Spiritofobi

När jag var liten var jag rädd för saker jämt. Det är jag i och för sig fortfarande - senast i torsdags undrade kollegan Y om jag alltid "måste se katastrofscenarion överallt" - men för lite andra saker, och med lite mer självinsikt.

Hursomhelst, en av mina största rädslor när jag var sisådär åtta, var den Helige Ande. Eller i alla fall vissa av Hans gåvor. Jag hade nämligen läst i tidningen och sett på TV (förmodligen i ett inslag om trosrörelsen eller Livets Ord, detta var i slutet av 80-talet), om hur den Helige Ande plötsligt kunde anfalla en när man bad, så att man började tala i tungor. Det lät konstigt, och verkade jätteobehagligt. Tänk om det plötsligt bara hände? Jag satt på helspänn varenda söndag (i en mycket vanlig svenskkyrklig församling helt utan karismatiska inslag) och tittade oroligt på pappa (som nog aldrig tänkt tanken på just den nådegåvan, han har helt andra) från sidan - verkade han på väg att falla i extas? Tänk om han började tala i tungor och inte slutade? Och när jag kände hur det liksom bubblade inuti när jag sjöng psalmer, så var jag noga med att sluta om det kändes för bra.

Jag vet inte varför tanken på tungotal skrämde mig så förfärligt. Förmodligen handlade det om kontrollbehov (redan då), och åttaåringars vanliga skepsis mot det som inte är som vanligt. Men det höll i sig några år, det där - jag minns en musikgudstjänst med en utländsk kör i Eksjö kyrka när jag blev alldeles stel när prästen sa att han skulle tala med "två tungor" eftersom han skulle både tolka och predika. Jag frågade mormor om och om igen vad han egentligen menade, och kunde inte andas ut förrän vi åkte hem.

Många år senare, när jag gick i åttan, var jag på en av mina bästa kompisars dop. I Pingstkyrkan. Ni kan ju gissa vad som hände. Kyrkan var fullsatt och säkert en tredjedel av församlingen talade i tungor. Jag trodde jag skulle bli livrädd. Satt där i bänken och hörde sorlet och ropen och gråten och väntade på obehaget, men det kom inte. Det var ju inte så farligt. Inte min grej, inte ett smack - men det var rätt för de andra som var där. Mitt i all sin konstighet så var det ju naturligt för dem och någonstans tror jag att jag undermedvetet förstod det. Jag bad Gud som Haver några gånger, tyst för mig själv - för be ville jag faktiskt - och sedan var jag aldrig bekymrad över det där längre.

Jag kom att tänka på min barndoms tungotalsskräck igår, när jag läste ur Johannes 15: När Hjälparen kommer, som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår av Fadern, då skall han vittna om mig. För den Helige Ande är sannerligen en kraft att räkna med. Anden är sänd av Fadern - himmelens och jorden skapare. Han ska vittna om Jesus - genom oss. Och han är sanningens Ande. Tar jag emot Anden och Andens gåvor, måste jag bli jag ett vittne om sanningen. Även när det kostar och känns. Låter jag Andens vind blåsa över mig, måste jag våga bli omkull- eller bortblåst, så att säga. Tar jag emot Anden, måste jag släppa taget själv. Det är klart det är otäckt. Det är lättare att hålla emot, och inte släppa in, för då får jag ju inte bestämma själv längre.

Så egentligen är det samma sak nu, fast på ett annat sätt. Min gamla människa är rädd för den Helige Andes brinnande kraft på samma sätt som mitt åttaåriga jag var rädd för tungotalets gåva. Därför är min bön att Anden ska vända den rädslan till en sund, kärleksfull fruktan, och en tilltro till att Hjälparen vet precis vad jag behöver för att bli den lärjunge och det vittne om Kristus som jag, mitt i alla mina konstigheter, ändå vill och försöker vara.