Jag återanvänder en rubrik från maj 2009, när jag skrev om några då pågående fall i Stockholms domkapitel, där kollegor anklagades för otillbörliga relationer med tonåringar, eller snarare om domkapitelssystemets sårbarhet just inför sådana här fall.
Fallen är färdigbehandlade i domkapitlet, och påföljder är utdelade i vissa fall. Aftonbladet har däremot tagit upp dessa, och flera liknande fall i en artikelserie om hur Svenska Kyrkan hanterar sexuella och andra övergrepp som begås av präster (eller andra anställda).
Och jag gör precis samma reflektion då som nu. Nämligen att Svenska Kyrkans stift är för små enheter för att kunna hantera sådana här situationer på ett rättfärdigt sätt. För alltid är det nån i domkapitlet, som känner nån, som känner nån, som minsann vet. Eller nån, vars svåger jobbade i den församlingen och som inte alls tror att det kan vara så. Och nån som var med och antog den anklagade och minsann aldrig anade något SÅNT. Och alltid är det några som känner, när anklagelserna kommer, att man ska hålla sin kollega om ryggen - för han/hon är ju ändå en av oss, han är ju våran och vi är ju inte så många...
Jag tar återigen mig själv som exempel. Om jag hamnade inför domkapitlet, skulle jag möta två av mina egna gamla arbetskamrater, en av "mina" gamla kyrkvärdar och en av min mammas gamla chefer. Det är klart de skulle ha svårt att bortse från vår gemensamma historia, så att säga.
Så, återigen - skulle det vara helt omöjligt att skicka domkapitelsärenden av den här arten, där det är så fruktansvärt viktigt att inget blir fel - på remiss till ett annat stift, långt bort där man försäkrat sig om att vare sig anmälare eller anmäld har några uppenbara försänkningar? Eller i alla fall be om en second opinion?
Mera läsning i ämnet finns på Dagen och DN och så Dagen igen.
9 kommentarer:
Det är ju en liten värld, kyrkan. Precis som du skriver så finns en massa lojaliteter. Och så finns finkänsligheten för vad som gynnar ens karriär.
Det finns alltid en känsla för vem man kan offra och vem som man bör skydda. Den känslan handlar inte om vad som verkligen skett, utan om det egna skinnet.
Därför är det så enkelt att bara begära in redan dokumenterade o dömda fall...
Resten då...de som just av lojalitetesskäl passerade eller rent av ledde till att man krossade offret istället i sin iver att hålla förövaren om ryggen... för han/hon kände man ju...?
Mycket bra, Miriam, precis så är det!
Hur liten kyrkans värld än är eller den "frikyrkliga ankdammen", så skall sexuella övergrepp anmälas till polisen. Annars är t.o.m. Kyrkan en sekt precis som Jehovas vittnen är, som försvarar sina egna.
Det är heller inte jämförbart vad som är värst andliga, psykiska eller sexuella övergrepp på underlägsna.
Det är maktmissbruk av överordnade! Och orden synd och skam skall tas bort och hela Kristi försoningsgärning på korset för vår skull!
Visst är det dags för daglig omvändelse!
Gud, börja med mig!
Mycket bra skrivet.
Jag har upplevt ett ärende, där detta med inre lojaliteter i Domkapitlet blev tydligt, liksom att ledamöterna har olika status.
Sexuella övergrepp är konkreta, de kan anmälas. Men vad händer med känslomässiga, psykiska övergrepp? Hur kommer man lagligt åt dem?
Det är som misshandel. Slag kan anmälas, men psykisk misshandel kan svårligen bevisas.
Och kränkningar, även av psykisk art, kan ge fruktansvärda sår, som är mycket, mycket svårläkta.
Vi får kanske sätta vårt hopp till den yttersta domen?
Det borde vara möjligt. Man kan ju jämföra med när poliser blir misstänkta för brott. Då tar utredare i en helt annan region över och ansvarig åklagare kommer också från en annan region.
En stor fördel, med att "byta" ärenden vore också att biskopen då skulle kunna vara prästens själasörjare och inte hans/hennes domare.
Jag tycker att det är obegripligt att prästen fick fortsätta; att det inte var ett brott spelar ingen roll, det ska ställas högre krav på en som är präst än en som inte är det, i enlighet med vad skriften säger.
Jonas - vilken av dem?
Skicka en kommentar