Jag fick en fråga igår, som löd ungefär så här: Hur kommer det sig att man måste betala tusentals kronor för en svenskkyrklig begravning om den döde inte var kyrkotillhörig, samtidigt som både medlemmar och icke medlemmar är välkomna till konserter, musikgudstjänster och andra evenemang utan inträde, som kostar minst lika mycket i personal- och lokalkostnader ? Varför får man som icke medlem lyssna på musik gratis, när en begravning kostar så mycket? Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar?
Frågan är god. Mycket god. För även om de flesta icke kyrkotillhöriga svenskar antingen själva medvetet valt bort alternativet kyrklig begravning genom att lämna Svenska Kyrkan, eller tillhör något annat samfund där de sedan också får sin begravning, så finns det alltid tillfällen, där principer inte riktigt funkar. Som gamla sverigefinländare, som fortfarande är finska medborgare och tillhör evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, men som varit aktiva i sin svenska församling i många år. Eller den ensamstående trebarnsmamman som inte hade råd att vara med längre men som ändå lät alla barnen gå i barntimmar och juniorerna. Eller den polska kvinnan som gift sig med en svensk och varit aktiv i Svenska Kyrkan i åratal men aldrig förstått poängen med att konvertera? Eller den odöpta tonåringen som inte hann gå från "antecknad" till medlem innan hon först fyllde 18 och sedan körde ihjäl sig? Varför ska deras familjer betala tusentals kronor för en gudstjänst, när de skulle kunna "konsumera" samma summa av kyrkans pengar genom att gå på tre "Musik i sommarkväll"?
Jag tror inte att begravning ska vara gratis för alla - det blir inte ekonomiskt hållbart i längden, och heller inte trovärdigt gentemot dem som lämnat Svenska Kyrkan av ideologiska skäl. Jag vet också att musikverksamhet kan ha en missionerande såväl som själavårdande karaktär och att den dessutom inte alltid är gratis för besökarna. Men ändå. Jag tror att det är dags att våga ifrågasätta både musikverksamheten, och en hel del av Svenska Kyrkans övriga verksamhet. Var och när används våra pengar mest till Guds ära och till medmänniskans tjänst? När hjälper våra pengar till att göra Guds vilja förverkligad i världen, och när ser de bara till att världen blir trevlig och vacker i allmänhet?
Men som sagt, det är inte en självklar fråga. Vad tycker ni?
32 kommentarer:
Musikverksamheten (och numera filmverksamheten och en del annat) har växt explosionsartat de senaste decennierna utan en medveten självanalys om varför den finns i kyrkan. Det finns en del reflexmässiga ytligare svar, som att konsten kan svara på existentiella frågor, men i djupet har man inte tagit i frågor som den här som du fick eftersom man överhuvudtaget i kyrkan har en så väldigt grund kunskap om estetisk verksamhet och kulturhistoria. Man har kantorer, som i allmänhet brukas som ackompanjatörer (eftersom de i allmänhet inte är utbildade till annat), och präster, som driver kulturprojekt lite utifrån sin egna privata agenda. Allt är väldigt amatöristiskt. Amatör betyder 'den som älskar', det är inte fel att älska konst, men som kulturvetare får man många tillfällen att sucka. Hjul uppfinns, frågor som inte varit kontroversiella på generationer i kulturvärlden har inte ens väckts än i kyrkan, det är en rundgång på personer och tankar som får utrymme gång på gång. Det är relevant att ställa sig frågan om musikverksamhetens existens i kyrkan men så länge som teologi betraktas som grundvetenskapen, den enda kompetensen, för all kyrklig verksamhet kommer man inte få några tillfredsställande svar. Jag betraktar det hela på håll som en sorts sociologiskt experiment och har som du vet gett upp alla försök att själv delta för längesen.
Jag håller med om att en del av kyrkans verksamhet kan ifrågasättas, och då syftar jag egentligen på allt som inte är relaterat till Kristus-centrerad gudstjänst, undervisning, diakon och mission. När det gäller begravningar, skiljer de sig från andra gudstjänster genom att de har (och i normalfallet bör ha) en så tydlig koppling till den avlidnes kyrkotillhörighet. Församlingen har ju ett ansvar att ge sina medlemmar en kyrklig begravning. Beslutet huruvida det ska hållas en begravningsgudstjänst har både en andlig och en ekonomisk sida. Den ekonomiska sidan innebär att en begravningsgudstjänst kostar pengar att genomföra, oavsett om det bara är präst, kantor och vaktmästare som deltar eller om det kommer 100 deltagare.
Det finns alltid ömmande fall där det skulle vara svårt att begära betalning för en begravning, men jag misstänker att reglerna om betalning finns där i avskräckande syfte - det ska inte löna sig alltför mycket att säga upp sin "prenumeration" och istället köpa ett "lösnummer" vid jordelivets slut.
När det gäller musikgudstjänster och konserter, så brukar ju församlingarna ha utgifter för musiker och annan personal, men den totalkostnaden blir ju sällan större bara för att några icke-medlemmar slinker in. Den stora frågan när det gäller det kyrkliga musiklivet är väl om det bedrivs i former där musiken integreras med bibelläsning och bön, för i så fall har det ett existensberättigande, annars inte.
"Den stora frågan när det gäller det kyrkliga musiklivet är väl om det bedrivs i former där musiken integreras med bibelläsning och bön, för i så fall har det ett existensberättigande, annars inte."
Det är ju den här väldigt grunda inställningen till musik som gör teologer till så olämpliga producenter av kulturverksamhet. Du är präst, va?
Ja, Sofia, jag är präst. Och jag gillar musik. Men om kyrkan ska lägga en massa resurser på musiken, så behöver den vara en del i kyrkans grundläggande uppgift att berätta om Jesus och hjälpa människor att ha en levande tro och en relation till Gud. Dessutom är det ju så, att bibelläsning och bön också är kultur, och om musiken på ett bra sätt får vara en del av kyrkans stora kulturväv, så vinner alla på det.
Sofia, kan inte du ge några tillfredsställande svar på frågan om musikverksamhetens plats i kyrkan? Jag är uppriktigt nyfiken, både på dina svar i sig, och på hur de matchar de svar jag fått från "insidan", från både teologer och andra.
Staffan - det beror allt lite på vilken sorts musikevenemang det rör sig om. Präst, lokal, vaktmästare kostar, liksom ev. annonsering lika mycket som en begravniing - men därtill kommer inte sällan arvoden om flera tusen till eventuella gästande musiker. Visst, det gör vare sig från eller till om några icke tillhöriga är där eller ej - men frågan rör egentligen inte kronor och ören, utan principer. Kommer icke-tillhöriga på våra konserter blir vi glada, officiellt för att vi tror/säger/hoppas att det på sikt kan föra dem in i kyrkans liv, inofficiellt för att det ger fin statistik och ibland både och. Om familjen till en icke-tillhörig vill ha en gudstjänst, med överlåtelse, förbön och fridslysning och andra djupt pastorala saker som ger tillfälle till att säga avsevärt mer som kan leda till Kristus än den genomsnittliga musiken i sommarkväll, DÅ börjar vi istället prata pengar. Känns det helt 100, verkligen?
Och, en sak till: Är det riktigt schysst att Svenska Kyrkan lägger en massa tid och pengar på att producera en massa gratis musikunderhållning (av varierande kulturell kvalitet, men ändock) när det a) finns många människor som försöker försörja sig professionellt på just det och b)kulturbevarande kanske inte står i missionbefallningen direkt?
Är det inte en kombination av orättfärdig konkurrens och felfokus?
Staffan: precis, men det finns inget som säger att text gör det bättre än ton, bild, osv, för att inte tala om interaktivitet eller med ett religiöst ord: skapande.
Jag har försökt skriva en del i saken, t ex:
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/12/15/det-kom-ett-brev/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/04/17/7-samla-inte-skatter-har-pa-jorden/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/08/18/att-ge-folket-vad-man-tror-folket-vill-ha/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/10/10/den-refuserade-intervjun-slj-moter-david-ahlen/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/08/03/kulturkanon/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/12/13/kulturpolitik/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/03/02/impopulart_tonsatteri/
http://sofialillyjonsson.wordpress.com/2010/08/21/musik/
Tack!!!
Miriam
Tack för ett väl genomtänkt inlägg igen!
Om jag klarar att sätta in en länk rätt nu, så säger denna debatt på Credo så otroligt mycket om Kyrkans stora problem, som Sofia tar upp så ofta
http://www.credoakademin.nu/index.php/forums/viewthread/1130/P105/
Du har haft många, många fullträffar i Bloggar om dopet t.ex. men samtalet efteråt slutar innan det börjat nästan tycker nog jag.
Jag älskar min hembygds KYRKA men den får inte heta församling längre för att det är mest bara personalen, som kommer till gudstjänsterna. Var finns alla medlemmar då som är döpta till denna kyrka i faderns, sonen och den helige andes namn?
Personalen behöver inte ens vara troende i dagens system.
En liten reflektion från en ofta gästande musiker i kyrkan. Min uppfattning är att många får en andlig upplevelse av musik i kyrkorummet och att det ibland är gott just så. Vem kan liksom "undvika det" om man exempelvis lyssnar på Matteuspassionen? Vidare. I just "din" kyrka, Miriam, så har jag många fina upplevelser av hur ord och musik vävs samman så att det tillsammans blir till något mer än orden för sig eller musiken för sig. Jag, liksom många med mig, tror att musik är en av flera vägar att gå för att få "vanligt fölk", som jag, att våga sig till kyrkan och någonstans så tror jag väl att det är vad man vill för att sprida budskapet?
Erika, visst är det så! Frågan är bara om det är rimligt att just den "metoden" för att "få vanligt folk" till kyrkan och andliga upplevelser, ska få kosta så mycket mer än andra verksamheter som har precis samma effekt, fast på andra människor. Som dop, viglsar och begravningar, t.ex, för att inte tala om konfirmandarbete. Undersökningar visar att en mycket stor del av de människor som är aktiva i församling/bekännande kristna blev det i senare delen av tonåren, ofta med start i konfirmationsläsningen. Samtidigt är det är inte alls ovanligt att konsert-och/eller musikgudstjänstbudgeten är större än konfirmandbudgeten i en församling. Till exempel.
Miriam!
Jag håller med dig om att det är märkligt att just musiken ses som en publikdragande verksamhetsgren som ofta bedöms efter andra måttstockar än övrig församlingsverksamhet. Det händer t.ex. ganska ofta att det är mindre folk på musikgudstjänsterna än på högmässorna, och ändå finns det en föreställning om att det är just genom musikgudstjänster som kyrkan "når ut".
Jag tänker att det nya sätt att göra budget och verksamhetsplanering, som tydligen snart ska införas inom Svenska kyrkan, och som innebär att all verksamhet och all arbetstid ska specificeras, kan innebära att vi får en tydligare diskussion kring dessa frågor. T.ex kan vi då få anledning att ställa frågan: Hur mycket av pengarna till musikverksamheten används till gudstjänst och hur mycket används till mer allmän kulturverksamhet?
"T.ex kan vi då få anledning att ställa frågan: Hur mycket av pengarna till musikverksamheten används till gudstjänst och hur mycket används till mer allmän kulturverksamhet?"
Jamen förlåt, men nu måste jag gnälla igen... det där är ju bara en sån ytlig förståelse av musik. Jag är helt med på att man måste sortera och ha begrepp för att överhuvudtaget kunna kommunicera, men vem ska göra de där begreppsindelningarna? Det är ju bara snillen spekulerar över alltihop. "Sveriges största musikarrangör" består av glada amatörer som "gillar musik". Det går inte att ta en diskussion på allvar på en sådan grund. Det som behövs är präster som bliver vid sin läst och förkovrar sig i sina ämnen, och som förstår att det finns andra som förkovrat sig i sina ämnen som de kan samarbeta med och lära av.
"Det är ju den här väldigt grunda inställningen till musik som gör teologer till så olämpliga producenter av kulturverksamhet. Du är präst, va?", sa Sofia.
Staffans inställning är verkligen inte grund utan mycket djup. Idén om "producenter av kulturverksamhet" så som du presenterar den är inte en kyrkans tillgång utan snarare en del av dess problem. (Säger jag i min egenskap av f.d. kyrkomusiker.)
"Producenter av kulturverksamhet" är alltså vad jag ser att många präster gör sig till och vad jag anser att de inte skall vara. Du kan ju pröva att läsa några av mina många texter i ämnet och se om du förstår bättre.
Generellt sett är jag inte så imponerad av kyrkomusikers estetiska insikter i arrangörsfrågan men det kan ju hända att du är ett unikum i gruppen.
Miriam, du bidrar med ett perspektiv på en angelägen fråga som inte är det vanliga antingen-eller.
Du har gjort det tidigare i andra ämnen och gör det igen. Så värdefullt.
Att Svenska Kyrkan har en kyrkordning och till den länkade regler är i sin ordning. Det besvärande är när de tillämpas utan urskiljning och utan pastorala hänsyn. Du beskriver väl hur viktigt det är att se till situationen.
Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar?
Som medlem, och om det krasst budgetmässigt handlar om antingen eller, så betalar jag hellre för en icke-medlems begravning om behov uppstår än för hans/hennes musikkonsumption. Den sista riten känns bra mycket viktigare.
"Du kan ju pröva att läsa några av mina många texter i ämnet och se om du förstår bättre."
Tack för erbjudandet, Sofia, men det jag hittills läst ger inte mersmak, så att säga.
Nej, man ska ju förstå det man läser också, annars är det ju ingen idé.
Jag har tänkt, kanske i min enfald, att en del av anledningen till att en del är gratis för alla inom Svenska kyrkan är i medlemsraggningssyfte. Ta nu inte illa upp över ordvalet, snälla. Kristendomen har väl från dag 1 handlat om att "frälsa alla".
Sofia skrev:
"Det som behövs är präster som bliver vid sin läst och förkovrar sig i sina ämnen, och som förstår att det finns andra som förkovrat sig i sina ämnen som de kan samarbeta med och lära av."
Sen har jag läst ett av de svar som Miriam frågar Sofia efter. Det var mycket intressant (en artist som är artist men inte politiker.)
Sofia har varit tydlig i sina Bloggar om Kyrkans stora problem bristen på samarbete mellan anställda och begåvade kyrkbesökare.
Jag för min del vågar peka på prästers bristande kunskap i bibelns sammanlagda budskap. Inte en präst svarar på min utmaning om försoningens budskap, som skall bort enligt prästen Ulla Karlsson med flera.
I Missionskyrkans Skutan debatterades en gång avgift för icke medlemmars begravning i en Missionskyrka. Då nämndes 20.000 kronor som kostnad i Sv Kyrkan för icke medlem.
Denna debatt är viktig om Kyrkans budskap som sanning eller lögn. Har den som är barndöpt rättighet att styra Kyrkans verksamhet enligt den länk jag visade till där "fromsint" hänvisar till sina rättigheter i Svenska Kyrkan trots att han är ateist?
Gud och Mammon kan aldrig förenas.
Johanna: Visst är det en del av planen, absolut. Men mina fråga är om det för det första är värt pengarna, och för det andra om det verkligen ska vara en del av planen HELA tiden och för det tredje så har en del verksamheter med samma inslag av medlemsraggning som musik, egenvärden som jag tycker är mer ömmande än musikaliska upplevelser (som förvisso också har egenvärde, jag säger inget annat). Typ Kyrkis-gemenskapen, konfirmandläger, att gå och fika på Gåvorna när man är ensam, familjeläger (som finns i en del församlingar)och sånt. Egenvärden som är goda nog i sig själva.
Miriam!
Din fråga om varför kyrkan skulle producera en massa gratis musikunderhållning, när det finns människor som försöker försörja sig professionellt på just det, sätter fingret på den grundläggande frågan: På vilken ”marknad” verkar kyrkans musikverksamhet? Om musikgudstjänsterna är jämförbara med de musikprogram som erbjuds i vanliga konsertlokaler, så har inte församlingen gjort sitt jobb, menar jag. Musikgudstjänster borde innehålla en så välgjord integration av musik, bön och bibelord, att de inte kan vara helt jämförbara med en konsert, och därmed inte vara en konkurrent på samma ”marknad”.
För att konkretisera: När musikgudstjänster firas, bör de i stor utsträckning innehålla tonsatta bibeltexter (t.ex. psaltarpsalmer) och sjungna böner, helst så att gudstjänstdeltagarna ibland också kan vara delaktiga i enkla refränger. Sånger från Taizé och Iona är utmärkta exempel på detta.
Staffan, musik i kyrkan ska peka på Kristus. Så långt har du rätt. När du börjar villkora det med text, ord med semantiskt innehåll, går du vilse.
En liten fråga ...
I min församling är det ofta fri entré men med kollekt till musikverksamheten på musikgudstjänster/konserter.
Antagligen räcker inte de där kollekterna för att få det att gå jämnt upp, det begriper jag nog.
Och jag vet inte när, om någonsin, de senaste tio åren som kollekterna vid dessa tillfällen har varit till förmån för något annat, t ex Hela Världen.
Hur vanligt är det att ha det så?
Jag, som körsångare, tycker det är lite skämmigt att vi bara sjunger till förmån för oss själva så att säga.
Eftersom musiken betyder otroligt mycket för mig, och eftersom kyrkans musikverksamhet är det som varit min väg till en fördjupad tro har jag naturligtvis en del tankar kring det här.
Jag tror att vi måste släppa tanken på att Gud enbart kan förmedlas och uppenbaras via det talade ordet. Låt oss använda hela spektrat av bild, musik, dans och tystnad. Därför kan musik faktiskt vara fokuserad på Gud. Det gäller även rent instrumental musik. Eller ska vi avskaffa orgelpostludier?
Musikverksamhet inom SvK är i en aspekt inte annorlunda än andra verksamheter som t ex syföreningar. Ska vi avveckla allt som inte är traditionell "gudstjänst"?
Men jag tycker inte att kyrkan ska fungera som en konsertsal för musik i allmänhet utan en tanke om musikens relation till Gud.
I min församling har "konsertverksamheten" reducerats till en större produktion per år av ett kyrkomusikaliskt verk i den klassiska traditionen.
I övrigt är kyrkomusiken helt integrerad i gudstjänsterna, med traditionellt orgelspel och större körinsatser, men också med olika konstellationer som speglar olika dimensioner av gudstjänstens tema. Det sistnämnda görs i helt nyskriven musik, musik ur andra traditioner och i klassisk kyrkmusik. Detta sker i ett mycket nära samarbete mellan organist och församlingens präster.
En annan fundering...
Noterar att några präster här inte verkar ha så mycket till övers för musiken i kyrkan, med mindre än att den är direkt kopplad till ordet.
Kan det bero på att präster är så helt intrimmade på enbart ordet att de blivit lite blinda för Guds andra sätt att tala till människor?
Och om man fortsätter i några av de rsonemangen så bör vi stänga ner våra orglar och endast ackompanjera sången på enklast möjliga sätt så att vi inte tar fokus från ordet.
Och inga koralförspel eller postludier.
Och blir bildkonsten nästa steg? Endast det som figurativt avbildar händelser ur Bibeln får finnas i våra kyrkor. All annan utssmyckning ska bort eftersom det tar fokus från ordet.
Visst har vi hört det här förut?
Jag kan inte svara för andra präster i diskussionen, men själv är jag inte alls på den linjen att musikverksamhet utan direkt koppling till (det talade/skrivna?) Ordet ska avskaffas. Däremot efterlyser jag en diskussion om musikens roll i församlingens liv, budget och föreställningsvärld - speciellt i relation till övrig verksamhet. Får Öppna Förskolan kosta lika mycket som sommarmusiken? Hur ser det kyrkomusikaliska livet ut på församlingens äldreboenden? Är det lika självklart att organisten spelar på syföreningens andakter, som på sina egna konserter? Har diakonerna samma medel budgeterade till sin verksamhet? Hur ser förhållandet ut mellan barnkörens buddget och konsertverksamhetens...osv.
Jag delar din upplevelse av musikens helighet och tror absolut att den Helige Ande verkar genom både kompositörer och musiker. Absolut. Men jag tror Han verkar lika mycket på juniorerna, konfirmandlägret, i diakonin och Öppna Förskolan - och när man börjar titta på hur Svenska Kyrkan fördelar sina resurser och hur vi marknadsför oss, är det inte alltid den bilden som framträder.
Miriam,
Skönt att höra att du ser en plats för musiken som ett sätt att närma sig Gud och som ett sätt att uttrycka sorg, glädje, tacksamhet.
Jag noterar också att vi hamnar i en budgetdiskussion, dvs krona mot krona. Och det brukar ju sluta som vanligt i sådana sammanhang att musik (och annan kultur) inte räknas till "det bröd vi behöver".
Jag ser också att musiken i kyrkan måste integreras i kyrkans centrala uppgift.
Men det kan inte ske genom att ställa den som en motsats till annan verksamhet. Då skapar vi konflikter, skyttegravar och helt onödiga motsatsförhållanden.
Vägen bör vara att dra in musiken mer i kyrkans övriga verksamhet. Hur många präster bryr sig ens om att fråga organisten om förslag till psalmer eller upplägg av gudstjänsten?
I vår lilla församling har vi glädjen av att ha ett bra samarbete mellan präster coh organister. Därför har vi sedan ett par veckor provat en helt nyskriven kyriemusik i mässan. Vi har genomtänkta psalmval som leder till korsbefruktan mellan textläsningar, predikan och musik.
Vi har helt nyskriven körmusik i gudstjänsterna minst en gång per månad. Vi har nyskrivna koralintroduktioner nästan varje söndag - anpassade till temat.
Vi har en församling som pulserar av liv med många olika verksamheter. Och när det är färre än 60 personer i söndagens mässa så säger kyrkvärdarna: "Oj, så tunt det var idag."
"Hur många präster bryr sig ens om att fråga organisten om förslag till psalmer eller upplägg av gudstjänsten?"
Jodutack, de flesta av oss. Är det något min generations präster fått lära sig, så är det att inte slarva med sånt. Och de flesta av oss har också mött fördomen att vi inte skulle bry oss, eller tro att vi kan köra över musiker hur som helst. Det beror säkert på att tidigare generationer inte varit så kollegiala alla gånger, men också på en i längden rätt tröttsam fördom om präster som självupptagna enspännare som kör sitt eget race.
Att ställa verksamheter mot varandra, är inte trevligt, och inte alltid fruktbart heller. Ungefär som att räkna kronor och ören. Men ibland, måste man välja och välja bort. Det finns helt enkelt inte resurser till allt man vill, och borde, och måste göra som församling. Det handlar inte om skyttegravskrig och motsättningar sprugnga ur en(konstruerad) konkurrenssituation utan om att våga lyfta frågor som nånstans på vägen har gått och blivit tabubelagda, om att utvärdera verksamheter som plötsligt fått en särställning som ytterst få vågar analysera. Och kronor och ören är inte bara en fråga om prislapp, utan står också för hur en församling prioriterar, och vilka grupper av församlingsbor som man anser viktiga. Och uppenbarligen tycker väldigt många församlingar att det är viktigare att tillfredsställa behoven hos 40-talister ur medelklassen (som betalar hög kyrkoavgift), än hos konfirmander, småbarnsföräldrar och församlingsborna på äldreboendet.
Miriam,
Det är härligt att höra att det sker en omsvängning.
Men - tyvärr är det så på alltför många ställen att organisten står eller ställs lite utanför själv gudstjänsten. Han/hon ska spela till psalmerna och leverera ett snyggt preludium. Om det är organisatens eget val eller om det är så att måmnga präster inte ser organisten som en integrerad del av gudstjänsten varierar nog.
Jag tänker inte gå med på att spela ut olika gruppers behov mot varandra. Den vägen går jag helt enkelt inte. :-)
Dock anser jag helt klart att allt det som kyrkan ägnar sig åt ska ha den kristna tron i centrum. Kyrkan får inte bli en organisation som anordnar fritidsaktiviteter åt människor "bara för att" - oavsett om det är konserter, hantverkskurser eller pensionärsutflykter.
Skicka en kommentar