..till Alfahona. Det är det nya, förment omtänksamma, skällsordet för högpresterande kvinnor som kan kombinera både jobb, karriär och träning och socialt liv. Och nu ska vi, enligt Aftonbladet, tillsammans tämja våra inre alfahonor. För inte kan vi väl ha koll och vara på topp utan att vara olyckliga och på gränsen till sammanbrott? Inte kan vi väl vara duktiga utan att vara offer för antingen samhället eller oss själva?
Hur vore det om man ägnade all den uppmärksamhet som läggs på högpresterande kvinnor, till att problematisera det faktum att män ofta behöver arbeta mindre för samma lön, eller tar avsevärt mindre praktiskt och socialt ansvar i många familjer? Det kanske inte är kvinnor som gör för mycket, utan män (och andra kvinnor) som gör för lite? Lösningen kanske inte är att kvinnor downshiftar och tvingar sig att prestera sämre än de egentligen vill, utan att män börjar prestera och engagera sig lika mycket? Och då kanske vi äntligen slipper alla nedlåtande likhetstecken mellan kvinnlig kapacitet och hälsorisker?
8 kommentarer:
Fortsätter ivrigt att hålla med.
Som mymlan skriver: om föräldraförsäkringen hade införts idag så hade den säkerligen varit "per förälder" och inte "per barn".
Nån sorts downshiftande måste det väl ändå bli om männen ska kunna släppas in i AB Familjen. Men det gäller ju inte bara kvinnan i sig utan även vi som står omkring.
Att vi förutsätter att pappor klarar hemmaskivan på egen hand. Och att inte bedöma hemmasaker som syns utåt (som barns kläder på dagis eller utflykternas matsäck) som något som automatiskt faller på mammakontot.
Den automatiken tror jag gör att mammor drar sig för att "delegera".
Precis. Men det borde väl vara männen som uppmanades att ta sitt ansvar, snarare än kvinnorna som uppmanades att hålla igen? Som problemet ofta beskrivs idag, så är det kvinnornas ansvar att (förutom att sköta sitt arbete, sin kropp, sin familj och sitt hem) även se till att livskamraten tar ansvar och att hon inte stressar. Inte så konstruktivt, men praktiskt för dem som tycker om att påpeka problemet men inte själva är beredda att göra något åt det.
Mina barn föddes 1971 och 1975 just när vi kvinnor som värst stod på barrikaderna och skrek om jämlikhet. Jag for runt som en galning, jobbade mer än heltid, var fackligt och politiskt aktiv.
Jag ser unga kvinnor vara likadana idag, och jag skulle vilja varna dem. Idag tycker jag att vi lurades, för vi missade något mycket viktigt, som vi aldrig får tillbaka, nämligen lugn och harmoni och en tillvaro utan stress med våra barn! Detta ska jag en dag skriva om, tror jag.
Det handlar inte bara om att dela arbetet hemma och föräldraförsäkringen, för även vid delande kan det bli för mycket. Tänk på det, ni som är unga! Era barns barndom går inte i repris!Vad är mest värt?
Fast är det bara kvinnors ansvar att få till en förändring? Varför ska det ske på vårt goda arbetes bekostnad - när samma sak skulle kunna uppnås genom att män började ta sitt ansvar och att kvinnors arbete värderades på samma sätt som deras?
Visst, att vägra springa i ekorrhjulet kan få någon annan att klättra in och springa bredvid. Men ganska ofta betyder det bara att ekorrhjulet stannar, medan hamstern i buren bredvid får mera morot.
Precis tillbaka. Inte nog med att hon "ska" göra allt, och sen hämma sig. Hon ska dessutom "regissera" mannens inträde i hushållsgöromålen.
Den där "vi gör det här tillsammans båda två"-tanken som vi omhuldade så mycket i samband med ett visst trendsättande bröllop förra året syns inte här. (Och inte i bröllopskommersen heller. Även det är kvinnans territorium.)
Instämmer.
Sedan önskar jag OCKSÅ att det ska bli accepterat att vi är olika. Vissa kan prestera hur mycket som helst medan andra inte klarar lika mycket. Det bara är så och inget som någon ska skämmas över.
Just så. Och man har sina olika områden och gåvor också. Förstås.
Skicka en kommentar