Mot den eviga staden!

Imorgon åker Pilgrimskonfirmanderna och Pilgrimsungdomarna mot den eviga staden. Förhoppningsvis blir det precis lika bra som i fjol, eller bättre.

Här ska vi bo:

Bilden är lånad från denna blogg.

Nostalgi-nonsens

Vissa sånger minns man exakt när, och hur, man hörde första gången. Ibland för att det hände något minnesvärt samtidigt - ibland bara för att man helt enkelt råkar minnas. Som den här sången till exempel, den hörde jag på radio en alldeles vanlig eftermiddag när jag satt och gjorde läxorna vid köksbordet hemma i Lundby. Jag minns till och med på vilken stol jag satt.




Eller den här. Den hörde jag på Friskis och Svettis i Uppsala och just på den sången skulle man stå på två led och först mot och sedan ifrån varandra. Jag köpte singeln dagen efter, och gick på det passet nästan bara för låtens skull:




Det var dagens nostalgitripp. Tack för mig.

Jag hotade just med yttersta domen...

...och ingen reagerar. Märkligt. Beror det på att jag påminde om möjligheten till förlåtelse och förbarmande, eller på att målgruppen för hotandet ansågs förtjäna det?

Om tendensen att skylla ifrån sig från strukturer

...skriver Maria Ludvigsson i SvD idag, apropå sexuella övergrepp mot barn inom kyrkans, såväl som idrottens sammanhang. Fullkomliga självklarheter - men de behöver sägas.

Det finns inga system som kan skydda oss mot allt ont, eftersom det alltid är individerna som bär det yttersta ansvaret för hur systemen fungerar. Ändå tenderar vi ofta att efterfråga ett systems ansvar när något förfärligt händer. Svaret är för det första att samhället faktiskt är summan av var och en av oss. För det andra kan aldrig ansvar utkrävas av system, bara av personer."
(SvD 110626)


Man kan skylla övergreppen på diverse större system, på celibatstvånget i Romersk-katolska kyrkan såväl som på den machokultur som sägs råda inom delar av idrottsvärlden. Det förändrar ingenting, för det är ändå vi som är systemet, samhället, strukturerna, kulturerna. Var och en har ansvar för den situation man står i. All världens katoliker är inte mer skyldiga till de fruktansvärda övergrepp som vissa av deras präster begått, mer än alla friidrottare har del i de övergrepp som begåtts mot unga idrottare. Skulden ligger hos dem som gjorde det. Den ligger också hos dem - hos oss - som egentligen visste, eller anade, eller fruktade, men ändå valde att titta bort, göra inget, tysta ned. Vi som påstår att vi "hellre friar än fäller" för att vi inbillar oss att vi inte behöver ta vårt ansvar då. Vi som tänker att "det angår inte mig" eller "jag är nog bara överkänslig" eller "ingen kommer tro mig". Vi som inte vill erkänna att ondska finns - åtminstone inte där vi själva finns. Det är vi som utgör systemet - och det är vi som bär skulden. Inte för att övergreppen skedde, skulden för det ligger hos förövarna - utan för att de kunde fortsätta.

Vi människor är inga viljelösa offer för system och struktur. Vi är bärare av det ansvar som följer med att vara en vuxen människa i en ond värld. Vi är människor som kan - och skall - ställas till svars för våra handlingar, om inte förr så den dag då  det som ni har sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken. En gång ska vi ska möta den som säger: Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.  Och då lär det inte funka med att skylla på strukturerna, direkt. Det enda som lär funka är att säga som det är, och be om förlåtelse och förbarmande.

Den snälla trenden fortsätter...

För precis som jag inte ondgjorde mig över vare sig glitter eller "Jul, jul..." i december, så har jag avstått från att blogga uppviglande och/eller nedsättande om friluftsgudstjänster. Antingen börjar jag tappa stinget, eller så har jag helt enkelt blivit lite mer tolerant med åren.

Tillfälligheter och andligheter

Vi har precis lyssnad på Mark Levengoods sommarprogram. Det var lika underbart som det alltid är när Mark Levengood över huvud taget öppnar munnen, fullt av roliga anekdoter om dråpliga, osannolika händelser som man bara tror är sanna därför att det är ännu mer osannolikt att någon skulle ha både fantasi och mage att tänka ut så halsbrytande lögner.

Livet är fullt av tillfälligheter, kan man väl säga var Levengoods tes, och dessa tillfälligheter leder ibland fram till äventyr och ibland till ingenting alls. Vad som blir vad, skulle jag tro, beror på den Helige Ande. Vilka tillfälligheter Han iscensätter för att leda oss dit vi ska, och vilka han ser till inte spelar någon som helst roll i längden.

Ibland undrar man dock lite hur den Helige Ande tänkte. Jag undrar till exempel ibland vad som hade hänt om jag hade lagt mera märke till prästpraktikanten med det raka mörka håret redan när vi sågs i en församlingssal i Örebro 1996. Eller vad som hade hänt om jag sökt - och fått - jobbet som soldathemsföreståndare i Eksjö när jag var 19. Jag kan inte låta bli att tro att jag hade haft en lyckligare övre tonår då - utan att för den skull anklaga Anden för det. Och det är inte alltid så lätt att veta vad som var Guds plan, och var som var Guds räddningsinsats i någon helt annans plan, så att säga.

Nåja, den tiden både slutade och fortsatte lyckligt. Och så länge den Helige Ande verkar i tillfälligheterna, känns det rätt OK att mitt liv inte är hälften så underhållande som Mark Levengoods.

Johannespredikan, i förskott

Gemensamt för påfallande många av Bibelns stora gestalter, och stora händelser också för den delen, är att de låter vänta på sig. Abraham och Sara fick vänta så länge på Isak, att åtminstone Sara nog började misströsta. Isak och Rebecka fick i sin tur vänta på Jakob och Esau – precis som Sakarias och Elisabet fick vänta på Johannes. Israels barn väntade i öknen avsevärt längre än vad sträckan Egypten – Kaanan egentligen tog att gå. Och genom hela Bibeln, genom både goda tider och onda, tider av gemenskap och glädje såväl som tider av splittring och fångenskap, finns väntan och längtan där som en röd tråd. Vi möter den hos profeterna, om och om igen, denna längtan och väntan efter den som ska komma, den som ska vända folkets förnedring och fångenskap och lidande till upprättelse, frihet och glädje. En längtan och väntan som också är förknippad med bävan, och en uppmaning att göra sig beredd – även om det är långt kvar. Innan det ännu spirat, kungör jag det för er, säger ju Jesaja, åratal före Jesu födelse.

Vissa gånger så ger onekligen väntan och längtan utdelning. Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Sakarias och Elisabet, fick alla erfara att deras längtan och böner blev verklighet – precis som Symeon och Hanna i templet och alla andra människor som fick möta Jesus medan han levde på jorden.

Andra gånger blir det inte alls så. Mose, som fick leda folket ut ur Egypten, fick aldrig komma in i det förlovade landet. Jesaja fick inte uppleva hur hans profetior så att säga blev kött, och Johannes Döparen blev halshuggen innan Jesus hann slutföra sitt frälsningsprojekt. Och vad Sakarias beträffar, är det nog högst troligt att han dog innan han fick se sin son vara Den Högstes profet fullt ut. De fick inte vara med och se hur det gick.

Det kan verka så smärtsamt ironiskt, att all denna väntan, allt detta arbete, alla dessa böner, inte får sin uppfyllelse här i tiden. Att människor som i hela sitt liv strävat och längtat och hoppats, dör innan Gud handlar här i tiden – samtidigt som andra, till synes helt slumpmässigt fast det givetvis inte är så, får skörda frukten av deras arbete. Och samtidigt är det ett vittnesbörd om precis hur mäktig och stor Gud är. Tiden och rummet begränsar honom inte. Inte heller mänskliga hänsyn eller idéer om belöning och rättvisa. Utan allting sker, när, som evangelisterna uttrycker det – tiden är inne. Det sker vid den tid, som Gud, som står utanför tid och rum, vet är den bästa. För oss, för skapelsen, för dem som ska komma efter oss. Gud verkar i tiden för att vi ska kunna lära känna honom – men Han är inte begränsad av den på samma sätt som vi är, vi som inte ens kan föreställa oss ett tillstånd där tid inte finns.

Detta är en av utmaningarna med att leva som kristen – att leva i hopp och längtan efter sådant som vi inte har en aning om hur det kommer att bli. Att be sina böner utan att veta vare sig om, hur eller när de ska uppfyllas. Att hoppas på det vi inte ser så till den grad att det vi ser blir underordnat det osynliga. Att uthärda smärta i hopp om att det ska komma en dag då den byts i triumf, samtidigt som vi inte har en aning om när den dagen ska komma. Att uppleva glädje i vetskap om att den inte är något gentemot den som ska komma. Att vara rädd för döden, och samtidigt försöka förstå att för Gud är alla levande. Det är en utmaning både för att det är svårt i sig självt, att hitta ett hopp i mysteriet och att lita på löften som vars uppfyllelse vi inte kan se, men också för det inte sällan ses som ett ganska märkligt beteende av dem som så att säga står utanför. Som inte kan förstå hur man kan ha en moralisk kompass utanför de egna känslorna, eller en längtan efter något som ligger bortom tid och rum. Som ser orättvisa där vi är menade att se nåd, och som ser förlust av kontroll som något farligt.

Det är en utmaning – men det är en utmaning vi delar. Med varandra, med dem som gått före och med dem som kommer efter. Vi är utmanade tillsammans med Sara och Rebecka och Elisabet att längta och vänta efter det liv som kommer där man minst anar det. Vi är utmanade att tillsammans med Sakarias lita också på de löften som verkar alldeles för bra för att vara sanna och ta emot Guds ibland något omilda övertalning. Och vi är, inte minst, utmanade att tillsammans med Johannes vara de obekväma rösterna som skriker i öknen, som säger det som ingen vill höra och som inte är rädda för dem som kan döda kroppen, eftersom vi vet vem som kan rädda vår själ. 

För även om Gud står över tid och rum, även om vi inte vet vad Gud kommer göra härnäst, så vet vi faktiskt vad han redan har gjort, här i tiden. Vi vet vem Sakarias menade, när han talade om soluppgången för dem som är i mörker och i dödens skugga. Vi vet vem han är, som kan styra våra fötter in på fredens väg. Vi vet vem han är, som besegrat döden på Golgata, besegrat den så att den inte längre behöver vara slutet, utan början på något annat. Något, där tid och rum är alldeles ointressant, och där alla gränser är utsuddade och vi inte behöver längta och vänta längre. Vi vet så mycket – och det räcker.

Glad midsommar!

I min makes trädgård, just nu!

Anna Sophia Bonde levererar igen

"Förnuftet säger att jag borde ogilla dem (kvinnoprästmotståndarna, min anm.) och eftersom jag vet att jag inte är masochist kan det väl inte uteslutas att den Helige Ande är ansvarig för att jag inte gör det."


Kunde inte sagt det bättre själv. Slutklämmen är minst sagt tänkvärd:

""Denna fråga har blivit något av en pseudoreligion, på båda sidor. [...] Det kan till och med gå så långt att man inte ens uppfattar försoning som något eftersträvansvärt. Somliga skulle säga att det är just så vi har det. I så fall kommer Svenska kyrkan i framtiden att ha allt mindre lojalitet och kärlek att ge sin Mästare. Han som kallar oss att lämna allt och följa Honom. Kanske inkluderar detta ”allt” ämbetsfrågan.""

Anna Sophia Bonde i Kyrkans Tidning

Om censurerade begravningsreferat

...skrev pappa i morse. Närmare bestämt om hur Clarence Clemons begravning i svensk media framställs som en "privat ceremoni" utan religiösa inslag - trots att den förrättades i en kyrka, av en presbyteriansk präst och innehöll både psalmer och gospel.

Frågan man kan ställa sig är om redaktioner/nyhetsbyråer som bedriver denna typ av censur, gör det för att de tror att det saknar nyhetsvärde, eller för att de tror att läsare kan finna religionsutövning i samband med begravningar stötande. Jag tror mest på det förstnämnda och oavsett vilket, så tror jag det rör sig om en missbedömning. Läsare i allmänhet brukar vilja veta vad som faktiskt hände - oavsett hur man värderar det som hände, så att säga.

Birger Thureson på Dagen skriver också om saken.

En perfekt regnvädersfilm

Jag såg just om I capture the castle från 2003. Det tålde den.

Bilden är lånad från Alicia

Röda skynken

Jag brukar - som så många andra - läsa UnderbaraClara. Hon bloggar med en precis lagom balans mellan husmorstips, vackra kläder, vackra saker, vackert landskap, en fin hund och inte minst en jättesöt bebis.

Häromdagen skrev Clara opretentiöst och uppriktigt (jag kan inte tolka det på något annat sätt ens när jag försöker) om sin känslomässiga såväl som principiella vånda inför att det bara skiljer en vecka mellan att ett foster får aborteras (efter särskilt tillstånd från socialstyrelsen) och att ett prematurt barn kan räddas med neonatal vård. Clara beskriver hur en väninna fick missfall i vecka 21 och fick hålla sitt döda barn i famnen, och hon återger det numera välspridda citatet från en sjuksköterska om att foster/barn " dör i sköljen". efter sena aborter. Clara citerar eller återger med andra ord två människors vittnesbörd om sina upplevelser och beskriver utifrån detta sina egna känslor. Visst, hon kanske inte uppger alla källor helt glasklart, men hon förhåller sig ödmjuk till frågans komplexitet, med en försiktig ärlighet om hur detta får henne att känna sig.

Reaktionerna låter givetvis inte vänta på sig. Kommentatorsfältet fylls av både tacksägelser, uppmuntran, egna berättelser (fullkomligt hjärtskärande, känsliga personer varnas...) om för tidigt födda barn, smärtsamma såväl som självklara abortbeslut, känslokalla kuratorer och underbara barnmorskor. Och så finns de där som reagerar med iskallt, principiellt avståndstagande. För Så Här Får Man Inte Tänka. Det är Pro-Life-propaganda, det är kvinnoförtryck, det är det ena med det andra och nu ska man minsann aldrig mer läsa UnderbaraClara. Om det verkligen är det hon menar? För Det Är Det Väl Ändå Inte, Clara? Inte vill du väl vara en sån? För det ska du veta, tänker man så här, då är man OND.

Det är så beklämmande, tycker jag, att man i sin iver att hävda sin åsikt, inte kan stå för att själva frågeställningen är så smärtsamt komplicerad. Och lika beklämmande är det, att samma människor som så ivrigt hävdar kvinnans rätt till sin egen kropp, inte kan respektera en kvinnas rätt till sina egna åsikter genom att argumentera sakligt. Vem i hela friden tjänar på en debatt där inte alla argument, känslomässiga, medicinska, politiska och etiska, får komma fram på samma villkor?

...till himmelen du är en gyllne bro

Jag lyssnade just på Helgsmålsbön på radio. Lena Fageus pratade - i förbigående - om sin barndoms gudsbild. Och jag försökte minnas,  och sätta ord på min egen barndoms dito. Det gick inte så bra. Inte alls faktiskt. Jag har liksom inga minnen av att jag tänkte på Gud på något konkret sätt, funderade över Hans utseende eller beteende förrän jag var åtminstone tio år och blev uppmanad att göra det på söndagsskolan eller något ditåt. Gud var liksom en del av helheten, självklar på samma sätt som mamma och pappa och vår gröna bil och allmänningen och berget utan för radhuslängan självklart utgjorde mitt universum. Det var liksom inget speciellt med det. De enda religiösa frågeställningar jag kan minnas att jag ägnade någon större tankemöda var dels barnamorden i Betlehem ("men VARFÖR dödade kungen ALLA bebisarna, pappa?" tjatade jag en hel långfredag, efter att ha sett första avsnittet av Jesus från Nasaret) dels tidens slut, som jag brukade förhöra min mor om vid läggdags.

Det var så odramatiskt och liksom omedvetet att jag så här i efterhand har undrat om det var något som var galet. Jag tror inte jag hade några direkta känslor inför Gud förrän jag var i tonåren. Han bara fanns. Det bara var så. Sådana Gudsbilder blir det knappast några radioandakter av, men uppenbarligen funkar de alldeles utmärkt att bygga vidare på.

Så säger spindelkvinnorna...

"(....)utifrån en fast övertygelse om att Kristus vill att vi ska vara ett, har ett löst sammansatt nätverk bildats av kvinnor i olika åldrar, med olika uppdrag i Svenska kyrkan, både präster, diakoner, förtroendevalda och ”vanliga” gudstjänstfirare, som fått arbetsnamnet Kvinnorna kring Jesus. Vi står i olika fromhetstraditioner och har olika syn och tro när det gäller Svenska kyrkans ordning med prästvigda kvinnor – men vi delar vår tro på Jesus Kristus och vår kärlek till honom. I detta nätverk finns en självklar utgångspunkt i att båda sidors uppfattningar är legitima och att dess respektive företrädare därför bör beredas sådant livsrum som står i överensstämmelse med vad tro och samvete bjuder. Ingen skall behöva känna sig andligen svältfödd utifrån ”andra sidans” preferenser."

Vill du läsa hela texten, finns den i SPT nr 12/2011.

Jag har skrivit om nätverket här och här.

Liten uppdatering...

Här händer allt och ingenting. Några rapporter:

Jag har haft fyra skolavslutningar, de var fina och det var roligt men jag är fortfarande ambivalent till hela konceptet.

Årets Italien-resa med unga pilgrimer och konfirmander är nu bara veckor bort och verkar bli lika bra även detta år.

Nätverket Kvinnor kring Jesus och våra tankar, drömmar och böner om enhet och försoning har via en kort artikel i SPT blivit offentliga.

Och så ska jag vikariera som kyrkoherde några veckor. Det innebär en viss risk för mindre bloggande - men man vet aldrig...

Imorgon...

...är det sju år sedan jag prästvigdes. Tiden går fort när man har roligt, som min mattelärare brukade säga när lektionen var slut. Men till skillnad från högstadiematematiken, så har prästlivet bara blivit bättre och bättre med tiden...

Spiritofobi

När jag var liten var jag rädd för saker jämt. Det är jag i och för sig fortfarande - senast i torsdags undrade kollegan Y om jag alltid "måste se katastrofscenarion överallt" - men för lite andra saker, och med lite mer självinsikt.

Hursomhelst, en av mina största rädslor när jag var sisådär åtta, var den Helige Ande. Eller i alla fall vissa av Hans gåvor. Jag hade nämligen läst i tidningen och sett på TV (förmodligen i ett inslag om trosrörelsen eller Livets Ord, detta var i slutet av 80-talet), om hur den Helige Ande plötsligt kunde anfalla en när man bad, så att man började tala i tungor. Det lät konstigt, och verkade jätteobehagligt. Tänk om det plötsligt bara hände? Jag satt på helspänn varenda söndag (i en mycket vanlig svenskkyrklig församling helt utan karismatiska inslag) och tittade oroligt på pappa (som nog aldrig tänkt tanken på just den nådegåvan, han har helt andra) från sidan - verkade han på väg att falla i extas? Tänk om han började tala i tungor och inte slutade? Och när jag kände hur det liksom bubblade inuti när jag sjöng psalmer, så var jag noga med att sluta om det kändes för bra.

Jag vet inte varför tanken på tungotal skrämde mig så förfärligt. Förmodligen handlade det om kontrollbehov (redan då), och åttaåringars vanliga skepsis mot det som inte är som vanligt. Men det höll i sig några år, det där - jag minns en musikgudstjänst med en utländsk kör i Eksjö kyrka när jag blev alldeles stel när prästen sa att han skulle tala med "två tungor" eftersom han skulle både tolka och predika. Jag frågade mormor om och om igen vad han egentligen menade, och kunde inte andas ut förrän vi åkte hem.

Många år senare, när jag gick i åttan, var jag på en av mina bästa kompisars dop. I Pingstkyrkan. Ni kan ju gissa vad som hände. Kyrkan var fullsatt och säkert en tredjedel av församlingen talade i tungor. Jag trodde jag skulle bli livrädd. Satt där i bänken och hörde sorlet och ropen och gråten och väntade på obehaget, men det kom inte. Det var ju inte så farligt. Inte min grej, inte ett smack - men det var rätt för de andra som var där. Mitt i all sin konstighet så var det ju naturligt för dem och någonstans tror jag att jag undermedvetet förstod det. Jag bad Gud som Haver några gånger, tyst för mig själv - för be ville jag faktiskt - och sedan var jag aldrig bekymrad över det där längre.

Jag kom att tänka på min barndoms tungotalsskräck igår, när jag läste ur Johannes 15: När Hjälparen kommer, som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår av Fadern, då skall han vittna om mig. För den Helige Ande är sannerligen en kraft att räkna med. Anden är sänd av Fadern - himmelens och jorden skapare. Han ska vittna om Jesus - genom oss. Och han är sanningens Ande. Tar jag emot Anden och Andens gåvor, måste jag bli jag ett vittne om sanningen. Även när det kostar och känns. Låter jag Andens vind blåsa över mig, måste jag våga bli omkull- eller bortblåst, så att säga. Tar jag emot Anden, måste jag släppa taget själv. Det är klart det är otäckt. Det är lättare att hålla emot, och inte släppa in, för då får jag ju inte bestämma själv längre.

Så egentligen är det samma sak nu, fast på ett annat sätt. Min gamla människa är rädd för den Helige Andes brinnande kraft på samma sätt som mitt åttaåriga jag var rädd för tungotalets gåva. Därför är min bön att Anden ska vända den rädslan till en sund, kärleksfull fruktan, och en tilltro till att Hjälparen vet precis vad jag behöver för att bli den lärjunge och det vittne om Kristus som jag, mitt i alla mina konstigheter, ändå vill och försöker vara.

Något att se fram emot II

Något att se fram emot

När jag var liten...

...så var Folknykterhetens dag en större tilldragelse i mitt liv än någonsin nationaldagen. Då var vi på Skansen eller i Stadsparken i Örebro, solen sken, talen var tråkiga men jag fick glass. En gång kom det upp motdemonstranter (!) på Sollidens scen vilket var jätteläskigt, men annars var det en rolig dag.

Nuförtiden firar jag varken eller med någon större emfas, utan satsar stenhårt på Kristi Himmelsfärds Dag. I år fick jag glädjen att fira högmässa i fina Ripsa Kyrka, tillsammans med min vän och kollega Emil, hemvändare, församlingsbor samt min "egen" busslast konfirmander och kollegor som var på väg till Vikbolandet på läger. Därifrån kom vi tillbaka igår, och årets nationaldag har därmed blivit något färgad av post-läger-trötthet. Fast makens kusin som fyllde fyra firade givetvis. Med pilbåge och prinsesstårta!

Käpphästarna måste motioneras...

...och idag tar jag hjälp av min forne föreläsare och uppsatshandledare Thomas Ekstrand. Artikeln är ett år gammal - men lika bra och lika aktuell.

Jag kan inte...

...uppbåda någon större entusiasm eller indignation över  kyrkliga skolavslutningars vara eller inte vara. Jag tror inte det är skadligt för barn att vistas i kyrkorum eller ens att bli välsignade, jag tycker det är rätt kul att ha skolavslutningar men jag förstår faktiskt inte varför man så prompt vill vara i det komplicerade kyrkorummet, när världen är full av okomplicerade matsalar och aulor?

Varför vill man så oreflekterat bevara en tradition från en annan tid, när enhetssamhället som födde kopplingen mellan skola och kyrka inte finns längre och inte - misstänker jag - saknas av någon? När den ende som är densamme nu som då, är den vars Namn Inte Får Nämnas? Är de sentimentala värdena verkligen så stora, eller har det här blivit en arg lek där ingen vill vara den som blinkar först?

Varför ska vi bråka om detta, markera revir och ägna hela maj månad åt den här frågan vartenda år, när både skola och kyrka har avsevärt större utmaningar mitt framför näsan? Kan vi satsa på att lära av varandra, besöka varandra och finnas till för varandra i alla de sammanhang där det faktiskt är möjligt utan att det blir arga leken av alltihop?