Det står en liten ask TuttiFrutti på hörnskåpet i vår hall. Oöppnad. Förmodligen är det den längsta noterade överlevnaden någonsin för godis i det Klefbeckska hemmet. Asken har stått där sedan någon gång i mellandagarna, då vi stal den av ett barn på ICA.
Det är inte fullt så illa som det låter. Så här var det:
Vi var och handlade på ICA en förmiddag efter jul. Före oss i kön stod en familj med två barn i 2-5-årsålden. Barnen hade fått varsin tablettask, som de omsorgs- och vördnadsfullt lade upp på bandet. Vi tittade ömsint på dem och mindes lördagsgodisets magiska tid, innan vi lastade upp våra egna, mindre magiska varor, betalade dem och packade ned dem. När vi så kom hem, packade maken upp kassen och utbrast lyckligt:
- Har du köpt TuttiFrutti?
Iskall chock infann sig. Barnets ask måste hamnat på fel sida om avskiljaren på kassabandet och sedan i förbifarten hamnat i vår kasse. Sånt händer. Hela tiden. Men blotta tanken på barnet som packade upp sin kasse hemma i sitt kök och insåg att godisarna var borta fick oss båda två att känna oss som barnmisshandlare. Och tanken på att åka tillbaka till Järna och försöka spåra upp tablettaskens rättmätiga ägare kändes inte bara omöjlig, utan aningen överdriven. Men äta upp den, det klarar vi inte riktigt.
1 kommentar:
Åh - I er så søde, I to!
Skicka en kommentar