tisdag, maj 10, 2011
Stenar i glashus
Idag refererade jag till tre mina manliga kollegor som är mellan 55 och 65 såsom "mina farbröder". Det var på skoj, och i allra högsta grad kärleksfullt menat, men det slog mig efteråt, att om någon av dem (mot förmodan, ingen av dem brukar uttrycka sig så) hade refererat till mig, och min jämnåriga kollega Ylva med "mina flickor" hade jag kanske inte uppskattat det så där värst mycket. Även om det varit på skoj och kärleksfullt menat. Det går att förmedla - men också att läsa in - både förminskande, objektifierande, ömhet och uppskattning i uttryck av den sorten. Kanske finns där inte så där värst mycket av något dera, utan bara ett ordval som var trevligt just då. Det är inte alltid så lätt att veta vad som är vad. Ibland blir jag lite matt av att jag ska analysera saker hela tiden som jag ändå inte riktigt vet vad de är. Vad jag däremot vet, är att jag tycker väldigt mycket om kollegorna i fråga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mmmm, visst blir man lite matt av allt sin analyserande och funderande....men det är fram för allt modigt och moget att våga se och ifrågasätta också sitt eget beteende. Miriam, du är en vardagshjältinna! Och det gör mig varm om hjärtat att höra dig tala kärleksfullt om "dina farbröder". För mig har "farbröder" inte alls någon negativ klang, utan snarare en slags innebörd av äldre, mer erfarna, visare herrar, något slags nestorer..Jag vill tro och hoppas att de uppfattar det så också. Men som sagt; visst är det viktigt att vi minns att allt vi säger kan tolkas på en mängd olika sätt, beroende på hur mottagaren uppfattar det. Det manar till varsamhet med orden, ett vassare svärd an man anar.
En lärare på ekonomihögskolan påpekade i ett seminarium det faktum att jag nämnde en kvinnlig författare med både för- och efternamn och inte bara efternamn, som de manliga. Det kunde, menade han, tolkas som att jag förtrycker kvinnor.
När jag senare grunnade på varför det tar emot i mig att kalla kvinnor endast vid efternamn, mindes jag att jag i högstadiet brukade kallas "Johnson" av dem som mobbade mig. Ibland även "Jude-Johnson", trots att jag inte har judiskt påbrå. Alla andra tjejer kallades vid förnamn. Däremot brukade killar kallas vid efternamn när de omtalades respektfullt.
Så alla tjejer i världen - ifall jag omtalar er med även förnamn, ta inte illa upp. Det är välmenat!
/Kristina Högman
Förtryck?! Det är väl inget förtryck att säga både för- och efternamn. Det är ren artighet.
Konstig attityd hos ekonomihögskoleläraren.
Skicka en kommentar