Inte alltid så medvetet, och inte hela tiden, och oftast inte så det stör mig, men visst är jag rädd för döden. Jag vidtar hela tiden åtgärder för att skydda mitt (och andras) liv, så därför använder jag säkerhetsbälte, flytväst, solskyddskräm, och cykelhjälm. Därför röker jag inte och därför använder jag inte droger. Därför blir jag ledsen eller förtvivlad när mina älskade dör, därför oroar jag mig när mina föräldrar inte svarar i telefonen och därför ställer jag giftiga och vassa saker på höga hyllor när gud/syskonbarn hälsar på. Och därför finner jag tröst och trygghet i att tro på uppståndelsen.
Nån kanske tycker detta är fegt och tycker att en uppståndelsetro som hör ihop med dödsångest inte är mycket värd. Men jag tycker inte det är så konstigt egentligen, och ingen stor hemlighet att kopplingen finns. Tvärtom. För dödsångest, i någon form, någon gång, är allmänmänskligt. Folkligt, om man så vill. Och kristen tro är, på det viset, rätt folklig av sig. Den tar saker som kärlek, mat och dödsångest på fullaste allvar.
Men, eftersom det är ett fritt land så är det är fritt fram att tycka att uppståndelsetro är en snuttefilt som beror på dödsångest och domsskräck. Det är en gammal, rätt vanligt förekommande åsikt både inom och utanför kyrkor, men den förändrar inte det jag tror och brukar förkunna - precis som min tro eller upplevelse av Gud, döden eller livet inte påverkar de löften som finns i Bibeln. Antingen är de sanna, eller så är de falska. Det återstår att se. Och jag väljer att leva i öppenhet om min egen ångest, såväl som om min tro och tillit till honom som ger mig det eviga livets hopp.
7 kommentarer:
Jag skulle kunna ha skrivit detta inlägg själv, eftersom jag har samma skräck.
Varför skall vi gå runt och låtsas att vår tro faktiskt inte bygger på de djupaste innersta tankarna, rädslorna och förhoppningarna? Är jag rädd för döden, är det bättre att hitta något som kan hantera den rädslan, istället för att anklaga sig själv för själviska motiv för min tro.
Om sedan min tro också hjälper andra, är det en bonus, som vi kan dela med oss av.
Tack för dessa ord
Min kommentar som jag hade skickat in till Kyrkans tidning på weben blev-utan min vetskap- satt som insändare i papperstidningen. Det var inte riktigt meningen, men...
Uppståndelse skriver du. Ja, men vilken uppståndelse? Och vilket evigt liv? Det jag har reagerat på är vår KROPPSLIGA uppståndelse. Den tror jag inte på, men väl på en andlig.
Sedan kan jag säga att skräcken för de anhörigas död, den försvinner nog aldrig, men jag vet få gamla människor- och dit hör jag snart själv- som är rädda för sin egen död. Faktiskt inte.
Den ungdomliga dödsskräcken verkar gå över med tiden. Så hav tröst, med eller utan tro!
Lisbeth B.
Jag föredrar tröst med tro. Det har funkat hittills.
Jag inbillar mig att jag inte är rädd för döden. Men vad jag är rädd för är att jag ska behöva lämna den här världen för tidigt, medan mina barn är små, jag vet att de behöver mig. Jag vill inte förlora min käraste som jag funnit. Vill helt enkelt ha ett långt och lyckligt liv!Och förresten vem vill inte det? Det är nog inte förmätet att önska sig...
Jag är inte särskilt rädd för att dö men väldigt rädd för själva döendet. Vad som händer före dödsögonblicket. Smärta, syrebrist, hallucinationer av mediciner jag behöver för att stå ut med smärtan, demens, ensamhet...
I förhållande till det ser själva döden ljus ut. Efter döden hoppas jag få uppstå i en fantastiskt trevlig himmel. Alternativet helvetet är ett desto tråkigare ställe. Så jag hoppas och tror att jag ska slippa komma dit. Om jag sen gör det så kanske det inte blir sämre än nyss så att säga. Ytterligare ett alternativ är förstås evigt ingenting och blir det så kan jag inte sakna den himmel som därmed inte fanns.
Amen.
http://sunnliden.se/#!/entry/1428
Skicka en kommentar