Jag brukar - som så många andra - läsa UnderbaraClara. Hon bloggar med en precis lagom balans mellan husmorstips, vackra kläder, vackra saker, vackert landskap, en fin hund och inte minst en jättesöt bebis.
Häromdagen skrev Clara opretentiöst och uppriktigt (jag kan inte tolka det på något annat sätt ens när jag försöker) om sin känslomässiga såväl som principiella vånda inför att det bara skiljer en vecka mellan att ett foster får aborteras (efter särskilt tillstånd från socialstyrelsen) och att ett prematurt barn kan räddas med neonatal vård. Clara beskriver hur en väninna fick missfall i vecka 21 och fick hålla sitt döda barn i famnen, och hon återger det numera välspridda citatet från en sjuksköterska om att foster/barn " dör i sköljen". efter sena aborter. Clara citerar eller återger med andra ord två människors vittnesbörd om sina upplevelser och beskriver utifrån detta sina egna känslor. Visst, hon kanske inte uppger alla källor helt glasklart, men hon förhåller sig ödmjuk till frågans komplexitet, med en försiktig ärlighet om hur detta får henne att känna sig.
Reaktionerna låter givetvis inte vänta på sig. Kommentatorsfältet fylls av både tacksägelser, uppmuntran, egna berättelser (fullkomligt hjärtskärande, känsliga personer varnas...) om för tidigt födda barn, smärtsamma såväl som självklara abortbeslut, känslokalla kuratorer och underbara barnmorskor. Och så finns de där som reagerar med iskallt, principiellt avståndstagande. För Så Här Får Man Inte Tänka. Det är Pro-Life-propaganda, det är kvinnoförtryck, det är det ena med det andra och nu ska man minsann aldrig mer läsa UnderbaraClara. Om det verkligen är det hon menar? För Det Är Det Väl Ändå Inte, Clara? Inte vill du väl vara en sån? För det ska du veta, tänker man så här, då är man OND.
Det är så beklämmande, tycker jag, att man i sin iver att hävda sin åsikt, inte kan stå för att själva frågeställningen är så smärtsamt komplicerad. Och lika beklämmande är det, att samma människor som så ivrigt hävdar kvinnans rätt till sin egen kropp, inte kan respektera en kvinnas rätt till sina egna åsikter genom att argumentera sakligt. Vem i hela friden tjänar på en debatt där inte alla argument, känslomässiga, medicinska, politiska och etiska, får komma fram på samma villkor?
6 kommentarer:
Reagerade också på den där tonen "du är väl inte sån?" på Claras blogg.
I övrigt fick hon ju mest ros för att hon vågar säga något
Förvisso. Men jag tycker så illa om den typen av argumentation, det är liksom att spotta på den åsikts- och yttrandefrihet man skördar frukterna av, så att säga.
"Vem i hela friden tjänar på en debatt där inte alla argument, känslomässiga, medicinska, politiska och etiska, får komma fram på samma villkor?"
Alltså, ingen tjänar på en sådan debatt. I alla politiska frågor måste man hålla en intellektuell stringens och inte blanda ihop saker. Men det betyder inte att man inte får ha känslor, eller att känslor inte har med intellektet att göra. Allt hör ihop. Därför är det viktigt att bredda frågan till att handla om fler sker och längre tid än en avbruten graviditet i en viss vecka. Men det brukar inte abortmotståndare tycka om att man påpekar.
ps jag har mycket svårt för att man anför egna barn som argument i abortfrågor, det är verkligen bara ett sätt att lasta sten på skuldbördan för den som aborterat ett foster.
Det finns komplicerade aspekter av abortfrågan - ja. Men det finns också fullständigt glasklara riktlinjer, som vi som kristna och särskilt präster måste våga stå för utan att göra frågan mer komplicerad än den är.
Det kan nämligen inte ur några som helst aspekter anses okej (lagen gillar inte allt den tillåter) att med berått mod låta ha ihjäl sitt foster för att det är tjej, har Downs eller gomspalt (!), och att selektiva aborter dessutom ofta sker när "vanliga" foster redan blivit fridlysta gör det bara ännu värre. Jag lägger inte skulden på kvinnan - det är tyvärr ofta fäder som inte vill ha några "monster" i familjen, förutom de signaler "vården" numera ger.
Livsduglighetskriteriet är mest nys. Nästan alla foster som aborteras (utom de som saknar hjäran o dyl) är fullkomligt livsdugliga - annars hade de ju dött av sej själva och inte behövt aborteras. Och vi är själva inte livsdugliga om vi oskyddade slits ifrån vår naturliga miljö - upp i rymden eller ner i havet.
T.o.m. abortliberaler ifrågasätter nu "livsduglighetsbegreppet", då utifrån en rädsla för att tekniken så småningom ska omöjliggöra det man ser som ett stort framsteg, nämligen att kunna välja barn (vad händer om vi kan bygga upp en konstgjord livmoder som kan husera ett embryo från start?).
Straffrihet i graviditetens inledningsskede, ja. Rashygien, nej. Och en kvinna som förnekat sin graviditet över v. 22 "tvingas" ju (t.o.m. om hon blivit våldtagen) att föda barnet. Somliga märker ju inte ens att de är gravida förrän de får värkar!!!. Vi har alltså inte "fri" abort (som i den del stater i USA), utan .
Kvinnans rätt till sin kropp handlar om att slippa misshandel, våldtäkter m.m. Det är YTTERST problematiskt (minst sagt) huruvida denna princip kan utsträckas till förfoganderätt över fostrets kropp - i så fall borde vi ju verkligen ha aborträtt fram till födelsen...
Förlåt att jag skrev så här mycket på din fina blogg, Miriam. Det är jättebra att du (och Underbara Clara) ifrågasätter det vi män inte kan vända oss emot utan att stämplas som kvinnofientliga. (Fast s.k. "utlevande" män alltid applåderat nuvarande abortlag utan att vara precis särskilt mycket jämställdare för det). Att värna om små liv som barnmorskor förväntas döda är ju en mycket passande uppgift för en "Storasyster i vassen" (2 Mos. 1-2)
Jag har ju berört frågan många gånger, och mött det där svartvita från både rabiata motståndare och enkelspåriga förespråkare.
Det är en svår fråga, den väcker många frågor hos oss. Det måste den göra. Det finns inga självklara svar. Därför blir det så fruktlöst när man inte vågar tveka, våndas och mötas...
Jag har länkat dig.
Mycket klokt skrivet, Andreas Holmberg! Kan bara hålla med
Skicka en kommentar