...är vanliga inslag i både det vanliga och i det virtuella livet. Vi behöver det för att kunna fungera socialt, samtidigt som det både hämmar och krånglar till det i nästan alla mänskliga relationer. Vi är inte sådana vi önskar att vi vore, helt enkelt. Vi har alla sidor vi inte vill visa, inre kaos och hemligheter, sånt som vi inte pratar om. Sånt som nästan ingen kan ana, när vi bestämmer oss för att inte visa det. Även om vi vet allt det där om att Gud älskar oss för dem vi är, oavsett hur trasiga/röriga/knäppa vi är när ingen ser utom Han, så är det inte alltid så lätt att tro alla gånger.
Därför, tror jag, ger Han oss ibland nåden att möta människor, i vars sällskap man kan vara som man är och säga som det är. Människor som får höra hela historien, se det som ingen annan får se och som ändå tycker att man är bäst i världen.
Ungefär så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar