Imorgon...

...kommer jag säga ungefär detta:

Jesus provocerar, säger vi ganska ofta i kyrkan. Han framställs ofta som något av en rebell, som låter regler och konventioner stå åt sidan för kärlekens, sanningens och människornas skull. Och det är alldeles sant och riktigt - för precis sådan är ju evangeliernas Jesus. Han är den som ser dem som ingen annan ser, talar med dem som ingen annan vill tala med och rör vid dem som folk vänder sig bort ifrån.

Jesu kärlek provocerade i hans samtid, och den kan provocera här och nu, i både små och stora sammanhang. Men de gånger då det verkligen bränner till i evangelierna, när provokationen blir så stor att lärjungar ger upp och går och de skriftlärda bestämmer sig för att slå ihjäl honom, då är det faktiskt inte Jesu gärningar och sätt att bete sig som står för provokationen, utan det som gärningarna är ett tecken på, det som gör dem möjliga. Det som ställer saker och ting på sin spets, som verkligen väcker de stora känslorna och reaktionerna, det är när Jesus talar om vem han är och vad han kommit för att göra.

Dagens evangelium är, utan att det riktigt märks, ett exempel på detta. När vi hör Jesu ord om fåren, som lyssnar till hans röst, som han känner och som följer honom och som aldrig ska gå under eller ryckas ur hans hand, så reagerar nog många av oss positivt. Det är verkligen ord som kan ge oss kraft att både orka leva och våga dö. De som hörde det den första gången, reagerade helt annorlunda. Läser man vidare efter att dagens evangelietext slutar, berättar evangelisten Johannes om hur åhörarna tar upp stenar för att döda Jesus. Inte för något av det goda han gjort, säger de, utan för att han  "hädar och gör sig själv till Gud, fastän han är människa". Jesus svarar: Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. Om jag inte gör min faders gärningar skall ni inte tro på mig. Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern."  Då försöker de stena honom igen, men han kommer undan, och drar sig tillbaka till den plats där han döptes, där Anden kom över honom som en duva och en röst hördes från himlen - detta är min älskade son, han är min utvalde.

Detta, precis som orden i Kafernaums synagoga om sin kropp och blod som livets bröd, är något oerhört. Jesus gör anspråk inte bara på en annan uttolkning av lagen, och på en bokstavligt talat övermänsklig kärlek, utan på att vara Guds son, Gud själv. På att kunna förlåta synder, ge evigt liv och på att vara ett med Fadern. Där går gränsen. Detta kunde man bara inte tolerera då, och detta kan vara minst lika svårt att tolerera nu.

Jesu samtida försökte kasta sten på honom, och avrättade honom sedan på det blodigaste av sätt. Vår samtid kan av förklarliga skäl inte göra likadant, men själva provokationen finns kvar. Det finns gränser, liksom. Jesu goda gärningar kan man leva med, till och med ha som riktmärken och ambitioner för sitt egna liv. Hans förhållningssätt, hans gyllene regel, hans kärleksbud, allt detta kan vi leva med - åtminstone i teorin. För det förstår vi, och det känner vi igen från resten av världen, från den etik och moral som vi har lärt oss utanför kyrkans väggar. Men Jesus är mer än sina goda gärningar och den som räddar äktenskapsbryterskan och välsignar barn. Han är den torterade, blodiga människospillran på korset, den uppståndne som går genom låsta dörrar. Han är den som beskriver sig själv som vägen, sanningen och livet, som tagit upp till himlen och som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Han är den som offrat sig själv för våra synders skull, offrat sig för att kompensera för det faktum att vi aldrig kan klara av att leva upp till den godhet som han står för, och kräver av oss. Jesus är förutsättningen för förlåtelsen, för relationen till Gud och för vårt eviga liv. Han är punkten där allting kokas ned till ett antingen eller, brännpunkten eller vägskälet eller vad man nu väljer att kalla det. För Jesus och Fadern är ett, och ingenting är större än det som Jesus fått av Fadern - nämligen kärleken som offrar sig själv för att vi ska leva.

Det här ligger bortom vad en människa kan ta in. Det strider mot både logiken, vetenskapen och en hel del av vad man brukar anse smakligt och passande. Vi männsikor kan inte greppa det med förnuftet, och ännu mindre med känslan. Det är liksom för stort, för mycket, för blodigt, för påtagligt. 

Under våren har det debatterats flitigt inom Svenska Kyrkan om försoningstanken och korsoffret verkligen behövs. Många röster har höjts för en Jesus där det övernaturliga, blodiga och gudomliga är mer eller mindre nedtonat eller borttaget, och där människans förmågor betonas mer och hennes benägenhet att synda inte alls. Vi kan uppröras, rycka på axlarna eller hålla med om detta, men det är inga unika frågeställningar för dem som deltagit i debatten. Tvärtom. Inom oss alla, oavsett vad vi vill och försöker tro, finns en röst som säger - stopp, det där kan ju bara inte funka. En röst som säger att nej, Gud kan inte bli människa och människor kan inte gå på vatten och de döda kan inte uppstå och det finns ingen ingen synd och det finns absolut ingen som kan älska någon annan (och särskilt inte mig) på det där patologiskt självutlämnande viset..

Jesus är inte bara en lidande, älskande människoson. Han är också Gud själv och trons mysterium - men han kräver inte att vi ska förstå och känna in. Han kräver ingenting annat än att vi lyssnar mer på hans röst än på den där andra, och följer honom. Som dem vi är, med våra fel och brister, våra svagheter, vår tro och vårt tvivel. Han vill bära oss och trösta oss, förmana oss och höra på oss, ge oss vårt dagliga bröd, syndernas förlåtelse och sin frid. Han vill vara med oss jämt och ha vill ha hela oss. Men det funkar inte, om vi inte ser, och tar emot hela honom. En förebild och predikant är ingen frälsare och ingen herde. Men en älskande, levande Gudason med sårmärken i händerna som är omöjlig att helt begripa sig på, han är precis just det - en frälsare, en vän, en Herre och en Herde.