Ända sedan Felicity har jag gillat Keri Russell. Dessutom tycker jag konceptet "en-paj-för-varje-känsla" låter tilltalade.
Jag har sett massor med recensioner som säger att Juno är den bästa filmen på evigheter i sin genre. Dessutom ser de så söta ut på bilderna i pressmaterialet. Och så tycker jag att Juno är ett så fint namn, speciellt sedan jag läste Part of the furniture, som för övrigt har en liknande tematik.
Försoning var en ruskigt bra, men ganska obehaglig bok, som tycks ha blivit en strålande film. Keira Knigthley är alltid bra, och ännu bättre är Romola Garai som spelar hennes lillasyster. James McAvoy pratada väl för filmen hos Parkinson och dessutom finns det ingen period som gör sig bättre på film rent estetiskt än 30 och 40-talen.
Jag får återkomma när jag sett någon av dem. Om ni har tips på vilken man ska välja, eller på någon annan, så är jag tacksam!
2 kommentarer:
Jag har sett Försoning, den var helt okej.
Hej, jag och maken var och såg på Juno idag. Superbra film, en riktig feel good känsla fast filmen ändå berör svåra val och kärlek i en 16 årings liv.
Kan bara rekomendera den.
Skicka en kommentar