Längtans självbevarelsedrift

Min man har varit i Armenien. Jag har inte skrivit det  på bloggen för då kan det hända att jag får för mig framåt midnatt att någon styckmördare ska ha läst det och ta tillfället i akt. Men nu är han hemma så det är inget farligt att skriva det längre.

I alla fall, att vara gräsänka är inte min starkaste gren. Tvärtom. Jag brukar se till att jobba så mycket som möjligt, vara hemma så lite som möjligt och sova med radion på, för att distrahera mig själv från det faktum att han inte är där. Och nu för tiden går det oftast ganska bra - särskilt de första dagarna. Det blir inte jobbigt förrän precis innan han ska komma hem. Precis som om att hjärnan liksom ställer in sig på att inte känna efter förrän det är så kort tid kvar att det är uthärdligt att längta och sakna ordentligt några timmar.

Nåväl, nu är han hemma från Armenien, men har gått till jobbet. Och jag sitter här och längtar jättemycket efter att klockan ska bli ett, för då kommer han hem och äter lunch...