Jag lyssnade just på Helgsmålsbön på radio. Lena Fageus pratade - i förbigående - om sin barndoms gudsbild. Och jag försökte minnas, och sätta ord på min egen barndoms dito. Det gick inte så bra. Inte alls faktiskt. Jag har liksom inga minnen av att jag tänkte på Gud på något konkret sätt, funderade över Hans utseende eller beteende förrän jag var åtminstone tio år och blev uppmanad att göra det på söndagsskolan eller något ditåt. Gud var liksom en del av helheten, självklar på samma sätt som mamma och pappa och vår gröna bil och allmänningen och berget utan för radhuslängan självklart utgjorde mitt universum. Det var liksom inget speciellt med det. De enda religiösa frågeställningar jag kan minnas att jag ägnade någon större tankemöda var dels barnamorden i Betlehem ("men VARFÖR dödade kungen ALLA bebisarna, pappa?" tjatade jag en hel långfredag, efter att ha sett första avsnittet av Jesus från Nasaret) dels tidens slut, som jag brukade förhöra min mor om vid läggdags.
Det var så odramatiskt och liksom omedvetet att jag så här i efterhand har undrat om det var något som var galet. Jag tror inte jag hade några direkta känslor inför Gud förrän jag var i tonåren. Han bara fanns. Det bara var så. Sådana Gudsbilder blir det knappast några radioandakter av, men uppenbarligen funkar de alldeles utmärkt att bygga vidare på.
1 kommentar:
Har liknande minnesbilder. Det var självklart på något sätt när jag var barn. Själv minns jag dock att jag var väldigt arg på gud när min mormor dog och ville att jag skulle få komma till henne om hon inte kunde få komma tillbaka. Då var jag 7 år.
Skicka en kommentar