Bröder och systrar

Dagen efter konfirmandläger, rätt ordentligt förkyld och så tidernas ruskväder ovanpå det. Då är det tur att det finns DVD-boxar. Säsong 2 av Brothers and Sisters (som jag upptäckte när Marta tipsade, tusen tack för det!) har fått göra mig sällskap i soffan medan jag snorat i min tekopp. Och det är gott sällskap. För även om det är lite skruvat och de dricker alkohol som svampar hela tiden, så är det verkligen bra. Roligt, intelligent och precis lagom sentimentalt. Persongalleriet är verkligen enastående i all sin osannolikhet och för en gångs skull är det den tråkigaste huvudpersonen som dör i pilotavsnittet istället för den roligaste.

Och, som grädde på mitt såpamos - Säsong 3 startar på Kanal 5 på tisdag!

Tänk på vilodagen så att du helgar den!

Borta i Kaplansgården diskuteras varför det är så lite folk i gudstjänsterna nuförtiden. Det finns säkert väldigt många variabler att ta hänsyn till när man funderar över det, men en jag ständigt återkommer till, är församlingarnas och kyrkotjänarnas egen inställning. Hur ser vi på, och framförallt; hur talar vi om gudstjänsten? Vilket förhållande har den till vår övriga verksamhet, när det kommer till tid, pengar, engagemang och bön? Signalerar vi att söndagens gudstjänst en fest som ska firas? Eller att den är ett otidsenligt, lite pinsamt problem som ska lösas eftersom vi tyvärr måste dras med det?

Egentligen inte min grej men...

Alltså, jag är ju ingen lovsångstjej egentligen. Inte om vi använder ordet som genre-beteckning. Ska jag lovsjunga min Herre och frälsare sker det med fördel med hjälp av 1986 års psalmbok - gärna tyska eller engelska psalmer från minst 1800-talet. Eller fina högkyrkoklassiker som O helga sakrament och en eller annan Maria-antifon.

Men det här är faktiskt bra. På något vis. Även om det givetvis inte kan mäta sig med Måneåsol eller Vår Gud är oss en väldig borg

Se din förgänglighet i vitögat

Jag börjar bli gråhårig. Trots att jag inte fyllt 30 än så pågår denna process ganska ordentligt. Därför har jag i flera år färgat och tonat och slingat och gjort allt möjligt med mitt hår, som nu börjat protestera - det är visserligen inte grått men det är ändå rätt likt Svinto... Ingen mer färgning på ett tag alltså. Det känns väl så där att släppa fram ett så synligt tecken på åldrande och förfall, men jag antar att det kan vara bra inte bara för håret, utan för de bra mycket viktigare sakerna helgelsen och ödmjukheten.

Post-läger-syndromet

Konversation i bilen på väg hem från Södertälje:

Maken, lätt road: Du är trött.

Jag, frånvarande: Ja, hur så?

Maken, än mer road: För när man hör en hel låt med Martin Stenmarck utan att någon byter kanal, då är Miriam verkligen trött.

Jag har varit på läger. Nu ska jag göra ingenting.

Förlåtelse

Jag angriper nu den första av önskningarna mina läsare gav när jag hade bloggtorka tidigare i veckan. I och för sig blev det några roligheter däremellan, så det kanske egentligen är den andra önskningen. Nåväl.

Förlåtelse utan gräns, var temat i söndags. Emelie efterlyser reflektioner kring förlåtelse-passagen i Fader Vår¨ och Helene efterlyser detsamma kring försoning. Jag ser ett tema och börjar därför på det bästa av ställen - på Golgata.

Där dör Jesus får vår skull. För att ondskan, det inom och utom oss som vill att allt ska gå åt helvete, inte ska kunna ta oss. Han dör för det vi gjort, för det som gjorts mot oss, för det vi sagt, för det vi inte sagt, för vår bristande tillit, för vår bristande tro, för all skit som över huvud taget har existerat och all skit som kommer att komma. Han gör det, därför att om han inte hade gjort det, så hade vi varit snöbollar i helvetet, helt utlämnade åt världen som den ser ut idag, med krig, våld, förtryck, oginhet, övergrepp och hat. Han gör det, därför att han älskar oss. Han vill inte att vi ska bli kvar i den här defekta världen, han vill att vi ska vara hos honom. Så han gör en deal med ondskan. Du får mig, jag får dem. Och ondskan tänker att får jag deras Gud, så är ju saken klar. All makt åt Tengil, så att säga. Men, som vi alla vet, så fungerar det inte så. Jesus uppstår och därmed är det fri lejd för mellan döden och evigheten för den som vill lägga sitt liv i Jesu händer, här och nu och i evigheten.

Detta är försoningen - Jesus använder sig själv som lösensumma för att köpa loss oss från död och synd. Det betyder inte att han försonar sig med hur det är, utan att han tar smällen för att vi inte ska behöva ta den. Och här finns också förlåtelsens källa - vi får förlåtelse därför att Jesus betalat priset för den.

Härifrån, från korset, måste det kristna livet ta sin utgångspunkt. Annars blir det så lätt bara regler, krav och flum. Men börjar man vid korset, blir det blodig verklighet. Här ser vi vad verklig försoning kostar, och får en förebild i allt det där som behövs för att kunna försona sig med andra människor - nämligen ödmjukhet, kärlek och offervilja. Vi får också en nyttig jämförelse - så här mycket behövde Jesus göra för att ge mig försoning. Då kanske jag kan sträcka mig lite längre för att försonas med min medmänniska? När jag vet varifrån den förlåtelse som jag får ta emot av Gud kommer, så blir det också lättare att vilja förlåta andra.

Korset är också en bra utgångspunkt när det här - oundvikligen - blir svårt. För ibland gör vi människor varandra så oerhört illa att förlåtelsen tycks helt omöjlig. Men det är inte samma sak att inte vilja förlåta, som att inte kunna. Ibland gör det bara för ont och vi är nu en gång bara människor. Och då finns nåden, att lämna över det man inte kan förlåta till Jesus och veta att han förlåter det vi inte klarar. Och det som skedde på korset, gäller också vår oförmåga att förlåta. Så förlåtelsen vi får av Gud är inte villkorad i den bemärkelsen att man inte får den som man inte är totalt försonad med allt som skett. Men däremot bygger den på att man uppriktigt och innerligt vill ta emot den, inser att man är beroende av den och vill förlåta andra för Jesu skull.

Here´s 95 more reasons brother Tetzel in your face!

Koreografi

Fru Kaos har många spännande planer. Som att sjunga Måneåsol i Nacka Forum. Sådana initiativ gillar givetvis jag som är en Måneåsol-branschen på heltid, så här kommer en kort manual till rörelserna som gäller för vers 1 och vers 3. Kristologin i vers 2 är för avancerad för att göra sig i rörelseform. Observera att det finns många skolor vad gäller rörelserna till Måneåsol. Detta är vad som gäller i Södertälje-Tveta församling just nu. Tänk också på att less is more är helt fel inställning när det kommer till Måneåsol. More is more.

Okej, då kör vi:

Måne - rita en stor halvcirkel i luften framför dig med en kupad hand. Som du skopade glass ur en jättestor Bigpack på högkant
och Sol - ritar du en hel cirkel med båda händerna, börja uppifrån.
Vatten - vågrät vågrörelse med handen. Tänk "En kulen natt"
och vind - svep lite fram och tillbaka framför dig med handen. Tänk New-age-dans.
och blommor -knäpp händerna framför dig, öppna dem sedan uppåt, som en blomma som slår ut.
och barn - vagga ett imaginärt spädbarn i famnen.
Skapade Gud - peka vördnadsfullt mot taket
Himmel - för armarna uppåt och utåt över huvudet
och jord - se rörelserna till "sol".
Allting är hans, Herren vår Gud vill vi tacka - se allmänt tacksam ut.

Refräng - inga rörelser, vagga lite i takt bara.

Anden vår tröst - slå armarna om dig själv
levande - skaka lite på armarna framför dig. Tänk dansen i Can´t buy me love eller en hund som simmar
varm - slå armarna om dig själv igen och gnugga dig på överarmarna
helig - sträck upp armarna i en riktig lovsångspose. Kolla God Channel Europe för inspiration
och stark - gör en Popeye-pose, dvs, böj armarna vid armbågen och spänn dig
talar om Gud - behåll Popeye-posen, men låt händerna "prata" genom att fingrarna möter tummen om och om igen
stöder - låtsas att du tar stöd i något framför dig, med handflatorna nedåt
och bär - låtsas att du plockar blåbär i din handflata
dag efter dag, Herren vår Gud vill vi tacka - se allmänt tacksam ut igen

Refräng - se ovan

Lycka till nu, fru Kaos. Jag ser fram emot att se och höra dig i Nacka Forum inom en snar framtid.

Som den goda fe jag är...

...ska jag försöka möta min läsares önskningar och och förslag på ämnen. Tio i elva på fredag kväll är dock inte riktigt min mest systematiska tid på dygnet, så mina teologiska utläggningar om synd, förlåtelse och försoning får vänta ett tag. Men de kommer, var så säker.

Just nu får ni hålla till godo med något som är både fint och roligt. Lyssna på texten - den är signerad Stephen Fry!

Ännu en seger!

Mina segrar över tekniken når ständigt nya höjder. Efter succén med musiknedladdningen, har jag flera gånger lyckats övermanna både kopiatorn på jobbet och vår nyckfulla digitalbox. Kopiatorn luktade lite bränt en gång, men det beror faktiskt på att den är konstig och inte på mig.

I alla fall, ikväll kom turen till det mest skräckinjagande teknikhindret av dem alla - internetbanken. Jag vet, det är jättepraktiskt, jättebra, jättesäkert, jätteallting. Men det är väldigt många siffror. Siffror för att logga in, siffror i pga-nummer, siffror i OCR-nummer, siffror i summan, siffror överallt och siffror är nu en gång för alla inte alls min grej. Så jag har framhärdat med mina privatgiro-kuvert, trots omgivningens oförtäckta hån och försäkringar om att det inte alls är svårt med internetbank.

Men nu vet jag alltså att så svårt var det inte. Nog för att det tog mig en rätt stor del av kvällen att fatta vilken kod som var vilken och hur jag skulle bära mig åt för att logga in, men nu är det gjort och jag har suttit en lång stund och läst mina kontoutdrag. Bara för känslan att jag klarade det. Själv.

Fortfarande torrt och tråkigt

Nu har jag ju massor med tips på ämnen så bloggandet borde flöda som en vårflod. Men det vill sig liksom inte. Jag kramar katten en stund och ser om det hjälper.

Uttorkning

Jag vet inte alls vad jag ska skriva om. Har inte haft någon vettig bloggidé på evigheter. Så, för att här inte ska bli alltför tråkitgt, vädjar jag om hjälp. Vad vill ni läsa om?

Just nu víll inte Blogger samarbeta kring en opinionsundersökning, så ni får tala för er själva i kommentarerna.

Personkemi

Ibland när man träffar en ny människa, så stämmer det genast. Ibland kan det ta flera år. Oavsett vilket; det är härligt med vänner, nya och gamla.

Speciellt härlig är den där vänskapen som är lite oväntad. Till exempel räknar jag makens kusin M, 15 månader gammal, som en riktig kompis. 28 års ålderskillnad är ingen stor sak när man delar bärande intressen såsom sång, böcker och matlagning...

Vad har vi för val?

Signaturen Rune, skriver en klok kommentar till inlägget Frimodig Kyrka etablerad i Skara Stift på Karin Långström Vinges blogg. Läs gärna både inlägget och de övriga kommentarerna för att få en korrekt bild av sammanhanget - här har jag valt ut mina hjärteformuleringar:

"(...)Jag håller med om att det är de som inte accepterar reformen från -58, som har problem med samarbetet, inte vi andra. Men anledningen till det är ju just en konsekvens av deras teologiska övertygelse (...) Problemet är ju deras, inte vårt, men det blir vårt därför att de är våra bröder och systrar, som vi älskar. Därför kan vi inte bara låta dem dra, utan att ha gjort ALLT, för att hitta vägar att leva i enhet och kärlek. Det nya budet är ju att vi ska älska varandra, så som han har älskat oss. Så vad har vi för val. Jesus ber om vår enhet "för att världen ska tro". Det ensamt är väl värt all möda som tänkas kan."

Jag vet inte vem du är, Rune, men stort tack för detta som känns så inspirerande att jag bara måste se till att ännu fler får läsa det!

Av glädje övermannad

Idag har jag haft förmånen att samtala och bedja tillsammans med trossystrar från alla möjliga håll och sammanhang, i en gemenskap där jag kunnat känna mig alldeles trygg och alldeles accepterad. Det har varit en välsignad dag i ordets alla bemärkelser, en dag av påfyllnad och kraftsamling och andlig generositet som jag kommer kunna leva på länge. Jag har fått ta emot så mycket gott att jag är alldeles trött i både hjärta och hjärna, men när det fått ligga till sig lite, kommer det med all säkerhet vara mig till godo i den vanliga verkligheten!

En tågmetafor

Det sista jag vill bli behandlad som, eller för den delen råka behandla någon annan som, är ett pendeltåg till Gnesta. Det är verkligen ett förnedrat tågsläkte. De får alltid vänta in tåget från Stockholm i evigheter, utan hänsyn till egen tidtabell. De får stå ute i regnet på spåren vänta tills X2000 har passerat, och rätt som det är så ersätts de med en (1) buss, fast det rymmer lika många människor som fem (5) bussar. Om det ersätts alls, vill säga.

För precis som människor är riktiga viktiga människor även om de befinner sig i en tråkig utkant, är ett tåg ett riktigt viktigt tåg, även om det bara går till Gnesta via Järna och Mölnbo. Faktiskt.

Mission on another level

Jag tycker egentligen inte om hiphop. Såvida den inte är apostolisk, då är den långt mer än OK. Gå in på Misericordia och lyssna själva - och läs för allt i världen texterna också!

Jag vill ha en egen hund

Helst en Walesisk Springer Spaniel enligt ovan. Särskilt sådana här dagar, när det är grått och trist och enahanda, vore det fint med en varm varelse som både ger en anledning av gå ut, glada viftande tillrop och en och annan blöt hundpuss.

Överjagets delseger

Eftersom det regnar fick trädgårdsskötseln ställas in, vilket jag inte precis sörjer. Handlat har jag däremot gjort, och bakat kanelbullar. Dammsugaren ser trött ut tycker jag så den får faktiskt vila.

Det vet ju alla...

Om nu någon hade trott något annat, så är även den (svensk-)kyrkliga världen fylld av fördomar. Som stundstals gör det lättare att förbereda sig för olika saker, men som alltsomoftast skapar irritation, frustration och dessutom gör världen mindre och tråkigare. Här kommer några av de vanligaste:

"Syföreningstanter är tyckmyckna, skvallriga och klagar på allting. Och så fikar de mer än de syr"

"Unga kvinnliga präster är teologiskt radikala, feministiska och ändrar gärna på saker för ändrandets skull. De är dessutom mjuka, mänskliga och talar inte bara om Gud hela tiden"

"Äldre manliga präster är stela, tråkiga och bergmanska. De håller fast vid det gamla och kan inte tala så folk förstår"

"Kyrkomusiker är enspännare som inte ser till helheten utan bara kör sitt eget race"

"Kvinnliga diakoner som vigs i 50-årsåldern har klimakteriet och livskrisen som kallelsegrund"

"Yngre manliga präster är tvärsäkra, stöddiga och måste sättas på plats omgående".

"Kyrkopolitiker går aldrig i kyrkan och vill egentligen bara bevaka sitt partis intressen"


Det säger sig ju självt att det inte är så här. Ändå lever vi med variationer på ovanstående, och andra varianter, varje dag. Ibland blir våra fördomar besannade, men oftast är de bara ivägen och hindrar oss från att se oss själva och andra som dem vi verkligen är, och lyssna på det vi egentligen vill få fram - vilket förhoppningsvis är evangeliet om Jesus Kristus.

Ledighet ahead

Det är fredagsafton, pizzan är äten och maken fixar till en brasa. Själv planerar jag för den lediga morgondagen och slits mellan mitt överjag (som vill höststäda trädgården, baka bullar och dammsuga hela huset) och mitt vanliga jag (som vill slappa i soffan, klappa katten och kanske gå på bio).

Vi får se hur det blir. Kanske kan jag, oavsett vilket av mina jag som segrar, få till det där blogginlägget om kyrkliga fördomar.

Dagens nostalgi

Det här är ju underbart. Speciellt grisen himself. Jag blir helt lycklig.

Katie Melua på riktigt!

Storasyster har sett Katie Melua live på Annexet och är fortfarande lite hög på den upplevelsen. Visst, vi satt längst bak, bredvid kiosken och kunde inte urskilja ansiktsdragen på henne, men hörde gjorde vi desto bättre. Även när hon råkade svälja lite av sitt hår mitt i "Scary films". Och hon sjöng alla mina favortiter, utom "When you taught me how to dance". Dessutom var verkligen på tiden att jag kom iväg på en riktig konsert, för jag tycker inte riktigt att det räknas med Kalasturnén i Brunnsparken 1999 och - nästan så jag rodnar - E-Type, också i Brunnsparken 1995.

För övrigt funderar jag en hel del över kyrkliga fördomar och förväntningar. Men det reder jag ut en annan dag. Nu tänker jag lyssna på Katie lite till. Den här låten är ny!

Helt liten. Helt perfekt.

Emilia Kristina Strandh Klefbeck, en vecka gammal idag

Svårt att vara ledig?

Det är min lediga dag och vad sitter jag och gör, när jag ska slappa framför datorn? Kollar in hemtrevliga bloggar, spelar spel och läser privatmail?

Ack nej. Jag läser andra församlingars barnverksamhetsinformation och lyssnar på begravningsmusik på Youtube. Jag är bortom all räddning.

Apropå pentekostalfobi...eller vad det nu är?

“Det finns inget i vår kravprofil som säger att man måste vara ateist för att bli rektor vid Universitetet”. (Allan Larsson)

Rektorstillsättningen i Lund rörde upp de mest absurda argument, späckade med fördomar och allmän okunnighet. Det är tur att ordföranden torrt konstaterar vad som gäller.

Aftonens film

Jag kan hyra film i min TV. Det känns fortfarande rätt exotiskt och dessutom fick vi fem hyrfilmer på köpet när vi förnyade digital-TV-abonnemanget. Hur som helst, ikväll har jag hyrt I capture the castle med Bill Nighy, Tara Fitzgerald och Romola Garai (ovan). Filmen handlar egentligen inte om så värst mycket - ung, fattig flicka med bohemisk familj växer upp på förfallet slott sedan pappa försökt mörda mamma (typ) med en tårtspade. Två rika arvtagare dyker upp, förvecklingar inträder och allt berättas med humor, inlevelse och vad författarinnan kallar medveten naivitet. Filmen är baserad på en teaterpjäs, som i sin tur är baserad på en roman från 1948 av Dodie Smith. Jag måste verkligen läsa boken, som beskrivs på nätet som en "Jane Austen på 30-talet" och förmodligen är ännu bättre än filmen. Det brukar ju vara så.

Åka tåg

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker dock inte om att det serveras alkohol på x2000. Har rest från Nässjö till Södertälje i sällskap med medmänniskor som förtärt avsevärt mer alkohol än vad som är nyttigt och trevligt så där mitt på dagen. Framåt Mjölby var de ganska högljudda och jag ganska irriterad.

Nu ska jag ägna mig åt min tjocka storpocket - Maeve Binchys relativt nyutkomna Heart and Soul. En typisk Binchy, som inte bjuder några överraskningar precis, men desto mer avkoppling och trevnad. En hel del gamla bekanta från de tidigare böckerna i nutid dyker upp och det är ju trevligt. Ännu trevligare vore det om det kunde dyka upp karaktärer från 50-talsskildringarna som jag tycker är hennes allra bästa böcker. Men, och det är en viktig sanning att lära sig, man kan inte få allt. Och livet är inte rättvist.

Jag älskar far och mor och mina röda skor...

Idag har jag gjort mig skyldig till ett liturgiskt stilbrott av rang. Jag har kombinerat klarröda gymnastikskor med mossgrön, vackert broderad mässhake. Det var inte meningen, jag fick väl någon sorts hjärnsläpp i hallen i morse och insåg inte problemet förrän jag stod där i sakristian och såg ned på mina fötter. Och då var det så dags.

Förvisso påverkar inte prästens fotbeklädnad sakramentets giltighet. Men det är ju onödigt att riskera att någons upplevelse av mässan blir förstörd av att man inte kunde sluta titta på de opassande skorna.

Nåväl. Jag ska placera mina svarta kyrkskor i mitt arbetsrum. Det är ändå för kallt för att ha dem ute nu.

Unbloggable

Något som tar mycket av min tankemöda och mitt engagemang just nu, lämpar sig av skilda anledningar inte att blogga om. På ett sätt är det lite tråkigt. På ett annat bara nyttigt, för då riskerar jag inte att hamna i vanföreställningen att verkligheten inte är verklig förrän den är bloggad. Och där vill jag då rakt inte hamna.

En annan sak jag funderat på idag, är vilken B-plan jag skulle ha för mitt liv om jag tyckte mig behöva en. Just nu ser jag ingen annan framtid än prästeriet och den ser jag positivt på, men man vet ju aldrig...här är min lista på alternativa sysselsättningar:

1. Författare (som om..!)

2.Konduktör (Jag gillar tåg. Jag gillar folk. Jag gillar uniformer)

3. Lärare (Som att ha konfirmander hela tide fast utan Gudbiten då. Lite jobbigt men mest kul)

4. Sjuksköterska (Fast jag har ju inte läst matte C och gillar inte blod heller)

5. Bibliotekarie (Man måste vara tyst. Men å andra sidan får man vara i ett bibliotek HELA dagarna)


Ni då? Vad skulle ni göra om ni inte gjorde det ni gör?

En last

Inte så GI. Men SÅ gott. Och det är i alla fall inget socker i dem.