Gemensamt för påfallande många av Bibelns stora gestalter, och stora händelser också för den delen, är att de låter vänta på sig. Abraham och Sara fick vänta så länge på Isak, att åtminstone Sara nog började misströsta. Isak och Rebecka fick i sin tur vänta på Jakob och Esau – precis som Sakarias och Elisabet fick vänta på Johannes. Israels barn väntade i öknen avsevärt längre än vad sträckan Egypten – Kaanan egentligen tog att gå. Och genom hela Bibeln, genom både goda tider och onda, tider av gemenskap och glädje såväl som tider av splittring och fångenskap, finns väntan och längtan där som en röd tråd. Vi möter den hos profeterna, om och om igen, denna längtan och väntan efter den som ska komma, den som ska vända folkets förnedring och fångenskap och lidande till upprättelse, frihet och glädje. En längtan och väntan som också är förknippad med bävan, och en uppmaning att göra sig beredd – även om det är långt kvar. Innan det ännu spirat, kungör jag det för er, säger ju Jesaja, åratal före Jesu födelse.
Vissa gånger så ger onekligen väntan och längtan utdelning. Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Sakarias och Elisabet, fick alla erfara att deras längtan och böner blev verklighet – precis som Symeon och Hanna i templet och alla andra människor som fick möta Jesus medan han levde på jorden.
Andra gånger blir det inte alls så. Mose, som fick leda folket ut ur Egypten, fick aldrig komma in i det förlovade landet. Jesaja fick inte uppleva hur hans profetior så att säga blev kött, och Johannes Döparen blev halshuggen innan Jesus hann slutföra sitt frälsningsprojekt. Och vad Sakarias beträffar, är det nog högst troligt att han dog innan han fick se sin son vara Den Högstes profet fullt ut. De fick inte vara med och se hur det gick.
Det kan verka så smärtsamt ironiskt, att all denna väntan, allt detta arbete, alla dessa böner, inte får sin uppfyllelse här i tiden. Att människor som i hela sitt liv strävat och längtat och hoppats, dör innan Gud handlar här i tiden – samtidigt som andra, till synes helt slumpmässigt fast det givetvis inte är så, får skörda frukten av deras arbete. Och samtidigt är det ett vittnesbörd om precis hur mäktig och stor Gud är. Tiden och rummet begränsar honom inte. Inte heller mänskliga hänsyn eller idéer om belöning och rättvisa. Utan allting sker, när, som evangelisterna uttrycker det – tiden är inne. Det sker vid den tid, som Gud, som står utanför tid och rum, vet är den bästa. För oss, för skapelsen, för dem som ska komma efter oss. Gud verkar i tiden för att vi ska kunna lära känna honom – men Han är inte begränsad av den på samma sätt som vi är, vi som inte ens kan föreställa oss ett tillstånd där tid inte finns.
Detta är en av utmaningarna med att leva som kristen – att leva i hopp och längtan efter sådant som vi inte har en aning om hur det kommer att bli. Att be sina böner utan att veta vare sig om, hur eller när de ska uppfyllas. Att hoppas på det vi inte ser så till den grad att det vi ser blir underordnat det osynliga. Att uthärda smärta i hopp om att det ska komma en dag då den byts i triumf, samtidigt som vi inte har en aning om när den dagen ska komma. Att uppleva glädje i vetskap om att den inte är något gentemot den som ska komma. Att vara rädd för döden, och samtidigt försöka förstå att för Gud är alla levande. Det är en utmaning både för att det är svårt i sig självt, att hitta ett hopp i mysteriet och att lita på löften som vars uppfyllelse vi inte kan se, men också för det inte sällan ses som ett ganska märkligt beteende av dem som så att säga står utanför. Som inte kan förstå hur man kan ha en moralisk kompass utanför de egna känslorna, eller en längtan efter något som ligger bortom tid och rum. Som ser orättvisa där vi är menade att se nåd, och som ser förlust av kontroll som något farligt.
Det är en utmaning – men det är en utmaning vi delar. Med varandra, med dem som gått före och med dem som kommer efter. Vi är utmanade tillsammans med Sara och Rebecka och Elisabet att längta och vänta efter det liv som kommer där man minst anar det. Vi är utmanade att tillsammans med Sakarias lita också på de löften som verkar alldeles för bra för att vara sanna och ta emot Guds ibland något omilda övertalning. Och vi är, inte minst, utmanade att tillsammans med Johannes vara de obekväma rösterna som skriker i öknen, som säger det som ingen vill höra och som inte är rädda för dem som kan döda kroppen, eftersom vi vet vem som kan rädda vår själ.
För även om Gud står över tid och rum, även om vi inte vet vad Gud kommer göra härnäst, så vet vi faktiskt vad han redan har gjort, här i tiden. Vi vet vem Sakarias menade, när han talade om soluppgången för dem som är i mörker och i dödens skugga. Vi vet vem han är, som kan styra våra fötter in på fredens väg. Vi vet vem han är, som besegrat döden på Golgata, besegrat den så att den inte längre behöver vara slutet, utan början på något annat. Något, där tid och rum är alldeles ointressant, och där alla gränser är utsuddade och vi inte behöver längta och vänta längre. Vi vet så mycket – och det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar