vilka är era doftminnen?
Leva i världen och så vidare
Det är kyrkoval i september och sekulära media har upptäckt detta ovanligt tidigt i år. Så även ledarskribenten i min lokala Länstidningen Södertälje, Johan Örjes heter han.
Örjes tes är att de sekulärpolitiska partierna är en garant för att Svenska Kyrkan fortsätter vara en "bred, folkligt förankrad kyrka". Han har rätt i att de får majoriteten av rösterna, vilket man måste beakta när man funderar över alternativa styresskick för Svenska Kyrkan. Och - fast det är min åsikt, inte Örjes - företrädarna för de politiska partierna besitter ofta en stor kompetens som gynnar ett effektivt och kunnigt arbete i kyrkoråd och nämnder. De har också ofta ett äkta engagemang och en varm kristen tro som på intet sätt ska förringas.
Men Örjes slutkläm gör mig illa berörd: "Risken om de politiska partierna helt lämnade arbetet i Svenska kyrkan är att kyrkan bara skulle bli en angelägenhet för de mest intensiva och uppfyllda medlemmarna. Kyrkan skulle riskera att gå från att vara en bred, folkligt förankrad kyrka och utvecklas till en smal kyrka, som riskerar att tappa kontakten med samtiden ."
För det första: Det är inte samma sak att de politiska partierna lämnar kyrkan, som att de som nu företräder dem skulle göra det. Poängen med en kyrkopolitik utan formella band till de sekulärpolitiska partierna är inte att man byter ut människor, utan att man byter organisationsform. Kyrkan är fri från staten - alltså ska den vara fri från partipolitisk agenda som sätts i ett annat sammanhang, för helt andra frågor. Det betyder inte att de människor som idag är engagerade för sitt parti i kyrkopolitiken skulle försvinna - en ny organisation, där man utgår från vad man vill för Svenska Kyrkan, utan sneglingar och lojaliteter åt annat håll, skulle ha plats även för dem som tillhör och arbetar för ett sekulärt parti. En sådan organisation skulle ge friheten att tänka och handla fristående från det sekulära partiprogrammet, och tillsammans med dem som vill samma sak som en själv för Svenska Kyrkan, arbeta fram en kyrkopolitisk agenda. Dessutom ger den större utrymme för personval - man röstar på den människa man har förtroende för utifrån vad han eller hon säger och gör och vill, istället för vilken partifärg hon/han har.
För det andra, och nu kommer min främsta kritik: Människor som engagerar sig för Svenska Kyrkan utanför de sekulärpolitiska partierna, i t.ex. POSK, ÖKA och Frimodig Kyrka, är vanliga människor som lever i världen - det är tämligen svårt att isolera sig från omvärlden i det sekulariserade Sverige. Det finns nämligen en verklighet och ett vardagsliv även utanför de politiska partierna - arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar mm. Kanske går partipolitiskt obundna, om man räknar ut ett genomsnitt, i gudstjänst något oftare än sina kollegor i de politiska partierna, men detta borde väl räknas som en specialkompetens snarare än ett problem? Att utmåla dem som tar ansvar för Svenska Kyrkan utifrån sitt engagemang för kyrkan utan partipolitisk koppling som världsfrånvända och potentiellt fanatiska är inte bara oförskämt, det är okunnigt. Och att framställa det som ett problem för en kristen kyrka att de som tar ansvar för hennes liv och verksamhet har en intensiv och uppfyllande kristen tro är både märkligt och fördomsfullt.
Örjes underskattar alltså både de partipolitiska kyrkopolitikerna, och de partipolitiskt obundna grovt. Dels tycks han anta att de som är engagerade för S, M, och C skulle släppa sitt kyrkliga engagemang om organisationen blev en annan - som om de inte brydde sig om kyrkan som sådan, utan bara om att se till att hon inte går och blir för kyrklig. Dels tycks han tro att de som valt en annan organisation för sitt kyrkliga engagemang per defintition är fanatiker som vill isolera kyrkan från omvärlden, eller i alla fall är så förblindade av sin fromhet att de inte vet bättre än att göra så. Man behöver inte skrapa särskilt länge på ytan, för att se att den del av verkligheten som utgörs av Svenska Kyrkan, innehåller mycket mer mångfald och nyanser än så.
Örjes tes är att de sekulärpolitiska partierna är en garant för att Svenska Kyrkan fortsätter vara en "bred, folkligt förankrad kyrka". Han har rätt i att de får majoriteten av rösterna, vilket man måste beakta när man funderar över alternativa styresskick för Svenska Kyrkan. Och - fast det är min åsikt, inte Örjes - företrädarna för de politiska partierna besitter ofta en stor kompetens som gynnar ett effektivt och kunnigt arbete i kyrkoråd och nämnder. De har också ofta ett äkta engagemang och en varm kristen tro som på intet sätt ska förringas.
Men Örjes slutkläm gör mig illa berörd: "Risken om de politiska partierna helt lämnade arbetet i Svenska kyrkan är att kyrkan bara skulle bli en angelägenhet för de mest intensiva och uppfyllda medlemmarna. Kyrkan skulle riskera att gå från att vara en bred, folkligt förankrad kyrka och utvecklas till en smal kyrka, som riskerar att tappa kontakten med samtiden ."
För det första: Det är inte samma sak att de politiska partierna lämnar kyrkan, som att de som nu företräder dem skulle göra det. Poängen med en kyrkopolitik utan formella band till de sekulärpolitiska partierna är inte att man byter ut människor, utan att man byter organisationsform. Kyrkan är fri från staten - alltså ska den vara fri från partipolitisk agenda som sätts i ett annat sammanhang, för helt andra frågor. Det betyder inte att de människor som idag är engagerade för sitt parti i kyrkopolitiken skulle försvinna - en ny organisation, där man utgår från vad man vill för Svenska Kyrkan, utan sneglingar och lojaliteter åt annat håll, skulle ha plats även för dem som tillhör och arbetar för ett sekulärt parti. En sådan organisation skulle ge friheten att tänka och handla fristående från det sekulära partiprogrammet, och tillsammans med dem som vill samma sak som en själv för Svenska Kyrkan, arbeta fram en kyrkopolitisk agenda. Dessutom ger den större utrymme för personval - man röstar på den människa man har förtroende för utifrån vad han eller hon säger och gör och vill, istället för vilken partifärg hon/han har.
För det andra, och nu kommer min främsta kritik: Människor som engagerar sig för Svenska Kyrkan utanför de sekulärpolitiska partierna, i t.ex. POSK, ÖKA och Frimodig Kyrka, är vanliga människor som lever i världen - det är tämligen svårt att isolera sig från omvärlden i det sekulariserade Sverige. Det finns nämligen en verklighet och ett vardagsliv även utanför de politiska partierna - arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar mm. Kanske går partipolitiskt obundna, om man räknar ut ett genomsnitt, i gudstjänst något oftare än sina kollegor i de politiska partierna, men detta borde väl räknas som en specialkompetens snarare än ett problem? Att utmåla dem som tar ansvar för Svenska Kyrkan utifrån sitt engagemang för kyrkan utan partipolitisk koppling som världsfrånvända och potentiellt fanatiska är inte bara oförskämt, det är okunnigt. Och att framställa det som ett problem för en kristen kyrka att de som tar ansvar för hennes liv och verksamhet har en intensiv och uppfyllande kristen tro är både märkligt och fördomsfullt.
Örjes underskattar alltså både de partipolitiska kyrkopolitikerna, och de partipolitiskt obundna grovt. Dels tycks han anta att de som är engagerade för S, M, och C skulle släppa sitt kyrkliga engagemang om organisationen blev en annan - som om de inte brydde sig om kyrkan som sådan, utan bara om att se till att hon inte går och blir för kyrklig. Dels tycks han tro att de som valt en annan organisation för sitt kyrkliga engagemang per defintition är fanatiker som vill isolera kyrkan från omvärlden, eller i alla fall är så förblindade av sin fromhet att de inte vet bättre än att göra så. Man behöver inte skrapa särskilt länge på ytan, för att se att den del av verkligheten som utgörs av Svenska Kyrkan, innehåller mycket mer mångfald och nyanser än så.
söndag, mars 15, 2009
Positiva jag-budskap?
"När du gör så, då känner jag att..."
Så ska man kommunicera nuförtiden. Och visst har det fördelar att försöka undvika anklagelser och generella omdömen om den man pratar (grälar) med. Men samtidigt - är inte detta ett lysande exempel på hur man lätt som en plätt manipulerar sin omgivning med skuld och skam? Ett lysande exempel på hur man kväver den andres argument och reducerar den till en förövare istället för en meningsmotståndare?
"Jag känner mig kränkt och orättvist behandlad" kan man säga, när man inte får som man vill eller när man vill få övertag och makt över någon annan. Eller "jag känner mig inte sedd". Det är effektivt, för utan att behöva säga det rakt ut, anklagar man den andre för att vara orättvis, ouppmärksam, självisk eller orättvis. Känslomässiga anklagelser av det här slaget får de allra flesta av oss att skämmas. Och den som skäms är ofantligt lätt att få dit man vill. Kvinnomisshandlare och diktaturer har använt den taktiken, om än i grövre form, sedan urminnes tider.
"Jag tycker att..." och "jag vill... är inte alls lika manipulativt. Olika åsikter och viljor kan man diskutera, och om någon tycker att jag har fel, eller vill något annat än jag, är det inget att skämmas för, tvärtom. Åsikter och viljor kan förklaras, vägas mot varandra, argumenteras för och kompromissas om.
Nu menar jag förstås inte att vi ska sluta tala om för varandra hur vi känner oss, eller att vi ska lida i tysthet när människor förgår sig mot oss. Inte alls. Men vi ska inte använda ett sådant språk när vi egentligen sysslar med, och vill uppnå, helt andra saker. Ett sådant beteende är inte bara oärligt och manipulativt i stunden, det riskerar också att förminska och försvåra de tillfällen då vi verkligen behöver tala om vad vi känner och försvara vår rätt att göra det.
Så ska man kommunicera nuförtiden. Och visst har det fördelar att försöka undvika anklagelser och generella omdömen om den man pratar (grälar) med. Men samtidigt - är inte detta ett lysande exempel på hur man lätt som en plätt manipulerar sin omgivning med skuld och skam? Ett lysande exempel på hur man kväver den andres argument och reducerar den till en förövare istället för en meningsmotståndare?
"Jag känner mig kränkt och orättvist behandlad" kan man säga, när man inte får som man vill eller när man vill få övertag och makt över någon annan. Eller "jag känner mig inte sedd". Det är effektivt, för utan att behöva säga det rakt ut, anklagar man den andre för att vara orättvis, ouppmärksam, självisk eller orättvis. Känslomässiga anklagelser av det här slaget får de allra flesta av oss att skämmas. Och den som skäms är ofantligt lätt att få dit man vill. Kvinnomisshandlare och diktaturer har använt den taktiken, om än i grövre form, sedan urminnes tider.
"Jag tycker att..." och "jag vill... är inte alls lika manipulativt. Olika åsikter och viljor kan man diskutera, och om någon tycker att jag har fel, eller vill något annat än jag, är det inget att skämmas för, tvärtom. Åsikter och viljor kan förklaras, vägas mot varandra, argumenteras för och kompromissas om.
Nu menar jag förstås inte att vi ska sluta tala om för varandra hur vi känner oss, eller att vi ska lida i tysthet när människor förgår sig mot oss. Inte alls. Men vi ska inte använda ett sådant språk när vi egentligen sysslar med, och vill uppnå, helt andra saker. Ett sådant beteende är inte bara oärligt och manipulativt i stunden, det riskerar också att förminska och försvåra de tillfällen då vi verkligen behöver tala om vad vi känner och försvara vår rätt att göra det.
lördag, mars 14, 2009
Lördagslättja
Jag hade tänkt skriva ett brandtal om dopet, men jag fick inte till det. Så det blir en lista istället. Närmast kommer den från Annebelle.
1. Hur gammal är du om fem år? 35. Hjälp...
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Maken. Och kantor Viveka
3. Hur lång är du? 1,61 och en halv
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Rallybrudar
5. Vem ringde du senast? Pappa
6. Vem ringde dig senast? Mamma
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Det beror på ärendet
8. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta. Med varandra.
9. När såg du senast din mamma? En månad sedan, rätt precis.
10. Vilken ögonfärg har du? Blå
11. När vaknade du i dag? Vid åttatiden
12. Vilken är din favoritjulsång? O Betlehem du lilla stad
13. Vilken är din favoritplats? Hemma hos oss och hemma hos mamma och pappa
14. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? Faktiskt ingen aning
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Otäcka mardrömmar om stora svarta fåglar
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Min makes tyska alter ego Gunther
18. Hur stor är din säng? Stor
19. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär
20. Sover du med eller utan kläder på dig? Med, förstås. Pyjamas is the shit
21. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra
22. Vilka länder har du besökt? Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Bulgarien, Grekland, Tyskland, Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Storbritannien och Israel. Och så har jag bytt flygplan i Schweiz.
23. Vilka städer/samhällen har du bott på? Huddinge, Örebro, Stora Mellösa, Uppsala, Södertälje och Mölnbo
24. Har du några píercingar? Ja, en i varje öra. Hade en till i ena örat ett tag, men den växte igen.
25. Är du social? Oh ja.
26. Vilken är din favoritglass? Ben & Jerrys Cookie Dough
27. Vilken är din favoritefterrätt? Vit chokladmousse
28. Tycker du om kinamat? Ja.
29. Tycker du om kaffe? Ja
30. Vad dricker du till frukost? Te
31. Sover du på någon särskild sida? Nej, jag roterar
32. Kan du spela poker? Nej
33. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja.
34. Vill du ha barn? Ja
35. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Och jag förstår tyska och franska hyggligt.
36. Har du någonsin åkt ambulans? Nej
37. Föredrar du havet eller en bassäng? En insjö helst.
38. Hur gammal var du när du lärde dig läsa? Nästan fem
39. Vad spenderar du helst pengar på? Viktiga, roliga och vackra saker
40. Äger du dyrbara smycken? Affektionsmässigt dyrbara, ja.
41. Vilka är dina favoritprogram på tv? Grey´s Anatomy, Brothers and Sisters, På Spåret, Vädret
42. Kan du rulla med tungan? Ja.
43. Vem är den roligaste människan du känner? Jag känner många, men just nu leder kollegorna P och M
44. Sover du med gosedjur? Ja, ett levande
45. Vad har du för ringsignal? Madicken-signaturen
46. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nej
47. Hund eller katt? Gärna båda!
48. Flirtar du mycket? Inte medvetet
49. Kan du byta olja på bilen? Fylla på kan jag, men byta, nää
50. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej
51. Vilken var den senaste boken du läste? Någon äcklig Minette Walters-deckare
52. Den bästa bok du läst? Bibeln förstås.
53. Prenumererar du på någon veckotidning? Ja, på Amelia och Kyrkans Tidning
54. Dansar du i bilen? Nej, det låter farligt. Sjunger gör jag däremot
55. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P1
56.Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Dopbarnsnamn
57. När var du i kyrkan senast? För fyra timmar sedan
58. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Gertrud (SO)
59. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Åtta dagar
60. Vilken är din favoritmånad? December
1. Hur gammal är du om fem år? 35. Hjälp...
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Maken. Och kantor Viveka
3. Hur lång är du? 1,61 och en halv
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Rallybrudar
5. Vem ringde du senast? Pappa
6. Vem ringde dig senast? Mamma
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Det beror på ärendet
8. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta. Med varandra.
9. När såg du senast din mamma? En månad sedan, rätt precis.
10. Vilken ögonfärg har du? Blå
11. När vaknade du i dag? Vid åttatiden
12. Vilken är din favoritjulsång? O Betlehem du lilla stad
13. Vilken är din favoritplats? Hemma hos oss och hemma hos mamma och pappa
14. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? Faktiskt ingen aning
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Otäcka mardrömmar om stora svarta fåglar
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Min makes tyska alter ego Gunther
18. Hur stor är din säng? Stor
19. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär
20. Sover du med eller utan kläder på dig? Med, förstås. Pyjamas is the shit
21. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra
22. Vilka länder har du besökt? Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Bulgarien, Grekland, Tyskland, Holland, Österrike, Frankrike, Italien, Storbritannien och Israel. Och så har jag bytt flygplan i Schweiz.
23. Vilka städer/samhällen har du bott på? Huddinge, Örebro, Stora Mellösa, Uppsala, Södertälje och Mölnbo
24. Har du några píercingar? Ja, en i varje öra. Hade en till i ena örat ett tag, men den växte igen.
25. Är du social? Oh ja.
26. Vilken är din favoritglass? Ben & Jerrys Cookie Dough
27. Vilken är din favoritefterrätt? Vit chokladmousse
28. Tycker du om kinamat? Ja.
29. Tycker du om kaffe? Ja
30. Vad dricker du till frukost? Te
31. Sover du på någon särskild sida? Nej, jag roterar
32. Kan du spela poker? Nej
33. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja.
34. Vill du ha barn? Ja
35. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Och jag förstår tyska och franska hyggligt.
36. Har du någonsin åkt ambulans? Nej
37. Föredrar du havet eller en bassäng? En insjö helst.
38. Hur gammal var du när du lärde dig läsa? Nästan fem
39. Vad spenderar du helst pengar på? Viktiga, roliga och vackra saker
40. Äger du dyrbara smycken? Affektionsmässigt dyrbara, ja.
41. Vilka är dina favoritprogram på tv? Grey´s Anatomy, Brothers and Sisters, På Spåret, Vädret
42. Kan du rulla med tungan? Ja.
43. Vem är den roligaste människan du känner? Jag känner många, men just nu leder kollegorna P och M
44. Sover du med gosedjur? Ja, ett levande
45. Vad har du för ringsignal? Madicken-signaturen
46. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nej
47. Hund eller katt? Gärna båda!
48. Flirtar du mycket? Inte medvetet
49. Kan du byta olja på bilen? Fylla på kan jag, men byta, nää
50. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej
51. Vilken var den senaste boken du läste? Någon äcklig Minette Walters-deckare
52. Den bästa bok du läst? Bibeln förstås.
53. Prenumererar du på någon veckotidning? Ja, på Amelia och Kyrkans Tidning
54. Dansar du i bilen? Nej, det låter farligt. Sjunger gör jag däremot
55. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P1
56.Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Dopbarnsnamn
57. När var du i kyrkan senast? För fyra timmar sedan
58. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Gertrud (SO)
59. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Åtta dagar
60. Vilken är din favoritmånad? December
fredag, mars 13, 2009
Tack, biskop Anders!
Svensk media, och kvällstidningsdito i synnerhet, besitter inte direkt specialkompetens när det gäller romersk-katolsk moralteologi och kyrkorätt. Inte heller kan man påstå att de är direkt positivt inställda till romerska katoliker i allmänhet och Vatikanen i synnerhet. Att mycket av rapporteringen kring fallet med den nioåriga flickan i Brasilien blivit uppskruvad och förenklad är därför inte så konstigt. Till exempel är det inte flickan som blivit exkommunicerad, vad jag förstår, utan hennes mamma, och styvfadern är inte förlåten och välkommen till nattvarden förrän han ångrat och biktat sig, vilket inte finns några bevis för att det är gjort, och vilket knappast kommer ske lättvindigt.
I det sammanhanget är det bra att biskop Anders Arborelius reder ut begreppen. Det hedrar honom också storligen att han samtidigt kritiserar sin brasilianske kollegas hantering av ärendet:
"Det är obegripligt att ärkebiskop Sobrinho gett offentlighet åt denna exkommunikation. Liknande tragiska fall skall lösas i samband med bikt och själavård, inte inför hela världens ögon" skriver han.
Själv tycker jag att det inte ens behöver diskuteras huruvida detta är en nödvärnssituation, där abort är nödvändig för att skydda moderns liv. Självklart är det så. Läkarna, som med största sannolikhet är både katoliker och medvetna om brasiliansk lag, bedömde att graviditeten utgjorde en fara för flickans liv. Det var knappast ett godtyckligt beslut, eller del av en politisk agenda, utan ett beslut med patientens bästa för ögonen. Och mammans beslut att tillåta aborten togs i medvetenhet om att det var nödvändigt för att rädda flickans liv. Varför ska sådana beslut ifrågasättas, när omständigheterna är så extrema? Alternativet hade ju mycket väl kunnat bli att de dött alla tre. Nioåringars kroppar är inte skapta för tvillinggraviditeter. Inte deras själar heller.
I det sammanhanget är det bra att biskop Anders Arborelius reder ut begreppen. Det hedrar honom också storligen att han samtidigt kritiserar sin brasilianske kollegas hantering av ärendet:
"Det är obegripligt att ärkebiskop Sobrinho gett offentlighet åt denna exkommunikation. Liknande tragiska fall skall lösas i samband med bikt och själavård, inte inför hela världens ögon" skriver han.
Själv tycker jag att det inte ens behöver diskuteras huruvida detta är en nödvärnssituation, där abort är nödvändig för att skydda moderns liv. Självklart är det så. Läkarna, som med största sannolikhet är både katoliker och medvetna om brasiliansk lag, bedömde att graviditeten utgjorde en fara för flickans liv. Det var knappast ett godtyckligt beslut, eller del av en politisk agenda, utan ett beslut med patientens bästa för ögonen. Och mammans beslut att tillåta aborten togs i medvetenhet om att det var nödvändigt för att rädda flickans liv. Varför ska sådana beslut ifrågasättas, när omständigheterna är så extrema? Alternativet hade ju mycket väl kunnat bli att de dött alla tre. Nioåringars kroppar är inte skapta för tvillinggraviditeter. Inte deras själar heller.
tisdag, mars 10, 2009
Att inte vara så feg jämt...
...är ett av mina personliga delmål för 2009. Jag börjar därför med en rivstart i kära Kaos-Annas fotspår och publicerar småskämmiga ungdomsbilder på mig själv.
Sportlovet 1997. Morfars keps. Mammas Helly Hansen
Sportlovet 1997. Morfars keps. Mammas Helly Hansen
måndag, mars 09, 2009
Lästips
Kapitel 1 är en underbar sida. Där kan man - bland annat - läsa romanen som jag alltid velat läsa men inte vågat drömma om skulle finnas på riktigt! När allt jag vill heter den och författaren heter Monica Olsson Kolkman. Läs, omgående!
Melodifestival
Jag har i görligaste mån undvikit Melodifestivalens alla deltävlingar i år, med undantag för en halv när jag verkligen hade tråkigt. Alltsammans blir bara mer och mer långdraget och upphaussat - som om det handlade om en strategi för världsfreden och inte om ett litet pris i musik som större delen av Europa inte ens bryr sig om.
På lördag tänker jag helt enkelt låtsas att allt är som förr, att det är den första och enda tävlingen. Fast jag tänker inte gå och lägga mig före omröstningen, som jag fick göra på den riktigt gamla goda tiden, när resultatet deklarerades av mamma vid väckningen...
På lördag tänker jag helt enkelt låtsas att allt är som förr, att det är den första och enda tävlingen. Fast jag tänker inte gå och lägga mig före omröstningen, som jag fick göra på den riktigt gamla goda tiden, när resultatet deklarerades av mamma vid väckningen...
Helsinki!!!
Finlandskryssning är bättre än sitt rykte, måste jag säga. I alla fall om man åker lördag-måndag, håller sig långt från barerna och får sånt strålande Helsingfors-väder som vi hade igår!
Finland är föredömligt när det gäller att helga vilodagen, så någon shopping blev det inte. Däremot ett besök på Ateneum, fika på Strindbergs och så högmässa med provpredikan i Gamla Kyrkan - tack för tipset Karl! Det var en fin upplevelse - som hemma men ändå inte, små skillnader i detaljer gör att man blir uppmärksam och får nya infallsvinklar. Och vilken kanonpsalmbok! Måste införskaffa en sådan snarast!
Det var fortfarande ljust när vi åkte hemåt igen, så Markus kunde föreviga hur fint det var:
Finland är föredömligt när det gäller att helga vilodagen, så någon shopping blev det inte. Däremot ett besök på Ateneum, fika på Strindbergs och så högmässa med provpredikan i Gamla Kyrkan - tack för tipset Karl! Det var en fin upplevelse - som hemma men ändå inte, små skillnader i detaljer gör att man blir uppmärksam och får nya infallsvinklar. Och vilken kanonpsalmbok! Måste införskaffa en sådan snarast!
Det var fortfarande ljust när vi åkte hemåt igen, så Markus kunde föreviga hur fint det var:
fredag, mars 06, 2009
Dagens skratt
"Hej då gurkan. Vi ses i Nangijala."
(Maken ägnar sig åt lite spontan kylskåpsstädning. Hans hustru skrattar våldsamt över sin frukost, sedan inombords hela vägen till Södertälje. Man har inte roligare än man gör sig...)
(Maken ägnar sig åt lite spontan kylskåpsstädning. Hans hustru skrattar våldsamt över sin frukost, sedan inombords hela vägen till Södertälje. Man har inte roligare än man gör sig...)
Petrusbetraktelse
Denna korta utläggning kring Matteus 16:21-23 skrev jag till veckomässan igår. Sedan glömde jag den i sakristian och fick så att säga skjuta från höften. Det gick bra, (Gud skyddar som sagt även den slarviga) men här kommer det som jag hade tänkt säga från början:
Håll dig på din plats, Satan!
Smack, så får Petrus sitt livs åthutning. Inför alla de andra – fastän han bara ville väl, bara ville skydda den Jesus som han följde, trodde och älskade, från det onda. Fastän han alldeles nyss hade hört Jesus säga:
Du är Petrus, klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka och dödsrikets portar ska aldrig får makt över den.
Man kan mycket väl tänka sig att Petrus blev förödmjukad, skrämd och förvirrad. Vad hände egentligen nu, vad gjorde jag för fel, när det nyss var så bra?
Vad som händer är, att Petrus, som strax innan har bekänt att han tror och ser att Jesus är Guds son, och som fått ett hedersuppdrag, ett ledaruppdrag, av Jesus, helt enkelt har skenar iväg lite för fort. Han sätter sig över Jesu ord om vad som ska komma härnäst, därför att han inte gillar dem. Petrus vill inte att Jesus ska lida och dö, nej, klippan Petrus som kyrkan ska byggas på, han har minsann andra planer…
Det misstag som Petrus gör, är alla lärjungars misstag och har så varit i alla tider. Vi vill så gärna förstå Jesus bättre än han själv gör, vi vill att han ska vara sån som vi vill ha honom helt enkelt. Så vi tillrättavisar honom, eller tillrättalägger honom inför andra, bortser från det ena och förstorar det andra. Vi sätter vårt lärjungaskap, våra idéer och planer högre än vad vi sätter Jesus – och när vi gör det, då är inte heller våra tankar från Gud, utan från rakt motsatt håll.
Att vi människor har en tendens att göra så här, är en del av det som kallas för arvssynd – en benägenhet att göra det som är fel som vi har med oss från start och inte kan göra oss av med på egen hand. Men det betyder på intet sätt att det är kört – tvärtom.
Petrus, som fick en åthutning som skulle kunna få vem som helst att göra slut med Jesus för all framtid, han står kvar. Och Jesus kör inte bort honom, och Petrus väljer inte att sticka. Deras relation fortsätter, en relation där Jesus är den han är och Petrus är den han är, och där förhållandet dem emellan är tydliggjort. En relation som bär genom lidande, svek, död, glädje, förföljelser och triumfer och som inte har något slut.
En sådan relation är vad Jesus inbjuder var och en av oss till. Jesus vill ge oss det vi behöver, läka det som är sårigt och förlåta det som är ont och fel. Han älskar oss sådana vi är, helt enkelt. Utmaningen till oss, är att våga be om hjälp att kunna göra detsamma tillbaka – att acceptera, älska och tro på Jesus sådan han är, istället för sådan som vi önskar att han vore.
Håll dig på din plats, Satan!
Smack, så får Petrus sitt livs åthutning. Inför alla de andra – fastän han bara ville väl, bara ville skydda den Jesus som han följde, trodde och älskade, från det onda. Fastän han alldeles nyss hade hört Jesus säga:
Du är Petrus, klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka och dödsrikets portar ska aldrig får makt över den.
Man kan mycket väl tänka sig att Petrus blev förödmjukad, skrämd och förvirrad. Vad hände egentligen nu, vad gjorde jag för fel, när det nyss var så bra?
Vad som händer är, att Petrus, som strax innan har bekänt att han tror och ser att Jesus är Guds son, och som fått ett hedersuppdrag, ett ledaruppdrag, av Jesus, helt enkelt har skenar iväg lite för fort. Han sätter sig över Jesu ord om vad som ska komma härnäst, därför att han inte gillar dem. Petrus vill inte att Jesus ska lida och dö, nej, klippan Petrus som kyrkan ska byggas på, han har minsann andra planer…
Det misstag som Petrus gör, är alla lärjungars misstag och har så varit i alla tider. Vi vill så gärna förstå Jesus bättre än han själv gör, vi vill att han ska vara sån som vi vill ha honom helt enkelt. Så vi tillrättavisar honom, eller tillrättalägger honom inför andra, bortser från det ena och förstorar det andra. Vi sätter vårt lärjungaskap, våra idéer och planer högre än vad vi sätter Jesus – och när vi gör det, då är inte heller våra tankar från Gud, utan från rakt motsatt håll.
Att vi människor har en tendens att göra så här, är en del av det som kallas för arvssynd – en benägenhet att göra det som är fel som vi har med oss från start och inte kan göra oss av med på egen hand. Men det betyder på intet sätt att det är kört – tvärtom.
Petrus, som fick en åthutning som skulle kunna få vem som helst att göra slut med Jesus för all framtid, han står kvar. Och Jesus kör inte bort honom, och Petrus väljer inte att sticka. Deras relation fortsätter, en relation där Jesus är den han är och Petrus är den han är, och där förhållandet dem emellan är tydliggjort. En relation som bär genom lidande, svek, död, glädje, förföljelser och triumfer och som inte har något slut.
En sådan relation är vad Jesus inbjuder var och en av oss till. Jesus vill ge oss det vi behöver, läka det som är sårigt och förlåta det som är ont och fel. Han älskar oss sådana vi är, helt enkelt. Utmaningen till oss, är att våga be om hjälp att kunna göra detsamma tillbaka – att acceptera, älska och tro på Jesus sådan han är, istället för sådan som vi önskar att han vore.
torsdag, mars 05, 2009
Pekoral
Jag tycker om romantiska filmer, ju sorgligare desto bättre.
Men det finns gränser och min går vid The Outsiders. Den är verkligen ett lågvattenmärke när det kommer till pekoral. Att de inoljade unga skådespelarna som omväxlande hulkar av existentiell ångest i sin fattigdom, slåss med stiletter av obestämbart ädla skäl och citerar Robert Frost i soluppgången, kunde få sådana stiliga karriärer efter den filmen övergår mitt förstånd.
Inte ens under min djupaste tonårssentimentalitet klarade jag riktigt av den. Och ikväll gav jag upp halvvägs. Det var bara för pinsamt.
Men det finns gränser och min går vid The Outsiders. Den är verkligen ett lågvattenmärke när det kommer till pekoral. Att de inoljade unga skådespelarna som omväxlande hulkar av existentiell ångest i sin fattigdom, slåss med stiletter av obestämbart ädla skäl och citerar Robert Frost i soluppgången, kunde få sådana stiliga karriärer efter den filmen övergår mitt förstånd.
Inte ens under min djupaste tonårssentimentalitet klarade jag riktigt av den. Och ikväll gav jag upp halvvägs. Det var bara för pinsamt.
tisdag, mars 03, 2009
Bananberg
Vi (eller snarare Maken) håller på att återinstallera oss i arbetsrummet efter ommålningen. Alla böcker har stått under sängen, väl förpackade den senaste månaden och jag har liksom inte tänkt på dem. Ännu mindre har jag tänkt på kartongerna - att vi äger så många banankartonger! Vi har ju inte flyttat på massor av år!
Klor-nostalgi
Jag har motionssimmat ikväll. För första gången på alldeles för länge åkte jag till Frejahallen och avverkade en kilometer. När jag var 18 tog det 18 minuter. Det gör det inte nu direkt, men det är helt OK ändå.
Frejahallen är dessutom något så härligt som en äkta svensk småstadssimhall med extra allt. 25-metersbassäng, grodformade flytredskap av pressad frigolit, barnpool med ljummet vatten, några solariebås och en kiosk som säljer Refresher-kolor, läsk och bananer. Dessutom finns det omklädningshytter och på motionssimningstiderna tänder de ljus i mini-kandelabrarna mellan de färgglada vattendjuren i målad masonitskiva som pryder väggarna. Det är en skön och tillåtande miljö där alla plaskar runt i sin egen takt och pratar vänligt också med sådana man inte känner, och som andas folkhem och barndom.
Ganska många simhallar har passerat genom min uppväxt. Den som mest påminner om Frejahallen i Gnesta är Eyrabadet i Örebro. Dit fick man åka på simskola i trean, vilket inte var speciellt roligt eftersom jag förpassades till gruppen för icke simkunniga, trots att jag hade simmat flera somrar. Total förnedring för mitt 9-åriga ego, och alltsammans berodde på att mina bentag var sneda på något vis. Det är de fortfarande, förresten, men jag har fortfarande inte drunknat.
Gustavsviks Äventyrsbad var en av de stora attraktionerna. Det fanns rutschkana med gupp, en vattengrotta med strömmar, vattenkanoner och vågmaskin - nymodigheter av rang på 80-talet. Och en kiosk innne i vid bassängen som sålde pommes frites och godis. Det luktade annorlunda där, inte bara klor utan nytt och lyxigt på något vis. Man fick ett speciellt armband i entrén i neonfärgad plast. Det skulle man ha på sig så länge som möjligt efter besöket, och helst spara på också. De luktade lite coca-cola-aktigt, vill jag minnas.
På gymnasiet simmade jag periodvis ganska mycket, både på Eyrabadet och på Gustavsvik. På fredagarna brukade jag gå från Karro till Gustavsvik, simma två kilometer och sedan promenera igen, till körövningen på andra sidan stan. Nu för tiden blir jag helt trött bara av att tänka på det, men då var det ett utmärkt sätt att fördriva en eftermiddag då det kändes onödigt att åka hem och vända.
Nåväl, jag gillar simhallar. Även om man luktar klor efteråt.
Frejahallen är dessutom något så härligt som en äkta svensk småstadssimhall med extra allt. 25-metersbassäng, grodformade flytredskap av pressad frigolit, barnpool med ljummet vatten, några solariebås och en kiosk som säljer Refresher-kolor, läsk och bananer. Dessutom finns det omklädningshytter och på motionssimningstiderna tänder de ljus i mini-kandelabrarna mellan de färgglada vattendjuren i målad masonitskiva som pryder väggarna. Det är en skön och tillåtande miljö där alla plaskar runt i sin egen takt och pratar vänligt också med sådana man inte känner, och som andas folkhem och barndom.
Ganska många simhallar har passerat genom min uppväxt. Den som mest påminner om Frejahallen i Gnesta är Eyrabadet i Örebro. Dit fick man åka på simskola i trean, vilket inte var speciellt roligt eftersom jag förpassades till gruppen för icke simkunniga, trots att jag hade simmat flera somrar. Total förnedring för mitt 9-åriga ego, och alltsammans berodde på att mina bentag var sneda på något vis. Det är de fortfarande, förresten, men jag har fortfarande inte drunknat.
Gustavsviks Äventyrsbad var en av de stora attraktionerna. Det fanns rutschkana med gupp, en vattengrotta med strömmar, vattenkanoner och vågmaskin - nymodigheter av rang på 80-talet. Och en kiosk innne i vid bassängen som sålde pommes frites och godis. Det luktade annorlunda där, inte bara klor utan nytt och lyxigt på något vis. Man fick ett speciellt armband i entrén i neonfärgad plast. Det skulle man ha på sig så länge som möjligt efter besöket, och helst spara på också. De luktade lite coca-cola-aktigt, vill jag minnas.
På gymnasiet simmade jag periodvis ganska mycket, både på Eyrabadet och på Gustavsvik. På fredagarna brukade jag gå från Karro till Gustavsvik, simma två kilometer och sedan promenera igen, till körövningen på andra sidan stan. Nu för tiden blir jag helt trött bara av att tänka på det, men då var det ett utmärkt sätt att fördriva en eftermiddag då det kändes onödigt att åka hem och vända.
Nåväl, jag gillar simhallar. Även om man luktar klor efteråt.
måndag, mars 02, 2009
Begreppsdevalvering (igen)
Begreppsdevalvering är ett av mina nuvarande favorituttryck. Att använda starka, negativt laddade ord på ett sätt som förringar både ordets betydelse och de händelser som de från början beskrev, tror jag på sikt är skadligt både för språket i sig och för samhällsdebatten. Användningen av ordet kränkning är ett av de tydligaste exemplen. Personligen tycker jag att en våldtäkt, misshandel och diskriminering är kränkningar. Att inte få ha mössan på sig i klassrummet, att bli emotsagd eller nedröstad, är det inte. Men det är ett bra ord att ta till, när man vill hävda sin rätt att göra som man vill, eller när sakargumenten är slut.
Olof Djurfeldt berör detta i sin krönika i Dagen - denna gång handlar det om hur man använder ordet fundamentalist. För är det verkligen rimligt att jämställa en person som tror att livet börjar vid befruktningen, med en människa som bedriver terror i Guds namn?
söndag, mars 01, 2009
Söndagslyx
Söndagskväll. Vi har brutit fastan med smaskig kyckling och så förstås Ben and Jerrys... På hallväggen invigningslyser en av mina födelsedagspresenter, ljusängeln med det glada håret, och på TV visas en dokumentär från 1994 om Palmemordet. Imorgon är vi lediga. Sämre kan man ha det....
En välsignad söndag tillönskas alla läsare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)