Gud är orättvis

Gud är orättvis, det är vårt enda hopp, sjöng kantor V i söndags.

Det är skillnad på rättvisa såsom människor känner den -alltifrån jämna nivåer i saftglas till lika löner - och på rättfärdighet, såsom Gud känner den. Men de är lätta att blanda ihop, eftersom det bara är det första vi kan ha empirisk kunskap om. Men tänk om Gud var rättvis på vårt sätt?

Så här tänker jag. Mänsklig rättvisa, såsom vi känner och utövar den, är felbara människors system för att göra den fallna världen uthärdlig, för att gåtfullt återspegla Guds rättfärdighet, om vi så vill. Men eftersom vi är felbara samtidigt som regelverket (Guds Lag) är absolut blir rättvisan lätt både obarmhärtig och motsägelsefull om den drivs till sin spets. Guds rättfärdighet däremot, utövas av Gud som är sanning, rätt och kärlek. Han har på fötterna för att kunna döma rättvist i gudomlig bemärkelse och det gör han också. Men straffet hamnar på Honom själv i Jesus och genom honom får vi del av Guds nåd.

Och det är den nåden som sången jag citerar ovan beskriver som orättvis. För vore Gud mänskligt rättvis skulle alla de senkomna vingårdsarbetarna få mindre betalt och rövaren på korset skulle inte komma till himlen. Nåden skulle inte överflöda om Gud var mänskligt rättvis. Men eftersom Gud är nådig, så får också vi som inte förtjänat det del av Hans gåvor. Och därför är det vårt enda hopp att Gud är orättvis/nådig. Tycka vad man vill om användningen av ordet, men jag tyckte den var bra.