Lite roligt är det allt...

...att Kyrkans Tidning ringer och ber om att få publicera hela blogginlägg. Men hade jag fått välja vilket av mina Aspeboda-relaterade inlägg som skulle spridits den vägen, hade jag valt det jag skrev 28 mars. Där kommer min starkaste invändning mot resonemanget fram, nämligen att den lämnar de verkliga syndarna, dem som ingen vill se och ingen kan förlåta, utanför.

Så därför kommer här min första re-blogging. Tycker ni jag är tjatig eller helt wacko så är det bara att låta bli att läsa.

Jag har en linje till i resonemanget. Nämligen att i det synsätt som t.ex. Ulla Karlsson i Aspeboda men även andra som på senare tid förespråkat förändringar när det gäller syndabekännelsens plats i gudstjänsten t.ex. ger uttryck för, är fokus ganska ensidigt. Och ganska ytligt. Det utgår nämligen från att vi alla är människor som är sådär lite lagom tillräckligt goda. Som gör vårt bästa och faktiskt försöker behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Som självklart har gjort en del saker som vi inte är så stolta över, som ofta känner oss otillräckliga och lite misslyckade, men egentligen mest behöver höra att vi är fina och älskade och duger som vi är.

De som däremot glöms bort, är människor som gjort saker som de vet är riktigt, riktigt fel och inte vet vad de ska göra med sin berättigade skam och skuld. Som vet att de svikit sina barn, bedragit sin älskade, mobbat sin kollega, beljugit sina vänner, misshandlat någon på krogen, våldtagit sin flickvän. Nåden är till också för dem. Ännu mer för dem - för det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Och i detta glömmer man också offren för det som är ont och fel. När man ser sin våldtäktsman gå fri, hjälper det knappast att höra att Gud inte behöver förlåta för att han aldrig har fördömt. Då kan man förmodligen lika gärna sparka sig själv i magen. När krigsförbrytare kommer undan, så känns det knappast så vidare uppbyggeligt för tortyroffer att höra att de inte ens inför Gud ska få svara för sina handlingar. Och så vidare.

För att den teologiska diskussionen om synd, dom och nåd ska bli relevant, måste vi lyfta oss från det lagomsvenska mellanmjölkstänket om självkänsla och självbild och good-enough. Vi måste lyfta blicken också till det vi helst väljer att inte se - hos andra såväl som hos oss själva. Och framför allt måste vi sluta utgå från vår egen upplevelse av att det är jobbigt att höra att man är syndig, och se till dem - till oss - som faktiskt är drabbade av ondska på ett mer påtagligt sätt. Som har gjort, eller utsatts för, det som faktiskt inte kan kallas för otillräcklighet eller misslyckanden utan faktiskt är synd rakt upp och ner. Till dem som behöver Guds förlåtelse eftersom ingen människa klarar att förlåta det som de gjort. Till dem som behöver veta att någonstans, någon gång, ska den som gjorde mig, eller mitt barn så illa, få svara för sina handlingar inför den som ser och vet precis allting och som inte kan föras bakom ljuset.

En teologi utan synd och skuld är inte en teologi för de svaga och sargade, utstötta och slagna. Det är en teologi för de lyckade och välanpassade, där nåd är en självklarhet och en rättighet snarare än en gåva och där förlåtelsen inte behövs. En teologi där lidande är något man koketterar med, som bara får finnas om det får den drabbade att framstå som stark och/eller insiktsfull. En teologi där vare sig rövaren på korset, kvinnan med balsamflaskan eller äktenskapsbryterskan göre sig besvär.