Förlåtelse

Jag angriper nu den första av önskningarna mina läsare gav när jag hade bloggtorka tidigare i veckan. I och för sig blev det några roligheter däremellan, så det kanske egentligen är den andra önskningen. Nåväl.

Förlåtelse utan gräns, var temat i söndags. Emelie efterlyser reflektioner kring förlåtelse-passagen i Fader Vår¨ och Helene efterlyser detsamma kring försoning. Jag ser ett tema och börjar därför på det bästa av ställen - på Golgata.

Där dör Jesus får vår skull. För att ondskan, det inom och utom oss som vill att allt ska gå åt helvete, inte ska kunna ta oss. Han dör för det vi gjort, för det som gjorts mot oss, för det vi sagt, för det vi inte sagt, för vår bristande tillit, för vår bristande tro, för all skit som över huvud taget har existerat och all skit som kommer att komma. Han gör det, därför att om han inte hade gjort det, så hade vi varit snöbollar i helvetet, helt utlämnade åt världen som den ser ut idag, med krig, våld, förtryck, oginhet, övergrepp och hat. Han gör det, därför att han älskar oss. Han vill inte att vi ska bli kvar i den här defekta världen, han vill att vi ska vara hos honom. Så han gör en deal med ondskan. Du får mig, jag får dem. Och ondskan tänker att får jag deras Gud, så är ju saken klar. All makt åt Tengil, så att säga. Men, som vi alla vet, så fungerar det inte så. Jesus uppstår och därmed är det fri lejd för mellan döden och evigheten för den som vill lägga sitt liv i Jesu händer, här och nu och i evigheten.

Detta är försoningen - Jesus använder sig själv som lösensumma för att köpa loss oss från död och synd. Det betyder inte att han försonar sig med hur det är, utan att han tar smällen för att vi inte ska behöva ta den. Och här finns också förlåtelsens källa - vi får förlåtelse därför att Jesus betalat priset för den.

Härifrån, från korset, måste det kristna livet ta sin utgångspunkt. Annars blir det så lätt bara regler, krav och flum. Men börjar man vid korset, blir det blodig verklighet. Här ser vi vad verklig försoning kostar, och får en förebild i allt det där som behövs för att kunna försona sig med andra människor - nämligen ödmjukhet, kärlek och offervilja. Vi får också en nyttig jämförelse - så här mycket behövde Jesus göra för att ge mig försoning. Då kanske jag kan sträcka mig lite längre för att försonas med min medmänniska? När jag vet varifrån den förlåtelse som jag får ta emot av Gud kommer, så blir det också lättare att vilja förlåta andra.

Korset är också en bra utgångspunkt när det här - oundvikligen - blir svårt. För ibland gör vi människor varandra så oerhört illa att förlåtelsen tycks helt omöjlig. Men det är inte samma sak att inte vilja förlåta, som att inte kunna. Ibland gör det bara för ont och vi är nu en gång bara människor. Och då finns nåden, att lämna över det man inte kan förlåta till Jesus och veta att han förlåter det vi inte klarar. Och det som skedde på korset, gäller också vår oförmåga att förlåta. Så förlåtelsen vi får av Gud är inte villkorad i den bemärkelsen att man inte får den som man inte är totalt försonad med allt som skett. Men däremot bygger den på att man uppriktigt och innerligt vill ta emot den, inser att man är beroende av den och vill förlåta andra för Jesu skull.